Kapitel 237, i vilket jag lider av shoppingilska.

Idag bestämde vi att Idun skulle få uppskov från bilförbudet. Tänkte åka till stan för att veckohandla, hämta en ny inhalator åt Viggo efter ett missöde med det gamla. Dessutom tänkte vi se om vi fick in en till bilbarnstol i bilen, kanske Idun skulle tycka det var roligare att åka bil om hon satt bättre. Det började ju bra, hon slocknade innan vi hann sätta henne i bilen ens så vägen till stan gick ju bra. Sen skulle jag bara springa in på apoteket och hämta en ny inhalator. Jag kutade in, ryckte en av typ 5 lediga som jobbade där och hon tittade frågande på mig och verkade inte fatta vad jag menade. Hon bad mig prata med en av de som jobbar med receptbelagd medicin. Behöver jag en kölapp frågade jag, nädå, prata med hon där borta bara. Hon där borta var inte den gladaste jag pratat med. Nä sa hon, en sån kan man inte få, det måste man ha recept för. Va? Jag förklarade att den gamla gått sönder och han behövde en ny till sin receptbelagda medicin. Kanske har han medicin kvar på receptet? Inte visste jag på rak arm, det var ic som hämtade ut den. Jaha, sa hon, ta en kölapp så kan vi kolla om han har nåt kvar på receptet. Jag tog en kölapp, 7 nr kvar. Sprang ut till bilen och frågade ic men han trodde inte vi hade nåt kvar på receptet. In igen, fortfarande 5 nr kvar. Väntade snällt på min tur. Hamnade hos samma tjej igen (som för övrigt inte hjälpt en enda kund medan jag suttit och väntat). Inget kvar på receptet så då kunde vi inte få en ny. Nähä? Hur ska jag kunna inhalera Viggo då undrade jag, den gamla är ju trasig (slängd). Ja, man kan ju köpa en. Vad kostar det? Hon hämtade och kollade. 622 kr!!! Vad f*n! Kunde ingen sagt det när vi hämtade den gamla, då hade jag förvarat den i kassavalv eller nåt, inte låtit Viggo leka med den. Ingen ny inhalator blev det. Barnmottagningen har semester nu så jag kan inte få nåt nytt recept innan augusti heller.

Nåja, inte hela världen, han ska jui nte ha medicinen längre, tyckte bara han lät hostig och rosslig idag så tänkte att vi skulle ha en hemma. När jag kom ut igen hade skruttfia vaknat och ylade argt i baksätet. Skulle bara till mekonomen, helt i närheten, ingen panik. Jag var dock rätt sur vid det laget. När vi kom fram så bad jag få testa om barnstolen passade i bilen bakom förarsätet. Han som jobbade där var aningens motvillig att låta mig prova, han sa att den passat i alla bilar han monterat den i. Ja, sa jag men jag vill testa ändå, den kostar ju nästan 3500 kr så då vill man ju vara säker innan man bestämmer sig. Efter att ha förklarat detta tre ggr fick vi låna ut stolen. Viggo var tokig och skulle springa ut på vägen hela tiden så honom fick vi spänna fast i hans stol tillslut, han var inte glad över det. Sen meckade jag och försökte få in stolen som faktiskt verkade passa fint där. Den tog betydligt mindre plats än Viggos och verkade stadig. Gick in för att säga att vi tar den om de hjälper oss sätta fast den som den ska sitta. Ena killen visste inget om stolar sa han men den andra skulle hjälpa oss när han var klar med sin kund. Så vi väntade, väntade... och väntade lite till... Idun blev otålig och jag gissade att Viggo inte var nöjd heller ute i bilen. Jag tyckte det tog en halv evighet och när han var klar så sa jag att vi tar stolen. Ok sa han, men jag kan inte sätta in den nu. Den andra killen hade visst bara jobbat två veckor och kunde inte sköta affären själv. Jag ville inte försöka sätta fast den själv så då sa jag att då får det vara. De kunde lägga undan stolen eller så kunde vi ta hem den nu och komma tillbaks. Nä, då var jag skitless. Nä, sa jag. Då kan ni behålla den, då åker vi på Micro och köper den istället, för där visste jag den fanns. Sen lämnade vi tillbaks den och åkte. Jag var lätt uppretad. Klockan var redan 17 och vi hade inte åstadkommit nåt alls.

Bestämde i vart fall att vi skulle åka till Micro, köpa stolen om nån kunde hjälpa oss sätta in den och skita i veckohandlandet. Så det gjorde vi. På Micro var de supertrevliga och hjälpsamma. Fick hjälp snabbt och stolen installerad och allt förklarat. Dessutom fick vi en nackkudde på köpet. Stolen sitter som en smäck och Idun somnade direkt på väg hem efter bara lite gråt som lät lite halvhjärtat. Den har redan betalat sig tycker jag.

Åter igen undrar jag hur det kommer sig att jag som ska köpa nåt är den som måste anstränga mig. Borde det inte vara de som ska sälja nåt dyrt till mig som skulle anstränga sig lite? Jag vet att jag inte blivit lika sur om jag inte varit på apoteket först, men jag blev rent skitsur. Synd att jag aldrig handlar på Mekonomen annars för då hade jag kunnat sluta handla där. Synd att jag måste handla på apoteket, annars hade jag kunnat bojkotta dem. Asch, hade en dålig dag bara. Men visst blir man less?

På tal om less så har Idun gympat klart nu påstår hon. Dags att kvällstanka lite och spela lite Mario igen.