Kapitel 206, i vilket nya sovrummet blir klart, vi är lika förvånade som resten av världen!

Det har hänt nåt väldigt ovanligt. För första gången sen vi flyttade in för mer än ett år sen har vi lyckats fixa klart ett rum! Nu är nya sovrummet vederbörligen spacklat, slipat och målat två varv. Ic ska skruva fast en list när färgen torkat och sen ska vi bara städa ur allt skrot som hamnat där och flytta in sovrummet. Det ni, det är nästan värt att fira. Fast å andra sidan, vad är inte värt att fira nuförtiden? Idag tex är det fettisdag. Det måste ju firas med semlor (vilket vi såklart gjort). Imorgon tar duktiga lillebror examen. Det skulle man ju kunna tänkas fira. På söndag fyller jag år, hurra för mig. Tårtan är beställd (chokladtårta med chokladkräm och hallonmousse, täckt med chokladtryffel) ska hämta på lördag. Sen borde det ju dimpa ned en bäbis här nån gång inom den inte allt för avlägsna framtiden. Det kan man ju också fira om man orkar. Ja, så vem orkar fira ett färdigt sovrum? Fast inuti så dansar jag en liten dans, ha! Snart behöver man inte slå sig fördärvad när man ska ta sig fram i sovrummet. Vassa hörn och trånga passager är det överallt nu. Hoppas nya rummet faktiskt är större och inte bara verkar större. Eller det ÄR större, men hur mycket vet jag inte. Längtar tills vi ska flytta in grejorna så man får se. Imorgon ska det få stå och dunsta så det inte luktar så mycket färg. Sen kan vi flytta in.

Vad har jag annars hunnit med sen sist. Har varit till frissan idag. Ser precis likadan ut nu som innan, bara lite mindre kluvna hårtoppar. Skönt att bli av med dem, det lär väl dröja tills jag går till frissan igen om jag känner mig själv rätt. Ja, vi har ju ätit semlor såklart. Målat och slipat och sånt. Jag har varit till min lustiga barnmorska. Kanske sista besöket, vem vet? Har tid nästa måndag, men vi var överens om att bäbis kunde komma i helg, osäkert om det blir lördag eller söndag (hon tyckte jag skulle bjussa bäbis på en egen dag så hon slapp dela med mig). Men en eftermiddag har jag beställt. Jag måste ju få sova på natten, annars blir jag såååå grinig. Hon skulle skriva på sammanfattningen i journalen att jag ville ha en snabb och smärtfri förlossning ;) Det låter bra tycker jag! Men i övrigt så sades det väl inget vettigt alls (om man nu kan räkna ovanstående svammel som vettigt). Allt såg iaf bra ut, blodtrycket var bra, hjärtslagen var som vanligt igen (varma händer igår, man ska inte mucka med små prinsessor), sf-måttet var 36 cm och jag hade gått upp ett kilo sen förra veckan. Det var en student där också som fick klämma på magen. Förra gången sa barnmorskan att bäbisen var nånstans mellan rörlig och ruckbar, hon bestämde sig för ruckbar eftersom det var det hon sa gången innan. Igår så var den vist mellan fixerad och ruckbar. De enades om ruckbar till sist tror jag, men är inte säker. Längre ned låg hon då uppenbarligen. Båda sa att de trodde det var ett huvud nedåt, och jag bestämde att två tror blir ett vet. Tydligen är det hemskt svårt att känna på mig. Har väl för mycket stoppning ;)

Nu ska jag hoppa i säng och sova så gott som det bara går. Är dyngtrött igen på dagarna och väldigt otymplig. Det är väl inga problem att röra sig egentligen, så länge jag gör det långsamt (och inte försöker böja mig ned för nu har magen definitivt tagit över platsen mina lungor brukade sitta på), problemet är väl att lilleman sällan rör sig långsamt. Dessutom är hans röststyrning glapp. Nåja, det går så bra det går. Det värsta som händer är väl att han bankar sönder fönstret eller glasdörren på tvbänken med nåt innan jag hinner fram. Att han slår på och av tvn eller hittar på andra bus får man leva med. Igår ramlade han i soffan och slog huvudet i väggen så det dånade. Vad gör ungen? Inte blir han ledsen inte. Han blir arg och så bankar han huvudet i väggen flera gånger, liksom för att hämnas eller nåt. Var orolig för väggen faktiskt, så jag fick hämta honom. Han har sin pappas träskalle. Ibland bankar han den i fönstret eller tvbänken, det låter väl skoj. Mindre roligt när man får operera ut glasbitar ur huvudet på honom sen gissar jag. Och hur ska vi hålla honom från apparaterna i tvbänken om han skallar sönder glaset? Den som lever får se... Fast jag hoppas vi slipper!

Natti natti!