Kapitel 210, i vilket jag har blivit tvåbarnsmor.

Nu har vi kommit hem med lilla söta Idun. Hon är en så mysig tjej som är rätt nöjd med livet. Hon gillar att titta på världen med stora ögon långa stunder i taget. Annars äter hon mest och sover. Skriker gör man när man är hungrig. Ja och så bajsar hon massor, och kissar. Inte i blöjan för det är ingen sport, på skötbordet är det bäst med rumpan fri. Allra bäst är det när man träffar av mamma. Precis som storebror gjorde nar han var liten (fast han hade ju bättre räckvidd så han träffade oftare). Viggo tar rollen som storebror med ro. Han har ju haft både farmor och mormor att busa med så vad ska man då bry sig om ett litet knyte som mest är still för? Men han skrattar glatt när hon dyker upp efter sov- eller amningsstund. Det var visst roligt att hon också hade tår och han ville peta på näsan och ögat som han gör med mamma också när vi tränar på vad saker heter. Sen skulle han visa henne en pusselbit med en traktor på och råkade banka henne i huvudet med den, men det är ju sånt som händer. En gång gav hon av ett illtjut och då tog han ett mjukisdjur och skulle ge henne. Sötisen. Men mest verkar de leva på sidan av varandra. Ingen av dem bryr sig nämnvärt om den andra tjoar eller skriker lite. På nätterna väcker de inte varandra fast Idun gapar i högan sky emellanåt när hon inte får tag att amma som hon ska. Viggo kan muttra lite i sömnen men han vaknar inte. Men som tur är så har jag och Idun fått sova rätt mycket sen vi kom hem. Efter ett sent amningsrace så brukar hon sova så vi får väcka henne på morgonen. I natt väckte ic oss halv nio eftersom vi skulle till BVC på vägning. Då hade vi båda sovit sen tretiden. Inte illa för en liten tjej på knappt en vecka.

Viggo är också för söt. Han har lärt sig gå på tå så han springer runt på tå eller går baklänges (ser ut som moonwalk). Dessutom frågade jag honom om han kunde visa mamma hur man går på tå och då tassade han glatt från bokhyllan till soffan och visade. Hur katten visste han att det heter gå på tå undrar jag? Han fattar allt nu lilleman. Han har blivit storebror. Jag saknar all gostid vi hade när jag låg i soffan som en strandad val och han kom och skulle bli läst för, nu har jag ju oftast en liten utväxt på armen och sen finns det ju andra som kan läsa för en. men snart blir det vardag igen och alla besökare är hemma så då har han inget val än att gosa med mammsen ;) Närå, han är så nöjd med all uppmärksamhet han fått, och han får så sällan träffa mor- och farföräldrar så det unnar jag honom (och dem).

Nu är det iaf väldigt lugnt hemma. Jag sitter och äter sen frukost med mitt efterlängtade kaffe som inte hanns med innan vi skulle iväg. Ic promenerar hundar och mamma Viggo. Idun snusar sött i vaggan efter dagens äventyr. Hon charmade alla på bvc inklusive en städerska som gick förbi. Hon låg och tittade på dem med sina stora ögon hemskt länge, sköterskan sa att sådär ska inte så små barn kunna göra ju, de ska visst inte kunna fokusera på samma grej så länge, men hon kan ju ligga i timmar och bara titta på världen. Anledningen till besöket var förresten att hon inte hunnit börja gå upp i vikt när vi blev utskrivna från bb i söndags. Nu hade hon gått upp 40 gram på två dagar vilket visst var bra då de ska gå upp ca 100 gram i veckan. Det är väl inte för inte jag har förbrukat över 50 amningskupor sen i fredags...

Sådär, nu har jag stillat mitt dåliga samvete för att jag inte bloggat sen jag åkte till förlossningen. Viggo och Idun fick en liten kusin två timmar efter Idun kom det tyckte jag var jättehäftigt! Fast svägerskan verkar vara bättre på det där med att föda barn än jag, men så är det hennes fjärde. Och hon hinner dessutom med att blogga. Fast jag måste erkänna att jag kanske haft lite tid över då och då, men jag väljer att strunta i er som läser och titta på världens andra underverk istället. Och när hon sover så busar jag lite extra med det första underverket så att jag får stilla min abstinens lite och han inte känner sig försummad. Tro mig när jag säger att jag njuter av det här, snart är det vardag med tidsbrist och amningar som ska klaffa med busig 1,5-åring och mattider och hundar och annat. Så nu ligger jag gärna och tittar min dotter djupt in i ögonen och förklarar hur livet fungerar. Hon lyssnar såklart hemskt uppmärksamt och suger i sig mammas visdom, precis som hon kommer att göra hela livet ;) Tänk att det fanns något så fantastiskt i min stora mage. Och att hon kom ut. Minns att jag skrek att hon kommer aldrig ut när jag skulle krysta, och barmorskan sa att det gör hon visst det. Och det gjorde hon. Med ett förvånat uttryck i ansiktet. Tur var väl det, för det är lite konstigt nu att hon inte alltid legat på min arm och drägglat överbliven mjölk. Vad konstigt livet är.