Kapitel 300, i vilket jag inte är i skolan.

Börjar bli ett tema det där med vad jag inte gör. Kvällen tillbringades istället på akutmottagningen där de var väldigt trevliga och jag fick massa tid att dyka in i en skönlitterär bok som verkar väldigt lovande. Julklapp av lillebror Markus som passande nog heter "Little brother" och huvudpersonen heter Marcus. Nåja, återkommer till den nån annan gång, hann precis så långt att han hann hamna i trubbel.

I vilket fall som helst så lever jag än som ni märker och inget fel hittade de på mig. har ju haft ont i ryggen ett tag nu. Sen domnade foten bort förra veckan. Den här veckan blev benet och foten svagare så jag ringde VC och fick läkartid imorgon. Men sen när handen kändes lite konstig idag tänkte jag att vad katten, ska man gå och oroa sig här en hel natt till? Frågade Viggo om han tyckte jag skulle åka och jobba (skolan) eller åka till doktorn så var han väldigt bestämd om att vi skulle till doktorn. Han är visserligen partisk den lilla hypokondrikern, han älskar att gå till doktorn knasbollen och nu simulerar han även magsjuka genom att vakna på nätterna och hojta kräkas och vill ha hinken och så sitter han och sover med huvudet i hinken tills man gömmer den. Nu är hinken undanstoppad och blir det mer kräksjuka så må han väl kräkas i sängen då. Även hans älskade sunkgiraff får hänga över hinken och kräkas stackarn...

Nåja, ic höll med om att det nog var läge att träffa doktorn så vi packade in oss i bilen hela högen och drog till Akutmottagningen (efter att ringt till akuten som hänvisade tiss sjukvårdsrådgivningen som kopplade bort mig efter telefonkön och sen stått i kö igen och bli hänvisad till VC som hade stängt och hänvisade till sjukvårdsrådgivningen som jag inte orkade ringa upp igen) i samlad tropp. Skickade hem resten av gänget när jag förstod att det skulle ta sin lilla tid och så fick jag träffa en trevlig doktor som böjde och bände på benen och knackade här och där med sin lilla hammare. Sen kom en trevlig sköterska med mindre trevliga nålar som stack mig i armen. Sen fick jag gå upp till röntgen och bli fotad i alla möjliga vinklar. Jag lovar, hade jag vetat att ALLA skulle vilja att jag skulle dra ned byxorna idag hade jag i vart fall rakat bikinilinjen... Eller benen i vart fall...

Sen satt jag och läste lite mer i min bok och just när det blev som mest spännande fick jag träffa doktorn. Han sa att alla prover såg bra ut. Röntgen visade två långa järnspikar som satt där de skulle och så sa han att jag svankade lite för mycket men inte hade några frakturer (tror jag skulle märkt om jag brutit ryggen). Så jag fick gå hem i väntan på att borreliatesten skulle komma tillbaks från Göteborg. Han tyckte jag skulle gå till läkaren imorgon men jag tror jag ringer och frågar om jag kan få en tid efter provsvaren kommit så slipper jag släpa båda kidsen dit imorgon. Sen tyckte han jag skulle till sjukgymnasten snarast också, suck! Hatar sjukgymnasten, de vill bara att jag ska göra knäppa övningar som är jobbiga. Riktiga sadister de där typerna. För övrigt sa sjukgymnasten jag träffade i somras när jag hade ont på samma ställe i ryggen att jag svankade för _lite_. Jag fick dessutom ondare när jag gjorde hennes övningar så jag struntade i dem efter ett tag och så struntade jag i att gå tillbaks.

Sen tog jag bussen hem till sovande knattar och nu sitter jag och är trött i soffan. Funderar på att lägga mig men orkar inte riktigt. Har tvätt i maskinen som behöver flyttas och hundra maskiner kvar att tvätta i tvättberget Orvar som byggts upp under magsjukan vi dragits med. Blä. Tråkigt.

Orkar kanske läsa nån rad i boken för att se vad stackars Marcus råkat ut för nu. Det sista som hände var att han blev nedbrottad av hemska militärer och fick huvudet instoppat i en säck och händerna bakbundna. Mer än så fick jag inte veta eftersom jag inte kan läsa på bussen utan att börja må illa.

För övrigt har lilla busbruden här hemma börjat träna på att stå själv utan att hålla i sig, hon är jätteduktig! Fast hon tycker det är så himlarns roligt att kasta sig så jag fångar henne att hon inte står så länge i taget, men när hon gör det är hon allt lite sugen på att ta ett steg eller två framåt med. Undrar om hon tänkt gå innan hon blir ett år? Spännande!

Så, nu har ni fått en rapport, så slipper mamma vara rädd att jag håller på att dö/bli förlamad eller nåt för det lovade snälla doktorn att jag inte höll på att göra. Han var dessutom överförtjust i att jag var från norrbotten, han hade nämligen bott i Pajala tidigare och tyckte det var sååååå fint där. Han sa det flera gånger att det var så kul att jag var från norrbotten. Vet inte varför det var så kul men det är ju alltid trevligt att lysa upp nån annans kväll lite. Förresten. Om ni nån gång ska till akuten så se till att ha neurologiska symptom, då får man gå före massa annat folk med tråkiga krämpor som influensa och liknande. Jag listade dessutom ut att om man behöver gå på toa ska man göra det på röntgen och inte på akuten för benbrott smittar inte lika lätt som sånt man kan hitta på akuten. Urk... Godnatt och ha det så gott och jag ska sova nu så det är ingen idé att du ringer förän imorgon kära mor för jag tänker ändå inte svara ;) Kram kram!