Kapitel 42, i vilket Viggo är kinkig och mamma med.

Nu är det vardag igen och svärmor har åkt tillbaks till norrland igen. Det var riktigt trevligt att ha henne här, trots att jag gruvat mig så. Jag blir så bortkommen hos folks föräldrar och vi har som aldrig haft nåt att prata om riktigt, men nu på hemmaplan när jag är lite mer avslappnad känndes det mycket bättre. Vi hade riktigt trevligt. Viggo verkade gilla sin farmor också, och det är ju tur. Både viggos farmor och faster tyckte att Viggo var sååååå snäll och inte alls en jobbig bäbis, han uppförde sig lysande hela helgen. Ja utom på nätterna då, som tur är verkar farmor inte vara lättväckt. Som tur är har Viggo en snäll pappa också som har skött det mesta på nätterna, jag ville helst inte smyga genom vardagsrummet där farmor sov för att laga Nan i köket, jag är VÄLDIGT klumpig när jag är trött. Dessutom gruvade jag mig för att smyga ut på toa till och med, knäppt va?

Idag har snälla Viggo passat på att gnälla hela dagen. Vi kom på att han nog inte bajsat sen i fredags eller lördags så det behöver väl komma ut lite avfall med tanke på hur mycket han sätter i sig på ett dygn. Som tur är är blöjorna alltid tunga så det mesta kommer väl den vägen. Andra tankar som slagit oss är eventuellt bråck (stavas det så?) som vist är väldigt vanligt hos prematura pojkar, eller kanske en sån utvecklingsfas som viss skulle komma här nån gång framöver. Han skulle ju varit tre veckor i helg, men jag vet inte riktigt när de där faserna kommer. Jobbigt är det dock. Nu ska jag inte överdriva, han är rätt snäll för att vara grinig, men han är så olik sig att jag oroar mig och det är jobbigt. Kanske är de de fruktade IKEA-bacillerna som slagit till, jag tempar honom i tid och otid för jag tycker han känns varm, men tempen visar att han istället är kall så jag måste klä på honom lite bättre. Vi har ju nu lyckats få ned temperaturen här hemma från över 32 grader till kyliga 24, hurra! Sjukt egentligen hur man bor, hoppas huset är svalare på sommaren, men inte kallt på vintern. Nåväl, i ett försök att få Viggo mindre gnällig, gasig och rapig köpte vi en ny flaska idag. De gamla rymde dessutom bara 120 ml så man fick gå efter påfyllning när han är hungrig. Förut hade vi Dr Browns, men de dinapparna var inte alls bra för Viggo, widenecken var för smal och blev för tjock för plötsligt om ni fattar, och den vanliga verkade lite liten. Nu köpte vi en annan, med anatomisk dinapp och ventil i botten, ultivent tror jag den heter och den rockade. Viggo slukade glatt hela målet utan att det rann i mungiporna ned på halsen, han knorrade inte, behövde knappt rapa och flaskan läckte inte. Problemet var istället att hålet var lite stort så han åt för fort och kräktes massor efter jag lagt honom i vaggan. Men det går ju att fixa genom att ta lite pauser ibland så han hinner andas lite och känna att han blir mätt. Jag har höga förhoppningar på denna rätt så snygga lila flaska. Intresseklubben noterar säkerligen nu.

Mammas kinkighet kommer från en ångest som oftast visar sig när det är dags att sova. Ingen sa att mammigheten kom med oro som insats. Det som oroar mig mest nu är den förbenade amningen. JAg får hemskt dåligt samvete för att jag inte VILL amma. Jag kan ju, har inte ont eller så. Jag bara tycker det är obehagligt. Det här med att amma varannat mål rann snabbt ut i sanden när jag kände hur skönt det var att slippa och nu försöker jag se tilla tt han får mammamjölk en gång om dagen i vart fall. När svärmor var här ville jag inte ens amma i sovrummet, så när jag lagt mig och tänkte skita i hela amningen fick jag dåligt samvete och var tvungen att smyga upp och hämta pumpen, pumpa ut och ge på morgonen istället. När jag duschar handpumpar jag lite så att mjölken inte sinar helt bara för att jag TROR att jag kanske ändrar mig. Hur sjukt är det inte att tycka att det känns obehagligt att mata sin bäbis? Och jo jag vet, det är jag som bestämmer över min kropp och allt sånt, men jag bestämmer ju faktiskt över Viggos kropp också, hans motståndskraft mot sjukdomar, allergi och annat påverkas ju direkt av mitt beslut och jag kan ju inte ens fatta beslut som gäller min middagsmat eller sånt så hur ska jag kunna ta detta beslut? Tänk om han växer upp med alla sorters allergier (som han förövrigt antagligen ärvt från min sida av släkten då ics sida inte lider av sånt), blir överviktig och konstant sjuk tills han hunnit bilda egna antikroppar. Visst kan allt detta hända ändå, men det känns inte rätt att riskera det för att jag är lat. Nä, fy katten, vad enkelt livet var när man inte sattit en annan person till världen, då påverkade man ju bara sig själv med sina beslut.

Andra saker jag oroar mig för är husköpet, det närmar sig besiktningsdagen. Tänk om allt är skit med huset och vi får punga ut med 7200 kr för inget alls. Och är inget fel med huset så är det flytt att oroa sig för, dubbla hyror i två månader för att familjebostäders kontraktsfolk varit sjukskrivna så att vi inte kunnat höra hur vi ska göra med uppsägningen och nu är det för sent. Ja sen är det sånt som oljepris och såna oförutsedda kostnader som man inte har nån aning om när man aldrig köpt hus tidigare. Sen oroar jag mig för hundarna, Castor blev aldrig riktigt frisk från ina noskvalster vilket innebär att det antagligen inte var såna, och nu har Gimli också börjat harkla sig i tid och otid och verkar allmänt nere. Mest blir det när Viggo skriker och jag misstänker att han kanske blir stressad. Han tuggar även på en knöl på ena tassen som jag inte vet vad det är. Castors nos svällde upp en kväll och blev jättestor, men bara längst ut och sen försvann det på kvällen. Dessutom får han knölar som kommer och går här och där, som insektsbett. Jätteskumt. Borde ta båda till vetten, men sist kostade det nästan 2000 kr och nu vill jag hellre vänta lite och se hur det går. Men jag oroar mig. Dessutom skulle jag ju ta nya bilder till Gimlis uppfödare, tiken är jättetjock och ska föda vilken dag som helst nu och de har ingen bild på pappan. Men det har inte funnits tid nog för att fixa detta med husköp och besökare och bäbis. Jag har så dåligt samvete! Måste väl ta Gimli till vetten för testikelintyg i vart fall, men det betalar uppfödaren för.

Ja som ni kan se är jag i en total orosperiod och har jättesvårt att somna, vilket leder till att jag är jättetrött på dagarna och just nu leder det till total apati på dagarna, orkar inte ta mig för nåt alls utom att gosa med Viggo och sånt. Jag tror det är tillfälligt, även om jag normalt är en oroare av naturen. Men jag brukar inte låta oroandet påverka min vardag så mycket som det gör nu. Det kanske ger med sig när vi får lite koll på husaffärerna. Jag längtar verkligen tills vi ska kunna flytta in, om allt går som det ska, det känns som om detta är vad jag behöver nu, et nytt fett projekt och att få komma ut en bit från stan. Jag är sjukt less på detta nu, fattar inte hur jag kundet ro att jag var en stadsperson. Jag älskar att ha stan att åka till, gå i affärer och sånt, men vill inte bo såhär med folk överallt och utan att känna nästan nån i närheten. Kanske man kan lära känna lite roligt folk i grannskapet där. Visst gör villafolk sånt? Umgås med grannar och så? Hoppas det. Tycker lite synd om ic också som faktiskt inte känner nån här utom mina kompisar, men han får i vart fall åka till Stockholm ibland och träffa sina gamla kompisar, även om det var ett rejält tag sedan. Men han kommer väl igång med det också så småningom, när vi fått lite ordning på tillvaron.

Nu har Viggo somnat i vaggan i sin söta pyamas som han fått av Anna, på fårskinnet som han fått av farmor. Det ser väldigt mysigt ut så jag ska passa på att göra nåt annat ett tag. Kanske sy lite på nallen till Greta, huvudet är klart nu, bara resten kvar!