Kapitel 49, i vilket vi är ensamma hemma.

Jahapp, igår drog ic norrut för att stanna till på lördag. Kan inte säga att jag var vidare lycklig med tanke på att jag hade ordentligt med feber både på kvällen innan och morgonen. Som tur är tog han en taxi så jag slapp kliva upp i ottan och köra honom till flyget. Första dagen var ett töcken. Vi saknade bla Nan och jag hade inte en ynka liten panodil hemma, så mitt första projekt under min första ensamma dag var att åka och handla med feber och bäbis. För första gången måste jag tillägga. Viggo var på sitt värsta humör och satt och gallskrek i bilbarnstolen medan jag klädde på mig, mitt huvud höll på att gå i bitar och svetten rann pga febern. Men som tur var så tystnade han när jag lyfte honom och vi överlevde utfärden. Viggo var snäll tills jag helt färdig kom hemsläpandes med bilbarnstol och kassar, upp för alla trappor (de går vanligtvis rätt bra, men nu fick jag vila halvvägs) packa upp grejorna, hämta Gimli, bära ned Viggo igen och så promenad med vagnen, upp igen och så äääääntligen vila. Trodde jag. Viggo var som sagt på sitt värsta humör. Varje matning tog ca 1,5 timme och efter en halvtimma var han hungrig igen. Dessutom genomleds varje matning genom illvrål från den unge herrn. Som tur var gav febern med sig lite och efter vårt besök på apoteket så gjorde panodil och nässpray susen så jag kände mig lite bättre. Mycket te blev det också.

Framåt kvällen lugnade det ned sig lite. Jag bytte Viggos kläder till pyamas för jag tänkte ju inte ut mer innan jag kom på att Gimli säkert inte skulle bli glad åt att inte få sin kvällstur. Men då sov Viggo så sött så byte var det inte tal om. Jag hann till och med göra sen middag något som jag aldrig trott jag skulle hinna med eftersom Viggo sov max en halv timma i taget. Vid tio bestämde jag mig för att nu fick jag lov att väcka Viggo för Gimlis kvällstur. Jag drog på honom sockar och en jacka och mössa ovanpå pyamasen och bar ned honom till vagnen, lade ned honom och knatade ut. Där måtte vi min älskling Ceasar, våra hundars "polare" (ja det råder delade meningar om det beroende på vem man frågar, han är inte alltid poppis). Jag stod och pratade med hans matte ett tag och böjde mig för att pussa lite på Ceasar som är så himla go och då får Gimli frispel och flyger på honom (verbalt, inte biter alltså, det enda skador som uppstod var att Ceasar snodde en tuss av Gimlis svans), här ska ingen pussa på matte minsann. De skäller och bråkar ett tag men Viggo säger inte ett pip. Sen komme Gimlis hatobjekt en golden gående så då blir det livat igen, då går vi vidare i natten. Ett snabbt varv runt huset och så upp igen, jag får av Viggo kläderna igen och lägger honom i vaggan. Där ligger han snällt som om han inte alls varit på äventyr ute. Efter tio minuter vaknar han och är hungrig, så jag matar och så somnar han snällt igen. Rummet snurrar som om jag är full när jag lägger mig. Det har sällan varit så skönt att sova! Matning vd tre igen och så vid sju. Skön natt, men min förkylning vill sova mycket längre!

Idag mår jag bättre, men inte alls bra. Storm ute, början på storm iaf. Den största sen Gudrun sägs det. Det innebär att regnet öser ned när jag ska ut med Gimli. På med Viggos kläder, mina kläder, Gimlis kläder (han är ju som en unge han med, jag får en skymt av framtidens vintrar när barn och hundar ska kläs in i lager på lager av kläder) och det tar 45 minuter och jag är helt slut innan vi är klara. Viggo gallskriker medan jag klär på Gimli. Sen ned, låsa upp vagnen, ned med Viggo på med regnskyddet och så ut. Sen får jag dra Gimli efter vagnen (han hatar regn och blåst) runt huset, han lyfter på benet under protest en gång efter vägen och blir överlycklig när vi kommer in. Den enda som verkar nöjd med promenaden är snällViggo. Sen in med vagnen av med regnskyddet, låser igen. Upp för trapporna, av med allas kläder (utom mina blöta för Viggo är hungrig och gallskriker igen) sen får jag paniklaga lite mat åt Viggo och så är han sådär jobbig och skrikäter igen. Min feber är tillbaks och jag är lite kall och fuktig och svettig samtidigt. Fy katten. Men Viggo somnar så småningom så jag har just gjort lite te och bytt till mjukisbyxor och sitter ingosad i soffan mellan sovande hund och sovande bäbis. Livet är rätt ok ibland faktiskt trots allt. Men gud vad jag saknar ic, han kunde ha valt en bättre tidpunkt att åka.

En annan av dagens höjdpunkter är att eftersom jag är förkyld vill de inte att jag kommer in på neo och smittar de små sötungarna så jag slapp iaf släpa mig dit idag i ösregnet. Skönt för det finns inte tid att duscha och efter ttre dagars feber är jag sluskig som få!

Jag måste ta tillfället i akt att säga att jag beundrar alla ensamstående föräldrar där ute som går igenom dett varenda dag. All respekt till er! Jag skulle ALDRIG klara det! Ni får dagens tapperhetsmedalj... Och så tror folk att vår sommar var tuff, den var nog inget alls i jämförelse...

(och ja jag vet att jag tycker synd om mig själv och klagar, men det är svårt att göra nåt annat när man känner sig så ynklig!)