Kapitel 69, i vilket Viggo vaknar på tok för tidigt och solen skiner.

Vaknade kl 5 av sura vrål från spjälsängen, ic var försvunnen vilket iof var aningens märkligt men just då kändes det inte så konstigt. Jag är ju bortskämd med att få sova till minst kl 8 så jag blev aningens sur faktiskt. Jag har ett vidrigt morgonhumör måste jag erkänna. Bestämde mig för att han omöjligt kunde vara hungrig, vi har gjort exakt likadant varje kväll i en vecka nu och han har vaknat ungefär samma tid varje dag sen dess. Till slut fick jag ge upp och klampade surt iväg till köket för att göra mat. Ic låg i datarummet och sov för han sa att Viggo varit i farten sen tre för andra natten i rad (konstigt att jag aldrig märker det, vaknar inte förän han blir sur för att han inte får mat eller sällskap). Han sa att han ändå inte kunde sova utan matade Viggo och jag lade mig i sängen och somnade om. Sen vaknade jag vid 8 av en betydligt mycket nöjdare Viggo som låg och pratade för sig själv och var på strålande humör. Gladare bäbis får man leta efter. Jag var nog också ganska mycket gladare. Jag förklarade det för Viggo senare, att han är så mycket roligare att umgås med när han är glad än när han bara surar. Då blev han tokarg och sen dess har humöret varit mer eller mindre svajigt. Antar att han inte tycker att det är hans jobb att hålla mig på gott humör.

Jag är lite orolig att han håller på att bli sjuk, han har hostat och nyst lite mer än vanligt och såg ganska rosig om kinderna tidigare, kanske kändes han lite varm också och han har ju sovit dåligt de senaste nätterna. Kanske är de bara de rackarns tänderna som är på g igen, det går i perioder då han blir gnälligare, drägglar mer och sånt.

Han höll i alla fall på att somna när vårt inbokade möte med försäkringsbolaget började. Vi skulle gå igenom försäkringar och pensionsspar som duktiga och ansvarsfulla vuxna. Det var rätt intressant faktiskt, inte alls så jobbigt som jag trodde det skulle bli. Viggo var med och roade sig med att kräkas typ 100 ggr (mestadels på ic) och prutta ljudligt hela mötet. Sen somnade han strax innan vi var klara och sover än. Konstigt, det här med försäkringar, jag har inga problem att tänka på att saker kan hända oss. Viggo måste ju ha så han klarar sig och om vi behöver ekonomiskt stöd från försäkring så är det klart att vi ska ha det. Men när det gäller pensionen får jag istället magsår och gömmer huvet under en sten. Det är ju lustigt för det är ju (förhoppningsvis) betydligt större chans att vi kommer att leva till pensionen så det borde ju vara viktigast att engagera sig i, men jag bara skjuter bort tanken och får oförklarlig ångest när jag tänker på min framtida ekonomi. Jag har fått för mig att jag kommer att leva på en tusenlapp i månaden om jag har tur och får äta sopor för att överleva eller nåt. Inte vill jag ta tag i pensionssparande heller för då måste jag ju tänka på pensionen ändå och jag sparar ju inte för livet innan pensionen och då är det ju helskumt att spara till efter pensionen. Ja ni förstår att jag har blivit skadad på nåt sätt.

Idag skiner iaf solen ute och det är plusgrader för första gången på länge. Det ser urhärligt ut, man vill bara ut med galonbyxor på och bygga snögubbar. Jag ÄLSKAR töväder, slask eller ej. Tror det har att göra med att jag är uppvuxen i Kiruna och när det blev tö där var inte sommaren långt borta. Vårarna är otroligt korta, blinkar man så är det sommar typ, därför älskar jag våren. När man kan sitta ute i lä i solen utan att frysa och snön börjar smälta. Det är nog bästa tiden på året. Innan all äcklig pollen dyker upp och förpestar livet och sommarens ångest infinner sig (jag borde sola och bada och göra roliga saker hela tiden och så får jag ångest när jag inte gör det). Det är tid att bara vara och njuta av solen på kinderna utan att behöva vifta bort massa mygg och elände. Har dock inte tänkt mig ut i govädret för jag blir blöt om fötterna och vagnen går knappt att skjuta i slasket. Men jag gillar att titta på det genom fönstret iaf. Vår, det är grejor det! Fast självklart kommer vintern tillbaks när man är som mest vårsugen, men just nu är det bara att njuta.

Vi beslutade just att ägna helgen åt att försöka packa upp så mycket som möjligt. De där lådorna som står på nedervåningen är mitt eviga dåliga samvete och snart kommer flyttfirman att vilja ha tillbaks dem igen. Den dagen blir det ännu stressigare än att göra det nu så det är väl bara att bita ihop. Inte så kul ska det bli, men skönt när det är klart!