Kapitel 75, i vilket jag pinar min son lite.

Idag var det dags igen. De där nedrans RS-sprutorna. Fy katten vad jobbigt det är att hålla fast sitt barn medan två sköterskor sticker honom i varsitt ben så att han illtjuter av smärta. Bläk, skänt att det bara är en gång kvar nu. Enligt sköterskan hade det inte varit nån RS-vinter i år, bara ett par fall hade de fått in. Men nu är ju vinterförkylningarna också försenade så det kanske kommer senare. Hoppas inte. Men nu har han fått sprutorna för den här månaden i alla fall. Förutom att det är så hemskt när han gråter så var det en trevlig utfärd. Vi var för sn gångs skull ute i god tid, och idag hade vårsolen nått även mitt regniga hörn av världen. Cirka 10 graser plus och strålande sol. Vi puttrade iväg i lillbilen jag och Viggo och det var vår helt plötsligt. Efter sprutorna måste man stanna på avdelningen i en halvtimme, idag var det bara vi där så det var lugnt och skönt. Viggo låg i vagnen, han ville inte göra nåt efter sprutorna, han var bara ledsen. Jag vaggade och nynnade lite och solen sken genom fönstret och det var tyst och lugnt. Tänk vilken vardagslyx att få sitta och göra inget alls i en halvtimma, i tystnad! Myspys faktiskt, trots att sjukhuslukten alltid får mig att mä lite konstigt. Jag har ju gammal sjukhusskräck i bagaget, men efter allt flängande på sjukhus sen jag blev vuxen så har jag kommit över det värsta, jag bara får ta några djupa andetag just när jag kommer in. Det luktar liksom oro och ensamhet eller nåt.

När vi kom hem var vi inte så sugna att gå in igen när det var så mysigt ute. Vi gick runt och tittade lite och petade på buskar och äppelträdet. Jag såg lite vårtecken, nån stackars vårblomma stack upp här och där, inte utslagna änm en ändå. En nyckelpiga satt på husväggen. Konstigt förresten att rådjuren och hararna inte ätit alla stackars små blommor än. Med tanke på all bajs som ligger på gården så verkar det inte lovande för min dröm om en gård täckt med små söta vårblommor.

Sen hade jag upp fönstret i sovrummet på vid gavel i nån timma. Åh, vad härligt när det luktar vår i hela huset! Sen fick jag ett ryck och lagade potatis och morotspuré på ett kilo rotfrukter. Tyvärr tänkte jag inte på vart jag skulle göra av allt sen, jag fick använda alla små burkar och islådor och sånt jag hittade. Jag hade i lite persilja för god smak och så olja och kokspad. Purén blev jättekonstig, seg liksom. Viggo var inte överförtjust, men jag spädde den med lite mer vatten och olja innan jag fryste in allt. Han åt ändå lite innan han blev lessen och började gråta. Vet inte om det berodde på maten (jag tyckte den smakade helt ok) eller att han bara var lite grinig. Menhan hällde i sig en hel flaska Nan en halvtimma efter eller så så jag misstänker att det var purén. Men om man tar den tillsammans med nån köpespuré så ska det säkert gå ned. Man måste ju inte gilla all mat, även om jag gärna ser att han äter upp den nån gång det närmaste århundrandet. Han hade faktiskt gått ned i vikt när vi vägde honom idag, i jämförelse med för två veckor sen. Jag undrar varför, han äter ju som han ska tycker jag, och verkar pigg och glad. Ska fråga på fredag på föräldraträffen på BVC. Just ja, jag hade ju lovat ta med fika... Hmmm... Hur ska man komma ihåg det tro? Och vad ska man göra? Hallonmuffins kanske, eller med apelsinchoklad? Eller en vanlig sketen sockerkaka. Får se, blir jag inte piggare så blir det köpesfika ;) nån sa att det ger vuxenpoäng att köpa fikabröd. Att man vuxit upp och insett att mani nte behöver göra allt själv. Men jag råkar ju tycka om att baka, har bara inte gjort det så mycket på sistone.

Nu är jag så trött att jag inte vet vad jag heter. Jag ligger bara här och skriver för att jag inte orkar lyfta på rumpan och gå in i sovrummet. Dagen gick tokfort, undrar om nån snabbspolar vissa dagar?