Kapitel 144, i vilket Viggo äter sitt första happy meal.

Ja, det kanske inte är nåt man ska skryta om sådär egentligen. Att min son kommer att bli som han i supersize me när han blir stor. För han äääälskade sin lilla hamburgare. Tidigare har han bara fått testa pommes för han brukar få egen mat när vi äter hamburgare (inte så ofta längre eftersom vi måste åka in till stan för att skaffa en burgare). MEn igår skulle vi handla lite mat och göra massa ärenden och så kom vi på att vi inte skulle vara hemma i vettig tid för att hinna fixa mat och äta innan det var sovdags. Så då for vi på mcdonalds istället och beställde Viggos första happy meal. Gissa om han var nöjd. Han satt och skrattade och smaskade på sin burgare och några pommes. Som den förståndiga pojke han är så ville han inte dippa i mcdonalds äckliga dipp. Verkar vara norrlänning i honom som föredrar max. Han hade hur skoj som helst och gillade burgaren. Först åt han bara köttet ett tag, sen åt han bara brödet ett tag sen testade han kombinationen. Ibland matade jag en bit åt honom för han var så nyfiken på allt roligt som hände omkring honom, då fick man akta fingrarna för han höll på att hugga en i handen av bara farten. Äppelbitarna fick mamma och pappa äta själva för de var ju inte alls goda (han gillar inte hela bitar av frukt, hur mycket man än trugar får man bara en skeptisk min och frukt på golvet). Men han åt nästan hela burgaren och några pommes. Drack lite vatten och hällde mycket vatten på bordet (långa armar, litet bord).

Annars var gårdagen faktiskt en riktigt bra dag. Viggo tog ännu en sovmorgon till kvart i åtta, andra på en vecka, kors i taket. Med tanke på onsdagen som var så hemsk och jobbig att jag inte ens orkade skriva om den så var gårdagen helt lysande. Vi busade och hade skoj hela dagen. Sov en lång middagslur (Viggo, jag var faktiskt pigg) och så busade vi lite till innan vi åkte till stan. Sen när vi kom hem så var det sovdags. Det enda tråkiga var att när jag skulle kolla på mitt förlossningsprogram kl 21 så upptäckte jag att det faktiskt inte var onsdag (det hade jag kunnat räkna ut egentligen för jag såg ju programmet i förrgår) och jag hade missat babyrytmiken (igen). Något surt för jag känner mig galet hypersocial. Och ärligt talat, Viggo är inte så mycket för att samtala. I vart fall fattar man inte hälften av vad han säger. Det enda man kan vara säker på är mackropet. Ehehehehehhhhhh! Det betyder ungefär ge mig madcka _nu_, annars kommer mitt huvud att lossna och jorden bli invaderad av utomjordingar. Eller nåt sånt. Sen tror jag att jag har identifierat ett "vad är det där?"-läte också. Även det låter nåt i stil med eh? Men i vart fall blir det lite enkelspårigt efter ett tag. Jag begränsas till saker som: Vad säger kossan? Muuuuu! Eller liknande och det är inte riktigt nog alla dagar.

Tror detta leder till att min hjärna ruttnar så smått innifrån. Dels är jag rätt tillfreds med att köra mtv i bakgrunden på dagarna (mycket märkligt, brukar inte ens kunna zappa förbi annars), Dels har jag funderat mycket på teletubbies på sistone. Vem katten tyckte det var en bra idé att sätta fyra små barn-varelser ensamma bland massa kullar och kaniner? Dessutom bor de i nån sorts rymdskeppsaktigt hus och går och trycker på massa knappar som ingen vet vad de gör. Allt de äter är rostat bröd och vaniljkräm. Det känns inte hållbart i längden, vet socialen om vilka förhållanden de lever under? De är ju bara barn! Tror också att vaniljkrämen innehåller knark för blommorna pratar med dem. Ibland uppenbarar sig saker ur ingenstans och försvinner igen. Kanske är det ett experiment av nåt slag? Fast de har ju en städrobot, det är jag lite avis på. Den kan suga upp sängkläderna och spotta ut dem igen ihopvikta och fina. När vaniljkrämsmaskinen får frispel kan den slurpa upp allt och det blir rent och fint igen. Teletubbisarna älskar sin nono, och det skulle jag också gjort om jag hade en. Fast jag har ju hundarna och Viggo, de äter också upp det mesta som hamnar på golvet. Fast det tar mest vikta kläder eller bäddade sängar och förvandlar till små högar spridda över rummet. De är som omvända nonos.

Se, jag behöver nån vuxen att prata med ibland. Håller helt klart på att bli kollrig i huvet. Snart sitter jag här hemma med 20 pappilioner och babblar för mig själv.

Nä, nu ska jag överleva dagen och sen är det helg igen. Skönt! Viggo har nog en till tand på g, nr 9. Häromdagen blev han alldeles röd om kinder och haka, det brukar han bli innan tandkampen börjar. Sen går dagarna mellan hopp och förtvivlan. Först ett par gnälldagar. Sen en gladdag eller två så man tror att man hade fel om tanden. Sen blir det tre-fyra gnälldagar igen och sen brukar man vara rätt mör. men då brukar kanske tanden titta upp. Annars börjar det liksom om igen, fast utan röda kinder och sånt. Han drägglar mycket, bits i både folk och saker och blir jätteledsen för minsta lilla och sover dåligt. Hoppas det kommer en hel bunt den här gången. Kanske 12 st så slipper vi det sen. Igår på mcdonalds frågade en väldigt pratsam liten 6-åring (jag är 5 år äldreän han!) om han inte hade några tänder. Jo, 8 stycken sa jag. Jag har fler sa hon glatt. Tvivlar inte på det. Hoppas Viggo får lika många fort som rackarn, för han är rätt tröttsam när han får tänder!

Har i vart fall kakor hemma! *lycka* Ska måla lite mer i helg, vill bli klar så jag kan fixa i sovrummet sen. Ska bli så skönt att få ett nytt och mindre trångt sovrum.