Kapitel 30, i vilket familjen åker på utflykt.

I morse såg Gimlis tass inte nåt vidare ut, så han fick följa med till vetten. För att hålla koll på vilddjuren så fick vi båda åka och Viggo såklart. Så vi packade in familjen i vår lilla minibil och tuffade iväg till vetten. Viggo gillar det där med att åka bil, han somnade som en klubbad socke och vaknade inte förän på vägen hem trots att det var flera hundar som skällde alldeles intill honom hos vetten. Kanske var det inte det smartaste att ta med Viggo dit, väntrummet är pyttigt och det var mycket folk där, men vi kan ju inte låsa in oss hemma heller. Tja, nästan 1500 kronor fattigare åkte vi hem i alla fall. Castor fick sin spruta och tre piller mot noskvalster. Gimli fick en dumstrut och en antibiotikakur. Vetten var trevlig, jag gillar verkligen det där stället, det är det fjärde stället vi testat sen jag flyttat hit, verkligen svårt att hitta en vettig vett. Hehe, dåligt skämt, jag vet!

Annars har Viggo snuttat på bröstet mest hela dan. Han började dagen med lite Nan för jag var spyless på att inte hinna lägga mig ens innan han var hungrig igen. Ic var snäll och tog hand om honom så jag fick sova lite. Kunde inte somna igårkväll heller, funderar på p-stav vs hormonspiral. Kan för mitt liv inte bestämma mig. Velpotta som jag är. Nåväl det löser sig. I vart fall så fick han mer Nan här för ett tag sen, och han hällde i sig hur mycket som helst den lilla gluffsen. Nu kan vi inte lägga honom ned för då gallskriker han. Han åt nog för fort och för mycket gissar jag. Typiskt, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Nu ska jag slänga i en tvättmaskin så jag har nåt att ha på mig imorgon. Ge Gimli sin medicin, diska och koka flaskor och amningsgrejor, kanske hinner jag lägga mig innan det är dags att mata igen. Så irriterande att han inte får i sig det han ska ha, förut sov han i alla fall tre timmar i stöten och ända upp till sex timmar, nu får jag vara glad om det är två timmar mellan matningar. Och då tar det ju nästan en timma att mata. Inte konstigt man är trött och förvirrad.

Jag har i alla fall hittat ett nytt drömhus som vi ska åka och kolla på om inte visningen varit redan. Det är så sött, som ett sagohus! Lite långt borta kanske, men vad gör man inte när husen är så dyra här? Folk har pendlat längre än så vet jag.

Förresten kom jag på att Jenny skrev en kommentar om sin mamma som på 60-70talen "bara" ammade 3 månader som mest. Faktiskt så sa min mamma samma sak, att amningen inte alls funkade med oss så vi ammade nog inte heller mer än tre månader. Fattar inte hur naturen har funderat ut det här, har inte hört många säga att det var så lätt och det funkade direkt och inget krånglade. Vad har hänt med evolutionen? Går den baklänges eller? Förr i tiden så måste de ju ha ammat alla ungar, hur skulle de annars överlevt? Ja, vem vet, vi kanske är klenare nu. Jag vet i vart fall att jag inte önskar mer än att det ska funka utan hjälpmedel. Men tyvärr är jag nte av den tålamodiga naturen, nåt som Viggo verkar ärvt från mig. Så vi får väl göra det bästa av situationen antar jag. Hela den här historien har lärt mig en sak (som jag visserligen redan visste), saker blir aldrig som man tänkt sig. Kanske är det lika bra också.