Kapitel 34, i vilket Viggo busar och vi letar hus.

Har inte hunnit skriva så mycket nu på ett tag. Det har kliat i skrivfingrarna men det har inte funnits tid. I ett par dagar nu har Viggo bara busat, inte sovit nästan nåt alls känns det som. Har gått omkring som ett levande lik här hemma nu när jag inte kan lasta av så mycket på ic som förut. Han började jobba igår, så det är bäst att inte störa när nu han får jobba hemifrån. Något jag av tradition är superdålig på, tur att han är diciplinerad och inte alltid låter mig släpa med honom på dumheter. Egentligen är väl den största skillnaden nu att han får sova på nätterna och inte jag. Förut har han i alla fall matat ett mål på morgonen på flaska så jag får sova lite extra när Viggo busat på natten. Nu verkar den lilla illbattingen helt vänt på dygnet så jag får sitta här i vardagsrummet och glo på dum-tv utan ljud hela nätterna.

När Viggo nu som oväxling faktiskt sovit har jag också gjort det för att överleva dagarna. Detta lämnar då inte mycket tid till bloggande tyvärr. Jag är för närsynt för att skriva med Viggo i famnen och blir för frustrerad av att skriva med en hand.

Ja, igår var då levande-död-dagen så då blev inget vettigt gjort alls. Pratade med min kompis Kia som ringde på kvällen, precis när jag funderat på om man kanske skulle ringa henne och se hur hon hade det. Tankeöverföring ni vet. Under dagen ringde också min favvodoktor Hrolfur och frågade om vi kunde tänka oss att komma in så de fick göra en till mätning på Viggo. Han är nämligen med i en studie om lungfunktion hos prematura barn eller nåt sånt, och då ville de ha en "hur gick det sen mätning". Självklart sa vi ja till det, roligt att få ta en tripp till Östra och hälsa på och visa upp guldklimpen till de som minns oss. Vi vill ju gärna hjälpa andra småttingar i framtiden också. Dessutom fick vi som bonus slippa kliva upp tidigt idag, då vi egentligen skulle på återbesök i Mölndal och kolla Viggos Hb-värde. Det lovade Hrolfur att de skulle göra när vi ändå var på Östra. Så nu väntar jag bara på att nån ska ringa och säga vilken tid vi ska komma på torsdag.

Eftersom Viggo inte sov nästan nåt under dagen igår heller efter natten från helvetet, så somnade han faktiskt vid 24-tiden och sov ända fram till 5. Kors i taket! Sen sov han lite till och så sov han lite till och nu inser jag ju att han sovit nästan hela dagen. Inte en chans att jag får sova i natt. Han verkar leva i 24-timmars perioder eller nåt. På eftermiddagen kom min kompis Maggis på besök. Hon och jag började läsa till civilingenjör i Luleå samtidigt, hon har precis flyttat hit för att göra sitt exjobb. Vi drack kaffe och åt dajmglass och skvallrade lite om kompiser. Sen var det dags att åka för att titta på hus i Stenungsund. Maggis hängde på och på vägen dit kom vi fram till att det blivit babyboom i vår bekantskapskrets av vad jag trodde eviga singlar. Kul!

Självklart körde vi vilse på väg till huset, men lyckades ändå hitta fram precis efter alla andra åkt därifrån så vi fick privat visning då. Huset var supergulligt, och låg jättefint till ute i skogen tillsammans med 40 andra hus. Många barnfamiljer och väldigt lungt och avskiljt. Visst behövdes det lite uppfräschning inne, jag är allergisk mog mörka lister runt fönster och dörrar och mörkt träfärgat tak. Dessutom vill man nog fixa till i köket lite, men inte nåt akut som behövdes göras. Jag blev förälskad i den mysiga altanen och alla växter på gården. Ack, där kan jag bo! Tyvärr är väl huset lite på gränsen för dyrt för oss, men ska ändå prata med banken imorgn och se vad de säger. Vi lovade ringa mäklaren imorgon, men vi ska faktiskt kolla på ett annat hus också på eftermiddagen. Den här gången i närheten av Boros. Ett superfint funkishus från 40-talet. Jag bara äääälskar funkishus, både nya och gamla.

Utflykten tog några timmar, vi körde vilse på vägen hem också då vi skulle lämna av Maggis på Hisingen, där vi inte hittar för fem öre. Viggo var supersnäll och sov hela tiden. Jag var så glad! Vi hade hundarna med också, efter att grannarna klagat vågar vi inte lämna dem nån längre tid själva. Gimli spydde på vägen hem, typiskt! Jag som trodde han slutat bli åksjuk, men vår stadskörning lämnade väl mycket att önska i fråga om raksträckor och jämn hastighet som han gillar bäst. Bara att ladda tvättmaskinen med filtar imorgon. Konstigt, jag tycker inte vi tvättade ofta alls förut, men sen Viggo kom så går maskinen nästan vareviga dag. Hur kan nåt sånt litet förbruka så mycket tvätt?

En annan sak jag undrat över är hur en sån här liten skrutt kan ta så mycket av ens tid? Jag hinner inget alls numera. Knappt duscha ens. Jag sluskar omkring här hemma i mjukisbyxor och bh mest hela dagarna (om jag lyckas få på mig byxorna ens) med skitigt hår och gamla bäbyspyor överallt. Det är verkligen glamoröst det här mammalivet. Ska rycka upp mig och börja ta mig ut lite oftare, vi har ju lyckats få tag i nyckeln till barnvagnsförrådet nu, ska bara skaffa ett lås också så slipper vi dra vagnen upp och ned för de tre långa trapporna. Lovar att jag ska ta mig ut mer sen. Men fattar ändå inte riktigt när man ska hinna det, allt den här ungen gör är ju att äta. Får koppla ett sugrör från bröstet ned i vagnen så kan han snutta hela dan när jag promenerar runt ute i världen. Längtar ordentligt efter min snygga skötväska, jobbigt att packa i och ur alla grejor hela tiden ur mina inte helt optimala handväskor. Efter att ha fått Nan i hela min snyggaste väska längtar jag ännu mer. För övrigt vill jag bara säga att min Samsungtelefon är superbra, den är inte bara underbart snygg, den tål även att bli dränkt i Nan. Två mammatummar upp för den alltså! Nu ska jag rädda soffan från Viggos längdkräkningsförsök. Om jag inte varit säker redan inne så hade jag definitivt varit det nu; den här ungen slutar inte att äta förän man tar flaskan/bröstet ifrån honom. Han har ingen botten, det harinte hans pappa heller. Skillnaden är att ic inte kräks upp överskottet i soffan, och det är jag tacksam för. Jag har inte heller nån aning om vart maten ryms i nån av dem, men det mysteriet lämnar jag outforskat. Jag bara håller tummarna för att ingen av dem ska explodera inom den närmaste framtiden. Nåt jag var nära att göra efter vår söndagmiddag bestående av hemmalagad rostbiff som blev supergod. Jag KAN bara inte lämna kött på faten. Måste äta upp allt, trots att jag är dödsmätt. Jag blir nog aldrig vegetarian tyvärr.