Kapitel 36, i vilket dagen är väldigt lång.

Klockan är nu 15.35 och jag är slut! Fattar inte hur en vanlig dag kan kännas så lång. Kanske för att jag sovit lite som vanligt, den här gången var det dock inte Viggos fel utan mitt eget. Kunde inte sova alls trots att lille gospellen snusade sött i vaggan. Kunde inte sluta tänka på huset och försäkringskassan och massa andra saker. Man blir ju knäpp av mindre när man vet att bäbisen snart vaknar och vill äta igen och vi skulle ju upp på morgonen. Nåväl, det gick väl sådär.

Vi hade lagt upp en plan för förmiddagen, upp nio, duscha, bada viggo halv tio, amma klockan tio, mata med Nan klockan kvart över tio, ut i bilen halv elva, framme på Östra klockan elva. Ja, det var ju inte mycket kvar av den planen direkt. Allt blev i fel ordning, Viggo gallskrek för vi försökte dra ut på tiden innan matningen så länge som möjligt eftersom han helst skulle vara nyäten när han kom till Östra. Bara fem minuter sena kom vi dit i vart fall.

Vi hade det riktigt trevligt där jag och Viggo. Två trevliga systrar höll i mätningarna som gick ut på att först mäta hur lång tid Viggo behövde för att ventilera ut all koldioxid ur lungorna när han fick syrgas. Sen kollade de också nåt annat som jag inte fattade riktigt, de använde sig av den reflexen bäbisar har att de stänger till lungorna om de hamnar under vatten. Men de använde såklart inte vatten. Tror det var för att mäta storleken på lungorna och hur elastiska de är. Sen använder de resultaten från undersökningarna för att veta hur de ska behandla andra prematurer och hur snabbt behandlingen bör sättas in.

Sen efter det skulle vi ta Hb-prov. 97 låg det på, lite halvlågt så vi fick ny tid igen om ett par veckor. Längd och vikt kollades också, och hattmått. 3580 gram, 52,5 cm och 38 runt huvet. Stor kille, han låg smack i mitten av viktkurvan, lite ovanför längden och hattmåttet kollade jag inte så noga på.

Sen iväg hem, upp i lägenheten och byta babyskyddet mot bärsjalen och iväg till BVC, fem minuter sen igen. Där gav jag bara vikten och så pratade vi lite om hur det gick och sen hem igen. Kom på att jag inte ätit eller druckit nåt på hela dan, så jag hällde i mig ett par glas vatten, åt ett par piroger och nu sitter jag här i soffan och är toktrött. Dessutom ringde banken och ville inte låna ut pengar till huset. Fan vad surt det känns! Jag tyckte ju så mycket om det där huset. Bad ic ringa Handelsbanken i Borås istället och se om de är snällare. Får panik av tanken att Viggo ska behöva växa upp på ett sånt här ställe. Fast innerst inne är det nog mest av egoistiska skäl, har alltid drömt om ett vackert vitt funkishus att fixa och dona i. Nu hittade vi ju ett perfekt sånt och så kan vi inte köpa det. Surt! Nu vill jag sova ännu mer. Hoppas inte Viggo är ett Piggo och vaknar snart. Zzzzzzzz......