Kapitel 71, i vilket jag funderar på hur andra har det.

Jag har just läst ut boken "Fittstim", en samling noveller av feministiska tjejer. Jag fick den av min morbror för typ hundra år sen, måste varit länge sen eftersom min morbror inte lever längre. Han var en cool snubbe som tog med mig på seminarium om civil olydnad när jag gick på högstadiet tror jag. Han har gjort massa andra coola grejor också, vilket jag inte fattade medan han levde. Jag är så trög. Nåväl, tillbaks till boken. Den har stått i min bokhylla i hundra åt för jag ville absolut inte läsa den.

För det första var det ju noveller och jag har alltid hatat noveller. Ja tills jag insåg hur praktiskt det är att kunna läsa en hel berättelse samma kväll, istället för att det ska ta ett halvår att läsa ut en bok för att det dyker upp så mycket annat hela tiden. Att sträckläsa en 500 sidor lång bok under en natt är inte hållbart när man inte har minsta chans att sova bort dagen efter. Jag har haft himla kul när jag läst ikapp alla Stephen King-noveller som jag missat under åren just för att jag alltid vägrat läsa just noveller. Jag har alltid tyckt att en historia ska vara så lång som det bara går. Jag vill bli bästis med karaktärerna, lära känna trakten och känna mig som hemma.

För det andra så var det ju Linda Skugge som stod på framsidan. Jag läste några kåserier som hon skrivit för Expressen när jag gick på gymnasiet och bestämde mig genast för att jag inte gillade det hon skrev. Jag minns rubriken som fick mig att bestämma mig. "Lost i Paris" Ja, ni fattar? Svengelska och talspråk och så kunde jag inte relatera till någor hon skrev om. Jag är övertygad om att Linda Norrman säkerligen är en skärpt tjej och stark är hon helt klart som står för det hon tycker. Men att det retar gallfeber på folk är nåt som kanske inte är så konstigt.

När jag var gravid fick jag låna boken "Uppdrag: mamma" av min kompis Anna. Det är också en novellsamling och även den innehåller en text av Linda. Då var jag så uppslukad av min graviditet att jag bestämde mig för att läsa den ändå, och jag tror att jag läste ut den samma kväll. Alla jag pratat med som läst den har älskat den, men jag ville bara gråta. Boken är olika hyperrealistiska berättelser om mammalivet. Tänk att ingen skriver om såna saker, att man bara vill dö när bäbisen skrikit hela nätterna i en vecka, var de vanligaste kommentarerna. Ja eller nåt liknande. Att man aldrig får veta sånt. Jag hade inga illusioner om mammalivet, kanske det var lite rosenrött, men rätt realistiskt. Snarare väntade jag mig att det skulle bli värre. Men ändå, att läsa vad de här mammorna skrev (i mitt hormonstinna tillstånd) gjorde mig förtvivlad. Kanske var det första gången jag verkligen läste om en annan persons vardag, eller så var det nåt annat som jag inte vet vad riktigt. Men jag ville bara gråta, och den känslan höll i sig i flera dagar efteråt. Sen att min favorit Linda listade upp hundra fall där det gått fel med bedövning eller andra saker under förlossningar för att hon ville visa på hur vettig hon var som ville ha kejsarsnitt, ja det gjorde inte saken bättre. Jag var ju så naiv att jag ville föda naturligt, helst utan smärtstillande. Inte hade jag en tanke på att nåt kunde gå fel, i vart fall inte på läkarnas sida. Tack för det televerket, typ.

Ja tillbaks till Fittstim nu. Här sitter jag med samma känsla igen. En känsla om att jag nog är väldigt naiv. En känsla av att vilja gråta lite fast jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel. Jag kan säga direkt att jag inte direkt gillade boken som helhet, jag gillade några berättelser. Men det jag helt missat är hur andra människor upplever samma värld som jag lever i. Hur de ser ett förtryck som jag aldrig reagerat på. Nu pratar jag inte om hur män får mer betalt för lika arbete eller sånt. Utan hur man har olika normer för hur pojkar och flickor "får" uppföra sig redan från när de är små. Jag undrar om jag verkligen är så indoktrinerad i kvinnorollen att jag inte ser det. Eller jag ser ju det nu, hur unga tjejer blir kallade för horor och förväntas acceptera det. Än värre är att de gör det, och dessutom tar på sig rollen frivilligt. Sånt ser jag, jag läser klottret på spårvagnen. Jag stör ihjäl mig på de killar som driver omkring i gäng och tror att de är så coola för att de kan komma undan med vad som helst. Så vill inte jag att Viggo ska bli. Men jag kan inte förstå HUR han skulle kunna bli sån. Vad jag vet så har ingen av mina bröder varit såna och vi har ju bara en normal medelsvenssonuppfostran. Inga konstigheter, det är ju naturligt att man respekterar varandra. Men under min uppväxt kan jag inte minnas att nån kallat mig för hora eller slampa. Jag har inte blivit mobbad av de andra flickorna för att jag inte hörde till de coola. Jag har inte kännt mig utanför på det sätt som de i boken beskriver. Att man måste vara vacker för att få leka med de andra barnen typ. Jag har ju alltid varit knubbig, jag var ett pluggo (fast fattade det aldrig själv). Jag lekte lika mycket med tjejerna som med killarna. Jag hade en period då jag var superblyg, eller jag har alltid varit blyg, är fortfarande blyg bland folk jag inte känner, men det var nog mest för att jag inte ville prata inför massa folk samtidigt. Har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker i mindre grupper. Det är en släng av scenskräck.

Självklart är jag stöpt i kvinnlighetens form, antagligen så mycket att jag bara accepterat att jag ska vara på ett visst sätt. Jag är ändå en mästare på att anpassa mig till omgivningen. Annars skulle väl jag också varit arg som de här tjejerna, velat slå mig ur kvinnlighetens bojor och bli människa, inte kvinna eller tjej? Ett par skrev om den ilska de bar med sig länge, för att de var tvungen att försöka vara nåt de inte var för att bli accepterade. Hur kan då jag känna att jag alltid varit mig själv? Trots att jag är blyg och inte högljudd. Eller är det för att jag är blyg och inte högljudd? Jag vill gärna tro att jag är blyg för att jag är jag, inte för att nån gjort mig blyg genom sina förutfattade meningar om hur tjejer ska vara. Fast sen är jag inte mycket som tjejer "ska" vara heller, och i mina ögon har jag aldrig varit det. Så kanske jag bara är feminist by nature, jag kanske bara tar det för givet att vi ska behandlas lika. Sen att jag inte vill klä Viggo i rosa för att barn inte ska stöpas i de traditionella könsrollerna är en annan sak. Vill han ha en rosa tröja när han blir större får han en, men jag tycker inte rosa är så snyggt, inte ens när killarna på handels klär sig i rosa skjortor, så då bestämmer jag att han får nöja sig med turkost, grönt, brunt och andra "killfärger". Jag har ändå tänkt bygga ett dockhus åt honom, och en lekstuga. Även om det kanske är typiska tjejleksaker. Inte för att de ses som såna utan för att jag alltid ville ha det när jag var liten. Ett eget litet hus att gömma mig i ibland, och ett dockhus att flytta om möbler i och sånt. Och jag inbillar mig att barn är rätt lika varandra, även om det gått typ 25 år sen jag drömde om en lekstuga.

Ja, det var ju egentligen inte feminism det skulle handla om. Utan hur andra människors liv gör mig sorgsen. Jag vet ju inte vad det är med andra människors vardag som gör mig sorgsen. Kanske är det bara så att jag inser hur mycket tid jag lagt ned på att tänka på mig själv och hurlite tid jag tänker på andra. Eller så är jag för bra på att leva mig in i berättelser och känner vemodet de berättar om i mig själv. Men det intressanta är att samma verklighet som jag tar för givet, den upplever någon annan som främmande och konstig. Tur är väl det, för annars skulle vi ju inte lära oss nåt av varandra.

I bakhuvet hör jag Euskefeurat sjunga: "VAD JAG ÄR BRA, VAD JAG ÄR BRA. TÄNK SÅ FINT ALLT SKULLE VA’ OM BARA ALLA VAR SOM JA’" Haha, de är roliga Euskefeurat. Om ni aldrig hört dem så tycker jag genast ni ska göra nåt åt det!

PS: Jag vet inte varför halva det här inlägget kom att handla om Linda Skugge, kanske jag bara känner mig hotad av starka tjejer. Carolina af Ugglas ger mig också rysningar. Jag tror att jag bara är avundsjuk för att jag inte är lika cool som de är... Men sen skulle jag ju inte vara jag om jag var det...

OK, jag är trött i kväll. Jag behövde babbla av mig lite så jag använder bloggen eftersom ic sover ;)