Kapitel 102, i vilket jag visar ett litet livstecken.

Ja, jag lever än. Lovar! Är bara så förbenat trött just nu så jg orkar inte sätta mig och fundera ut nåt att skriva just nu. Återkommer när Viggo sover bättre på nätterna och jag orkar göra nåt värt att skriva om på dagarna. Hoppas det inte dröjer några dar annars lär nog ic trilla av pinn av sömnbrist. Han sover inte genom glatt joller kl 4 på morgonen som jag ;)

Vi har iaf haft besök av mina gudbarn först och sen av ics mamma och syrra, mycket trevligt har det varit. Viggo har fått ettårspresenter i förskott, gåvagn och duploklossar. Och det var allt jag orkade skriva just nu. Sova. Nu. Sorry...