Kapitel 130, i vilket jag bestämmer mig för att jag inte vill se en vårlök igen, nånsin.

Ok, jag vet att jag ÄR en soffpotatis. Jag har spenderat stora delar av denna regniga sommar i soffan gosandes med busungen. Så, nu är jag avslöjad. På sistone har jag en halvhyfsad ursäkt i vart fall. Om jag knatar för mycket får jag foglossning som inte gör jätteont men som är besvärlig ändå på kvällen. Så idag när jag äntligen lyckades ta mig iväg till babyrytmiken och sen när jag kom hem planterade 70 vårlökar (varav minst 20 kommer att bli uppätna av rådjuren gissar jag) så känner jag mig rätt slut. Puh!

Babyrytmiken var skoj, höll på att missa den helt, men ringde en av mammorna och frågade och fick stressa som en tok för att hinna, jag hade helt fel tid i huvudet. Det var bara en av de gamla mammorna från vårterminen, två nya mammor och en pappa. De andra barnen verkade vara runt 9 månader, utom Fanny som snart blir ett. Så Viggo var störst och förståndigast såklart. Det bevisade han genom att klänga sig krampaktigt fast vid mig hela sångstunden, som en liten apa som hänger i sin mammas päls. Sen tinade han upp när vi ställde oss upp och sjöng lite mer action-betonade sånger när man skulle hoppa och dansa och sånt. Efter att ha fått smaska lite kex så var han helt återställd och gav sig ut på golvet och hittade en skitrolig anka som spelade melodier när man tryckte på knappar. Den stal Fanny sen, men det gjorde visst inget för han var så nöjd ändå där han lekte med lite grejor med ett annat barn. Han vill alltid ge grejor till folk, praktiskt att han inte slåss om kul saker i vart fall. Hemma har han börjat bitas lite väl mycket, men han var hur snäll som helst med de andra barnen.

Sen kom jag hem och bestämde mig för att utnyttja solen för att plantera de rackarns lökarna. 50 st rådjurssäkra som jag planterade ihop. Nästa gång vi köper trädgårdsverktyg ska vi undvika de trepack med små spadar och kratta som kostar typ 19 kr. Först lossnade handtaget och sen böjdes spaden i 90 graders vinkel. Gräset var skithårt att gräva upp och jag tror jag får blåmärken i handflatorna imorgon. Viggo tyckte inte det var kul att kolla på när jag grävde och gav ifrån sig mindre uppmuntrande illtjut emellanåt. Men jag var envis och kämpade på i vart fall. När jag grävt ned de 20 tulpanlökarna såg jag att jag grävt ned dem precis bredvid en hög med rådjursbajs. Smart! Rådjur älskar tulpanlökar är jag rätt säker på att jag har läst. Undrar om man kan köpa varpink och hälla där som de testade att göra runt vägarna i norrland för att hålla vargarna borta? De verkar då inte vara rädda för våra små fjollvargar, för det ligger alltid högar med bajs överallt på gården. Nåja, kanske en eller två lökar överlever? Vem vet... Nu är de i jorden i vart fall och nu ska jag inte ha fler lökar. Inte förän nästa höst när jag tänker hur fint det skulle vara med ett par miljoner tulpaner som blommar utanför fönstret när solen börjar titta fram igen. Minnet är sånt. Mitt är det i alla fall. Selektivt. Dessutom är jag nog ändå optimist, innerst inne nånstans.

Imorgon ska vi till Göteborg. Skoj, skoj. Hoppas Viggo är på shoppinghumör! Får väl rasta honom i slottsskogen om han lessnar. Han kanske vill kolla in de stinkande pingvinerna eller nåt.

Nu orkar jag inte skriva mer för mina händer gör ont efter allt planterande. Hatar vårlökar! Fast en sak till måste jag ändå skriva. viggo gick hela vägen från tv-bänken till soffan helt själv utan att ramla. Han klev till och med på ett lock till en låda och snubblade inte ändå! Snart springer han! Cool kille!