Kapitel 40, i vilket Viggo uppför sig.

Efter några hemska nätter och dagar med gnäll och gråt mest hela tiden har nu Viggo bytt personlighet och är åter igen den snälla unge jag minns från tidigare. Efter besök på BVC då vi fick order om att dra ned på matandet så verkar han mycket nöjdare. Han kräks inte alls så ofta som tidigare, verkar ha mindre ont i magen och sover bättre på natten. Skönt! Jag har bara behövt kliva upp en gång per natt och mata de senaste nätterna och det är underbart. Helgen skötte som vanligt ic med bravur, trots en ovanligt sur Viggo, men sen har han varit snäll. När han är sitt vanliga glada jag så är han en underbar unge helt enkelt. Man vill bara äta upp honom. Men en sak har jag funderat på, när det var som jobbigast efter några sömnlösa nätter och jag bara klagade hela tiden så upptäckte jag att det var inte många av mammorna här på nätet som klagar som jag. Det verkar mest vara frid och fröjd på bäbyfronten i landet. Är det bara jag som ibland vill byta bort Viggo mot en hundvalp? (och jag tyckte det var mycket jobb med hundvalpar *fniss*)

En annan sak jag grubblat lite på är det här med planerade barn mot såna som bara blir till. Viggo är ju ett litet hoppsan-jippie-barn, och det kändes väldigt skönt tidigare för jag kan inte tänka mig att det någonsin passar bra att planera in ett barn. Antingen är det pengar som saknas, eller tid eller nåt annat. När allt är som jobbigast och man bara vill dra ett täcke över huvet och gå i ide, är det då lika jobbigt för planerade mammor som oplanerade? JAg menar, när man planerat måste man ju ha väntat sig vaknätter, medan när man bara blir mamma kan känna sig lite som ett offer för omständigheterna om ni fattar. Ja väldigt svamligt blir det, jag hade ju ett val, men det valet var självklart för oss. Men ibland känns det som om tillfälligheter styrt hela mitt liv, jag tar sällan några övertänkta beslut utan följer livet dit det bär mig. Och ibland gör det att jag känner mig som ett offer för mina egna val. Ja det här med offermentalitet är så djupt rotat i min familj att det är konstigt att jag inte grävt ned mig i det för länge sen. Men jag örsöker kämpa emot det, jag menar man har ju alltid ett val och livet i sig är ju summan av våra val. Nu vet jag inte vart jag vill komma med den här tankegången, jag bara funderade på det. Nu är jag ju oerhört glad för mitt lilla hoppsan-jippie-barn, särskillt när han ligger och jollrar med stora blå ögon. Men ibland funderar man ju hur livet hade sett ut om man ansträngt sig lite att göra det till något mer planerat. Vart katten skulle man befinna sig då? Jag kan ju säga en sak, detta var inte vad jag föreställde mig att jag skulle göra när jag fyller 30, vilket jag gör i februari om nån undrar. Men å andra sidan är detta inte heller så illa, tänk vad häftigt att men kan hamna så rätt trots allt.

På torsdag kommer ics mamma och syster på besök. Jag funderar lite på vad man ska bjuda på i matväg och sånt praktiskt, jag oroar mig alltid för sånt. I själva verket är de säkerligen nöjda bara de får gosa med Viggo, men jag vill ju vara en duktig svärdotter. Vill ha det välstädat och fint hemma och bjuda på god mat. Men orken vill inte riktigt infinna sig, kommer inte ens på nån bra mat att handla, det är ju aningen besvärligt att behöva nödhandla när de väl är här. Min hjärna känns som deg, har inte ansträngt den alls på sistone. I lördags knatade jag runt på Coop i säkert ett par timmar utan att märka det, det var provsmakardag så jag ville testa allt och så visste jagi nte vad jag skulle handla. Vi skulle få besök av Maggis och hon skulle ta sig från Hisingen ut till Tynnered och jag skulle bara snabbhandla. När jag kom hem hade hon redan varit där i över 20 minuter. Snacka snurrig. Nu känner jag mig lite allmänt risig också, småont i halsen och hängig. Kanske förkylning på G eller bara sömnbrist, vem vet.

Jag längtar lite till på torsdag då Viggo ska till BVC, jag misstänker att han går över 4 kg-strecket då, på nåt sätt känns det viktigt. Han börjar så smått växa ur sina stl 50-kläder nu, detär lite jobbigt för jag har inte så många större. På nåt sätt tänkte jag inte på att han faktiskt skulle bli större. Jag hade lite problema tt se att stl 50 ensk skulle bli lagomt nån gång.

Andra saker jag roar mig med är att sy en nalle åt Greta. Jag vill skicka en liten present åt henne för det var så skönt att ha en kompanjon som följde oss hela vägen under sjukhusvistelsen. Det går långsamt på grund av en viss ung herre som anser att all uppmärksamhet skall riktas mot honom, men jag ska nog bli klar innan hon fyller 18 i vart fall. JAg surfar och läser även allt jag kommer över om målning, tapetsering, kaklin och liknande och drömmer om vårt hus och hur fint jag ska göra det. Det riktigt kliar i fingrarna, jag är ju en riktig fixare innerst inne. Det ska bli så roligt! Jag kan se Viggo framför mig när han tultar omkring på gräsmattan. Men nu är han arg som ett bi så det är bäst jag slutar.