Kapitel 1, i vilket vi får veta hur allt började

Nyårsafton 2005. Vi har kompisar på besök från Stockholm och jag har lagat massor med mat. Mer än vi fem kan få i oss på flera dagar antagligen. Massor av röror och saker, MASSOR av vitlök i allt. Jag är orolig att jag ska få mensen under kvällen, har haft lite mensvärk senaste veckan och jag blir så onykter när jag dricker under mensen. Kvällen är jätteskoj, vi sjunger karaoke och dricker tequila, äter tills maten står ut genom öronen. Vi har köpt en flaska gula änkan till tolvslaget, varför dricka äckligt bubbelvin när äkta champagne är så gott? Ingen mens, full blir jag ändå.

Dagen efter. Bakis. Gud så dåligt jag mår! Jag öppnar kylen för att ta nåt att dricka och vitlöksdoften slår emot mig, springer på toa och spyr. Senare på eftermiddagen beställer vi pizza, Anna vill ha extra färsk vitlök på sin. Jag börjar må illa igen så fort pizzorna kommer in genom dörren.

Dagarna därpå kan jag fortfarande inte öppna kylskåpsdörren för det stinker vitlök och varje gång börjar jag må illa. Mår allmänt lite halvkasst, skyller på att mensen borde vara på väg nån gång häromkring. Jag har inte så bra koll på när den egentligen borde dyka upp, jag har ju kopparspiral så graviditet är inget jag ens funderar på. Dessutom har jag ju alla klassiska PMS-symptom. Jag är trött och hängig, ont i magen och ryggen, grinig, brösten ömmar och känns tunga.

Efter en vecka börjar jag fundera på när jag egentligen hade mensen sist. Frågar ic, men han minns inte heller riktigt. Vi tror det var i december, men kanske november? Nåväl, mensen kommer väl när jag slutar fundera på det tänker jag.

Måndag den 9 januari. Har noggrannt ställt två klockor på morgonen. Ic är i stockholm och jag har kursens viktigaste föreläsning på morgonen. Vaknar i tid, mår apdåligt på spårvagnen men det går över efter ett tag, jag kan ju inte vända när det är så viktig föresläsning. När jag kommer till skolan så sitter alla redan i föreläsningssalen, konstigt, vi börjar ju inte förän om en kvart.Det visar sig att jag kollat fel på schemat och har missat halva föresläsningen redan, jag blir skitsut på mig själv. Bestämmer mig för att åka hem istället för att gå på andra halvan. Kanske åka förbi Frölunda Torg och käka på McDonalds på vägen hem. När jag är där köper jag ett graviditetstest på apoteket. Bara som en ingivelse, jag är ju inte gravid, jag har ju spiralen inne än. Har gjort det ett par gånger tidigare när mensen varit sen, båda gångerna visade testen inget så jag är ju egentligen inte orolig. Kommer ju inte ens ihåg när jag hade mensen sist, är nog bara lite senil.

Hemma. Tar fram testet. Väntar på att jag ska bli kissnödig. När jag väl blir det gör jag testet, lägger det på handfatet och ställer en klocka på två minuter. Kollar på stickan och ser teststrecket bli blått, när kisset når upp till andra fönstret tänker jag gå för det tar ju ett tag även om det nu skulle vara positivt, vilket det ju inte kan vara. Men hinner inte ens resa mig innan jag ser det. Strecket som inte ska vara där! Jag kollar igen, men det är kvar såklart. Blodet rusar från huvet känns det som. Jag tänker att kanske det försvinner efter de två minutrarna har gått, det kanske lixom tonar fram och sen försvinner igen om det är negativt. Haha, säkert, snacka om att leva i förnekelse. Jag går från toan, vätar till klockan ringer, går tillbaks. Det enda som hänt är att strecket nu är mycket tydligare.

Jag sätter mig ned på toan. Stirrar rakt ut. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Känner en liten ilning av lycka i magen, har ju längtat tills jag är klar med skolan så vi kan skaffa barn. Men jag är ju inte klar med skolan än. Har minst tre terminer kvar. Räknar i huvudet nio månader framåt, eller åtta för jag vet inte när jag hade mensen sist. Gissar på augusti-september. Sen kommer jag på det, spiralen. Det enda jag minns från att de satte in den var att man skulle gå till gyn om man testade positivt för det var stor risk för utomkvedeshavandeskap. Känner modet sjunka, kanske jag måste ta bort det om det är så, vet ju inte hur det funkar. Sätter mig vid datorn och surfar, hittar inget alls. Funderar lite, önskar att ic var hemma, men han kommer inte förän på onsdag.

Bestämmer mig för att ringa gyn för att ta reda på vad som gäller, vågar inte glädja mig än. Sånt här kan man ju inte berätta per telefon heller. Jag letar upp en privat gynekolog på nätet, jag har ju ingen aning om vad man gör när man är gravid. Får en tid till på onsdag morgon. När jag pratat med gynekologen i telefon börjar jag gråta hysteriskt, vet inte varför.

Tisdag den 10 januari. Jag vaknar på morgonen, pratar med ic på msn. Plötsligt håller jag på att explodera, måste berätta det för nån. Vem annars än ic? Jag tänker att tänk om jag måste besluta mig imorgon om jag ska behålla det eller ej, det kan jag ju inte göra utan att prata med ic. (Varför jag skulle behöva bestämma det just då kan jag inte riktigt förklara för mig själv, men jag är inte vidare logisk just då). Jag ber honom ringa mig, måste prata med honom. Han ringer och undrar vad jag ville, jag är tyst. Sen säger jag det. Nu är det han som är tyst. Han är på jobbet minns jag nu, kanske inte bästa stället att diskutera det här. Plötsligt börjar jag grina igen, jag bara gråter och gråter och kan inte sluta. Är du ledsen undrar han, jag vet inte säger jag. Han ska ringa tillbaks på kvällen säger han, kan inte prata där.

Vi pratar på kvällen. Vad tycker du frågar han. Jag vet inte, vad tycker du frågar jag. Jag vet ju såklart vad jag vill, men veta vad han vill först. Han är tyst ett tag. Sen säger jag att om det nu har blivit ett barn trots allt så måste det ju finnas nån mening med det liksom. Det är ju nästan som ett mirakel, i alla fall om man räknar ut oddsen för att det ska hända. Han säger att han tänkte samma sak. Så lätt är det. Vad tycker du? Sen är vi på väg att bli föräldrar. Jag ler brett hemma. Men vi måste ju vänta och se vad gynekologen säger.

Onsdag den 11 januari. Gynekologtid på morgonen. Det är sketakallt ute, vindstilla och soligt. Tidningarna säger att det är massor av föroreningar i luften för att det ligger som ett lock över stan. Jag letar mig fram till gynekologen, mottagningen ligger på avenyn. Jag är tidig såklart, var rädd att inte hitta och nervös så kunde inte stanna hemma längre. Jag går in på Lindex medan jag väntar. På nåt sätt hamnar jag på barnavdelningen. Tittar på de pyttiga kläderna. Måste gå därifrån. Går upp till väntrummet och väntar, tiden går jättesakta. Gynekologen är en äldre man, trevlig. Har aldrig haft en manlig gynekolog tidigare, vi pratar lite och sen vill han göra en undersökning och ett vaginalt ultraljud. Han pratar om annat så det känns faktiskt inte konstigt att ha en främmande man rotande där nere. Han gör UL, jag ser det på tv-skärmen, han säger att jag definitivt är gravid, kanske v 6 efter hur stort embryot är. Jag ser inget som ser ut som ett embryo men nickar ändå när han frågar om jag ser det. Han säger att jag kan klä på mig, jag funderar över varför det finns små omklädningsrum på gynmottagningar överallt. Man visar ju ändå upp allt sen.

Tillbaksa på hans kontor frågar han om jag tänkt behålla det. Jag säger att det vill jag om det går. Han säger att det ska inte vara några problem. Inga större risker med att vara gravid och ha spiral, den får sitta där den sitter. Jaha säger jag, tänk så det kan gå. Han säger att jag ska komma tillbaks om två veckor så ska han göra ett till UL. OK säger jag. På vägen ut träffar jag en klasskompis som är på väg in genom dörren. Som tur är frågar man ju inte varför nån är hos gyn. Jaha, så nu är jag på väg att bli mamma, men jag vet ju inget om sånt. Har ju knappt träffat en bäbis, har ingen aning om hur man gör. Vet inget om att vara gravid. Går till bokhandeln och tittar på gravidböckerna, men kan inte köpa nån. Jag promenerar till skolan, solen skiner och jag småler hela vägen. Ringer ic och säger att nu är det officiellt, vi ska bli föräldrar.