Kapitel 14, i vilket mamma tar en paus och tillbringar en stund i verkligheten igen.

Vi bestämmer oss för att idag ska vi äta riktig mat, inte hamburgare. Så vi gick ned till Mölndals bro och hittar en mysig japansk (?) resturang. Sitter i solen på uteserveringen och äter jättegod mat. Promenaden dit och lite tid i ett par affärer på vägen tillbaks ger mig ny energi och stegen känns lättare igen. Vad lite det krävs ibland. Vi kommer fram på sjukhuset lagom till Viggos femmatning. Då håller han just på att dra ut sista biten av sonden ur näsan, busungen. Vi passar på att ta några bilder på en helt tejplös bäbis, de allra första. På de två dagar sen vi köpte nya kameran har vi redan hunnit ta slut på minneskortet. Många av bilderna har gått åt till att försöka fånga Viggos underbara leende. Tyvärr ser det mer ut som en konstig grimasch på bild. Men vi vet ju att han ler.

Senare nagelvård, han har klöst sig i pannan så jag tar en nagelfil och försöker fila ned naglarna, hans första manikyr. Han verkar gilla det för han ligger och ler ibland, han kommer att bli en meterosexual när han blir stor *fniss* Jag kanske kollade för mycket på fab 5 när han låg i magen?

Nu har ic fått igång radion på rummet och jag slipper den tryckande tystnaden. Han och viggo sitter i fåtöljen vid fönstret, solen skiner in och livet känns rätt bra. Snart är det matdags igen, men ett tag till kan jag mysa. Tänk om det hela tiden kunde kännas så här. Nu längtar jag hem lite grann, för där kan man låsa in sig och göra inget alls i flera veckor om man vill. Ingen sköterska som kommer och väcker en och säger att man har en hungrig bäbis i rummet bredvid. Bara en hungrig bäbis som säger till i vaggan bredvid sängen. Hur kan några få dagar kännas så långa?

Framör allt längtar jag till att bli lite normal igen. Det slog mig idag att på nåt konstigt sätt har jag vant mig vid att slänga fram tuttarna inför ett helt rum med folk, knöla in en rullad handduk under så att Viggo ska få rätt tag och sen trä på en amningsnapp på det och så en hungrig bäbis på allt. Sen kan jag sitta där och föra en helt normal konversation med nån slumpmässig person som är i närheten. Eller som häromdagen när jag satt och pumpade och de frågade om de kunde komma in och städa på rummet och jag sa ja. Först efteråt slog det mig att det var helknäppt! Jag har ju alltid haft komplex för mina bröst och nu slänger jag bara fram dem helt obekymrat, det kan ju bara inte vara normalt? Jag måste återta mina komplex igen eller nåt, eller kanske bli naturist. Naturist javisst... Nja... Kommer ALDRIG att amma på offentliga platser, så länge det finns en toa eller en buske att gömma sig i så är jag där.