Kapitel 2, i vilket vi får veta lite om graviditeten.

Jag har alltid varit en kvällsmänniska. Kanske är det upplagt så att man ska uppnå mesta möjliga lidande i början av graviditeten. Jag mådde aldrig illa på morgonen, kanske nån gång, för säkerhets skull började jag äta lite frukost fast jag aldrig gjort det tidigare. Men på kvällen mådde jag pyton. Men det värsta var ändå att varje gång jag kom till frysdisken på affären började jag må illa. Dessutom var ingen mat god.

Jag var säker på att jag kände sparkar i v 12 eller så. Vid det laget hade jag varit till gyn en gång till och de har försökt ta ut spiralen utan att lyckas. Den får sitta kvar. Alla säger att man inte kan känna sparkar i v 12, men jag trodde jag kände ett fladdrande. Vi väntar till v 14 eller så innan vi berättar att vi ska ha barn, jag berättar till min bästis Anna innan dess, hon har ju varit gravid, hon förstår. Hon blir jättelycklig, jag påminner henne om att hon lovat bli gravid samtidigt som mig så vi kan gå med magarna tillsammans och fika med barnvagnen varje dag sen. Hon skrattar och säger att det är lite svårt att skaffa barn när hon inte har nån kille just då. Alla andra blir också lyckliga. Vad är det med att göra barn som får alla att bli lyckliga?

Jag är inte vidare lycklig, att vara gravid är inte så glamoröst som jag tänkt mig. Jag föreställde mig ett berg med kuddar, en snäll man som hämtar alla konstiga saker man är sugen på och så får man fräsa åt honom utan att han blir ledsen för jag är ju gravid. Istället sover jag mest hela tiden, missar tentan i arbetsrätt för jag är i chock och kan inte koncentrera mig. Jag vill inte äta nåt, allt är äckligt. Anna tröstar, tänk att du ska bli mamma, fattar du vad coolt! Det kommer en underbar bäbis efter det här. Jag känner mig inte gravid, bara trött. Och man får inte röka eller dricka heller. Efter att jag testat positivt den där måndagen i januari hade jag fyra cigg i paketet. Jag rökte upp dem samma kväll och efter det har jag inte rökt nåt. Jag försökte njuta av den sista, men det funkar ju inte. Kan ju inte njuta på kommando.

I vecka 18 är vi på ultraljud. Det är en student som gör det och hon bryter på nåt språk så jag förstår inte vad hon säger. Ic håller handen. Vi ser nåt röra sig, studenten och barnmorskan mäter här och där och säger vad det är men det är svårt att se. Vi får bilder, där ser man en liten bäbis i profil, jag försöker se om jag ser en snopp nånstans men vågar inte fråga. Det ska ju inte spela nån roll, men jag önskar mig en flicka. Det är så mycket killar i släkten ändå. Tänker på söta små rosa kläder. Kommer ihåg ett ex som dumpade mig för en norska och plötsligt började prata om små söta tubsockar, jag trodde han blivit galen, men så blir man visst. Den 8 september är beräknad födsel av mitt och ics suddiga gråspräckliga barn som sprattlar runt där i magen och sparkas så att jag känner det. Nu är jag säker på att det jag kände i v 12 var sparkar, det kändes likadant som nu fast mindre.

Jag drömmer att jag får barn, dostret är bara 18 veckor gammalt, men när det kommer ut är det helt perfekt, som ett riktigt barn. Det är en pojke och vi döper honom till Samuel. Konstigt, jag har aldrig ens tänkt på namnet Samuel. Han är underbart söt, han har ics vackra ögon men mer intensiv färg. Han har liksom en bäbytuppkam med råttfärgat hår. Supermjukt. Han är perfekt. När jag vaknar gråter jag, längtar, vet att det är en kille nu.

Jag tackar ja till att jobba i Dalarna när jag är i v 32 och i 4 veckor. Familjeredaktör, jag är redan nervös. Vi bestämmer oss för att åka på bilsemester och hälsa på släkten innan min mage blir för stor. Vi lär inte vilja packa in två vuxna, två hundar och ett spädbarn i bilen till jul och åka hem. Eller ännu värre på tåget. Så då måste vi göra det på sommaren, vi bestämmer att åka så fort min kurs är klar. Ic tar ut semester, men sparar ett par veckor till september så han kan vara hemma innan födseln och gå ut med hundarna och sånt. Magen syns nu, alla på skolan säger det när vi har redovisning på vårt projekt. Det är tio veckor sen vi sågs i klassen och plötsligt syns minst tre stora gravidmagar. I vår grupp är nu tre av fyra gravida, så ämnet bäbisar och graviditet har vart på agendan mer än en gång. Först ut är Lisa som ska ha i slutet av juli, hon har stor mage redan i början av kursen. Sen jag i september och så får vi veta efter några veckor att Jessica ska ha i december tror jag. Sofia är snäll och står ut med vårt snack, det vet jag inte om jag skulle gjort om jag var henne.

Det är roligt när magen äntligen syns, även om den inte är så stor. JAg känner mig äntligen gravid, och ic får känna nån spark på utsidan också. Han pratar med bäbisen och den sparkar tillbaks. Härligt! Och så ska vi på turné bland släkt och vänner och visa upp magen. Jag ska vara ledig (arbetslös) i några veckor och Anna är det också så vi kan hitta på saker. Sommaren ska bli härlig, jag längtar till och med efter att få träffa släkten för en gångs skull.