Kapitel 3, i vilket Viggo bestämmer sig för att det får vara nog!

Jag är på besök hos min barnmorska på MVC. Jagg säger att det har läckt lite kiss eller flytningar på sistone, kan man göra nåt, är det farligt? Nädå lugnar hon mig, ingen fara alls. Jag får ett papper på hur man gör knipövningar. Innan jag går så skriver hon ut min journal så jag kan ta med mig på semestern. Jag skrattar och säger att det är väl inte så nödvändige, ska ju bara vara borta ett par veckor men hon säger att det är bra att ha med sig den "om nåt händer", vilket det såklart inte ska.

Äntligen är det dags att åka, sveriges nationaldag. Efter den långa kalla hösten är det nu definitivt sommar. Solen gassar, alla träd är gröna, himlen blå, flaggor på alla flaggstänger. Kan knappast bli mycket bättre! Vi har packat bilen full med presenter till släkten, hundar, väskor och oss. Första etappen är till Dalarna och min storebror med familj och moster som bor i en stuga på hans tomt. När vi kommer fram sitter jag på gräsmattan och njuter. Vi stannar en dag, hundarna busar och jag får bekanta mig lite bättre med Pers son David. Snart två år och full av energi! Tänker att det inte är så länge tills jag har en såndär illbatting runt fötterna.

Torsdag den 8 juni. Vi ska åka vidare norrut till Umeå, äter en jättefrukost hos Per. Vi är som en svärm gräshoppor, kommer äter upp allt i huset och åker vidare. Vi bestämmer att åka förbi Gävle på motorvägen istället för småvägarna. Solen gassar och allt är sådär grymt vackert som det bara kan vara i början på sommaren innan man börjar ta solen för givet, det blommar fortfarande överallt.

Halvvägs mellan Falun och gävle händer nåt. Det blir alldeles blött mellan benen. Jag sväljer hårt. Tänker febrilt, tänk om det är blod! Tänk om det är ett missfall! Jag säger åt ic att stanna, känner efter i byxorna och det är vatten, inte blod. Vi vet inte vad vi ska göra, stannar vid en mack, jag tänker byta byxor, men när jag ställer mig upp så forsar det ut mer vatten, ned i skorna ut på asfalten. Jag säger åt ic att gå in och höra om det finns en vårdcentrale eller nåt i närheten, vet ju inte vad jag ska göra, vem jag ska ringa. Kommer på att jag kan ringa MVC, de har telefonsvarare men ringer snabbt tillbaks. Hon jag pratar med säger att åk inte till vårdcentralen, sjukhus ska det vara. Ger numret till förlossningen i Gävle och säger: Förstår du att det här är allvarligt? Ja säger jag. Klart jag förstår. Gävle förlossning säger kom in direkt. Jag stirrar rakt fram efter vägen. Säger att vi kanske skulle väntat med att handla bäbisgrejor. Ic säger att så kan du ju inte tänka, det här går bra. Jag är säker på att bäbisen kommer att dör, så här tidigt kan de ju inte klara sig utanför magen, jag vet minsann vad vattenavgång innebär, det är ju så man vet att man ska föda. Nåt annat vet jag inte om förlossningar, bara det och det jag sett på ER, men det vill man ju verkligen inte tänka på.

Vi hittar till sjukhuset, solen gassar och inga parkeringar i skuggan. Hundarna kan ju inte vara i bilen i den värmen, men jag vill ha med ic in. Vi vevar ned rutorna och bestämmer att fråga när vi kommer in. De är jättesnälla på förlossningen, jag börjar gråta i korridoren.

Jag får komma in i ett rum, byta om, ta prover, de kopplar in CTG så de hör barnets hjärtrytm. Barnet är inte dött, jag pustar ut lite. Ic springer ut och in, kör ACn i bilen så det blir kallt, kommer in ett tag och så samma sak igen. Finns ingen plats i skuggan. Läkaren säger att ibland går vattnet av ingen orsak, men förlossningen behöver inte starta för det, men det är risk att det blir en infektion som gör att den startar. Jag är rädd för att gå på toa för att det hela tiden rinner mer vatten. Får en jätteblöja. Känner mig fånig, antar att det är ett sundhetstecken. De säger att jag inte kan stanna i Gävle ifall att förkossningen startar för de kan inte ta hand om så små barn. Jag tolkar det han säger som att barnet dör om det kommer ut, fattar inte. Barnet är nu 26 veckor och 5 dagar. De ger mig kortison för att barnets lungor ska mogna fortare. De försöker fixa en helikopter till Uppsala men de har inte plats för mig. Jag blir besviken för jag har ju aldrig flygit helikopter. De försöker med ambulansflyg till Östra i Göteborg, men det finns inga lediga plan. Jag får åka ambulans till Karolinska i Stockholm. Ic kör efter med hundarna. Innan jag åker säger läkaren att jag ska höra av mig så de får veta hur det gick, och så säger han att jag och ic ska prata. Vad som än händer så glöm inte att prata med varandra, det är jätteviktigt. Han är snäll så jag får tårar i ögonen. Jag lovar. I ambulansen åker en snäll barnmorska ifall att nåt händer. Hon är jättetrevlig och säger att inget alls behöver hända, ibland kan de hålla kvar bäbisen flera veckor efter vattnet gått, det bildas nytt hela tiden. Jag frågar det jag inte vågat fråga tidigare, vad händer om barnet kommer nu? Hon tröstar och säger att de är jätteduktiga nu och klarar så små barn som v 23. Så det är stor chans att barnet klarar sig. HUR stor chans undrar jag. Det vet hon inte. Jag undrar om det är 5o% eller mer, mer tror hon. Sen pratar vi om resor, hon har rest jorden runt. Hon berättar hur hon fastnat i inbördeskrig i sydostasien och hur vackert det är på Bali. Vart hon hört att det är fint att dyka. Nya Zeeland och fotvandring. Vips så är vi framme. Skicka kort när du vet hur det går säger hon. Det ska jag göra lovar jag.

Får ett eget rum på Karolinska. De är snälla där med. Lugnar mig. Inte säkert att nåt händer på länge än. Jag blir beordrad sängläge, får inte ens gå på toa, får använda potta bredvis sängen. De gör allt som de redan gjort i Gävle. Frågar om jag haft sammandragningar. Nej säger jag. CTGn visar hjärtljudet, men inga sammandragningar. Ic ringer och säger att han kör hundarna till firmalägenheten och kommer sen. Jag tycker synd om honom som får förfölja oss och ta hand om hundar och bil och sånt medan jag bara ligger som ett kolli. Jag får inte äta heller, ifall att de behöver snitta mig. I gävle har de gjort UL och jag vet att bäbisen ligger med rumpan ned, men det kan ändra sig säger de, den är så liten än så den vänder sig lite då och då. Jag ångrar att jag tackade nej till mat i Gävle för jag är hungrig nu. Jag får dropp med näring i, och antibiotika för att förhindra att det blir infektion i livmodern.

Kan inte sova på natten. Tänker massor. På morgonen meddelar de att de ska flyga mig till Östra med en barnmorska i planet som har dropp med sig som kan stoppa värkarna om det skulle starta. Men det gör det inte. På flyget är en snäll sköterska, och en gammal tant som ska till Borås. Sköterskan minns jag vagt från förra gången jag åkte flygambulans. Hon lovar att kolla upp om vi flygit tillsammans tidigare. Jag är rätt säker. Barnmorskan som flyger med mig är också jättesnäll. Hon lugnar mig. Inte för att jag är så orolig, ingen tror ju att förlossningen ska starta snart. Ambulans till Östra, jag oroar mig mest för att måste dela rum, men det visar sig att de bara har enkelrum på SpecialBB på sommaren. Mysigt rum. Ic kör bil till Göteborg med hundarna, jag ringer och kollar till honom ibland. Han bestämmer sig för att inte komma på besök utan sova hemma med hundarna, det hann bli sent innan han kom hem.

På Östra blir jag också beordrad sängläge, fast med toabesök och duscha fick jag också. Inget annat för på Karolinska hade de visst haft utbrått av antibiotikaresistenta bakterier. Inte lämna rummet innan proverna kommer tillbaks.

Lördag den 10 juni. Ic kommer på morgonen, han har med sig duschgrejor och läsning och Nintendo DS och annat smått och gott. Jag har ju väntat mig att stanna länge. På förmiddagen känner jag av lite mensvärk som kommer och går, jag säger till sköterskan och får en vetevärmare att lägge på. De gör CTG men det visar inte på några sammandragningar. Inget att oroa sig för. De gör gynundersökning ändå och jag har inte öppnat upp mig mer än jag hade i Gävle. Puh! Jag skickar hem ic till hundarna, det tar en timma enkel väg med spårvagnen men han lovar att komma tillbaks senare. Innan gynundersökningen tog han tid på mensvärken som kom och gick med regelbundna intervall. 2-3 minuter mellan. Men det skulle ju inte vara nån fara och de gör ju inte jätteont.

Efter han farit börjar det göra ondare, jag säger till en sköterska som ger mig panodil. Men när jag inte längre kan ligga på rygg under värkarna så får jag åka på en till underökning och jag har öppnat mig mer. CTGn ger fortfarande inte utslag på sammandragningar, även under värkarna. De gör UL igen, fortfarande rumpan ned. Då säger de: Vi får nog ta och snitta dig. Jag stirrar på dem. Idag? Ja, det är ju ingen jättepanik, men inom de närmaste timmarna i vart fall. Jag stirrar på dem. Det skulle ju ta flera veckor, jag skulle ju ligga och ha aptrist i flera veckor. Inte göra nåt vettigt alls. Inte föda barn.

Jag ringer ic och säger att du får nog komma hit, de ska göra kejsarsnitt. Han har hunnit halvvägs runt huset med hundarna. Sen flyttar de mig till förlossningen, där får jag ligga och vänta på att de ska bli klar med ett annat snitt. Värkarna gör skitont nu, jag gråter och kvider mig genom dem. De känns så fruktansvärt onödiga! JAg ska ju inte använda dem till nåt! Jag tänker på min dröm om en vaginal förlossning, utan smärtstillning. Nu inser jag hur fruktansvärt dumt det var, jag vet ju inget om att föda barn, det gör ju ONT! Skitont! Inte där jag trodde det skulle göra ont heller, mest ont gör det i ryggen. När värkarna kommer kanjag inte tänka, inte andas, inte prata. Nu kommer det ofta och är långa. Kanske en halv minut mellan dem. En sköterska ger mig dropp som ska stoppa upp värkarbetet, så det gör mindre ont i väntan på operationssalen. Det hjälper inte alls. De vill inte ge nåt smärtstillande för barnet är så litet. Ic kommer, han tog en taxi. Jag säger att det gör ont! Att vi ska absolut aldrig mer göra några barn. Han ska aldrig få ha sex med mig igen för man kan ju inte lita på preventivmedel heller tydligen. Spiralen är ju kvar än.

Tio långa minuter efter han kommit är det dags. Jag inser att de ska ge mig ryggbedövning som jag fått tidigare. Då fick jag panik så de fick söva mig, nu säger de att de inte söver mig om jag får panik igen. Men om bedövningen inte tar söver de mig. Värkarna kommer så tätt nu att jag inte orkar tänka. De försöker lägga bedövningen men varje gång de försöker kommer en värk och jag kan inte ligga still. Tillslut säger de att jag ska böja ihop mig istället för att sträcka ut när det kommer en värk och jag lyckas göra det ochvips är bedövningen där. Smärtan släpper. Gud så skönt! Otäckt att benen är helt döda, jag kan inte lyfta dem. Jag känner när nån rör mig men det gör inte ont. Så börjar snittet. Massor av folk är det och jag vet inte vem som gör vad. Jag skämtar lite ibland. Ic sitter vid huvudet. Det är skönt att ha honom där. Han har söta jättestora blå läkarkläder. Helt plötsligt säger de att här är barnet, de lyfter upp det och jag hinner knappt se det innan de springer ut med det till rummet bredvid. De ska undersöka det och se till att det mår bra. Det känns som en evighet innan de säger att ic får komma och kolla på det. Ingen hann se om det var en pojke eller flicka. Ic går och jag försäker se vad som händer där inne, men jag ser bara massa ryggar. Efter lång tid kommer ic tillbaks, det är en pojke säger han! Det visste jag ju, när värkarna startade sa jag minsann att nu är jag säker på att det är en kille, så dävla tjurskallig och envis kan inte en tjej vara!

Efter ett tag kommer de in med bäbisen, de lyfter på filtarna så jag får se honom. Jag ser inte så mycket men börjar ändå gråta. Han är så liten! Ic följer med bäbisen upp till neonatalavdelningen, men det är fler nya barn där så det är lite kaotiskt och han får inte komma in i rummet. Jag ligger kvar och blir ihopsydd, det tar mycket längre än att öppna upp mig. Jag skämtar med kirurgen som slurpar med sugen och frågar om jag kan få en fettsugning när hon ändå håller på. Jag tror inte hon fattar att det var ett skämt. När allt är klart kör de iväg mig till uppvakningen, jag får ett eget rum och två egna sköterskor. Allt för att Karolinska haft utbrott av resistenta bacillusker. Jag skakar, hela jag. Kan inte sluta. Fryser och huttrar. Tänderna skakar så jag inte kan prata. Jag får dricka lite vatten, jag är så törstig och kan inte sluta skaka. De säger att det är vanligt, det kan vara en infektion och feber eller chocken. Jag ligger där och skakar och småpratar med sköterskan, hon har också fått ett prematurt barn som mår bra nu. Jag frågar allt jag kan komma på mellan skakningarna. Efter en timma eller så slutar jag äntligen skaka och bedövningen släpper lite i taget. När jag kan lyfta på benet får jag åka tillbaks till rummet där ic väntar.

Senare kör de upp mig i sängen så jag får titta på bäbisen. Det ligger många små barn i rummet, kuvöserna plingar och plongar. Vårt barn mår bra trots allt, han behövde inte respirator. Han föddes i v 27+0. Han var inte stor, han vägde bara 950 gram och var 35 cm lång. JAg tyckte han var söt, fast han var röd och rynkig och full av sladdar. Han var ju vår. Senare i sängen funderade jag på det. Tänk om nån bytt ut honom på vägen upp. Han kanske hade dött och så fick vi nåt annat barn. Eller så kanske jag bara drömt allt, jag hade inte varit gravid alls och inte kunde jag väl fått barn, det finns ju inte en enda bild av min mage.