Kapitel 21, i vilket det spökar på rummet.

I natt testade jag en ny approach när det gäller sovandet. Jag ställde in mig på att inte få sova alls och bestämde mig för att det var ok. Lämnade radion och lyset igång. Först somnade Viggo på amningskudden i sängen på kvällen så då fick jag ett par timmars sömn. Sen åt han, jag lät han somna i famnen varpå jag efter en lång stund lyfte över honom i sängen fortfarande inlindad i filten. Innan dess hade jag rapat honom flera gånger. Han vaknade till så smått men somnade när jag höll en hand på honom ett tag. Det var ju nästan för lätt! Tyvärr var ju jag pigg då så kunde inte somna direkt. Tycker det är lite väl kallt i rummet och kände en kall vindpust i ansiktet, precis som om nån andades på mig, fast kallt. Jag vet, jättefånigt! Men deta ärju ett sjukhus så massa folk har säkert trillat av pinn här och jag ÄR faktiskt mörkrädd trots min ålder. Kanske för att jag tror på allt möjligt skumt, älvor och spöken och oknytt av alla de slag. Världen vore så tråkig om inte sånt fanns så varför inte?

Ja ja, till slut somnade jag i vart fall. Sov väl en timma eller så innan Viggo började pingla med övervaket. Tänkte att han höll på att vakna så jag skakade liv i mitt stackars bomullsfyllde huvud. När jag är så trött så skakar händerna och jag mår illa när jag vaknar. Gjorde i ordning allt och efter det plockade jag upp Viggo som då somnat om och inte alls var på mathumör. Suck! Det är sketakallt vid fönstret så man kan inte sitta med tuttarna bara och vänta för då trillar de av, eller så får man kanske mjölkstockning. Men efter lite trixande vaknade han i vart fall och käkade glatt på. När han var klar hade jag piggnat till lite så lät han ligga kvar och tänkte göra samma sak igen. Det funkade väl sisådär, men när jag höll en hand på honom var han nästan lugn i alla fall. Skulle koppla in övervaket som han nu bara har när vi sover och jag inte har uppsikt på honom. Men maskinen har fått tuppjuck! Den startar börjar pipa, stänger av sig själv startar, piper, stänger av sig själv osv. Ringer på nattsköterskan som hämtar en ny maskin. Den verkar funka bättre. Tills hon går utanför dörren, då piper den fast han ligger inom larmgränserna. Jag stänger av och slår på den och den piper fortfarande. Ringer på sköterskan igen. Hon kliar sig i huvet, hon tog nämligen apparaten från ett annat barn just och då funkade den. Vi byter sladd och då funkar det igen. Knäppt! Vid det laget har Viggo somnat. Jag försöker sova.

Svårt att somna och då tänker jag på spöken igen. Fast är inte så orolig, de brukar inte vara så farliga. Tänker att kanske nån bäbis dött här, fy katten sånt ska man inte tänka på. Plötslig spädbarnsdöd fastnar i mitt huvud och jag inser att bara för att vi klarat oss genom de här elva veckorna så är han inte säker. Plötslig spädbarnsdöd finns fortfarande, och galningar som kidnappar barn och jag skulle ju kunna tappa honom i golvet. Tänker att jag vänder mig om när jag håller honom och han slår huvet i väggen eller nåt. Fy katten! Nu ska ju det jobbiga vara över! JAg har ju inte oroat mig värst mycket medan han legat här, de vet ju vad de gör. Men jag har ju ingen aning om vad jag gör, det vore ju säkrast att stanna här kanske.

På morgonen sover Viggo i sängen med mig för han kunde inte somna efter sista matningen. Tydligen var tant doktor och sköterskan inne för att göra statusrond men tyckte vi sov så gott att de lät oss sova. Konstigt, jag vaknar ju alltid av att dörren öppnas. De kommer tillbaks på eftermiddagen, sköterksan har lovat för mycket. Två tre dygn vill läkaren att vi ska klara syrgasfritt innan vi får åka hem. Så lördag eller söndag då. Konstigt nog är jag inte besviken, jag bara undrar hur vi ska göra med huset och när vi ska hämta hundarna. Det löser sig nog. Och vad gör en dag mer eller mindre på sjukhuset? Vi klarar oss.

Ic pratar med jobbet, de vill veta när han tänker börja jobba igen. De fixar så han slipper resa nåt den första månaden eller så. Skönt. Blir lite sur när han förklarar att han inte vill sova här för det är ju så jobbigt att sova på sjukhus. Folk som kommer och går på natten. Folk i korridoren. Man får ju inte sova och han har ju så svårt att somna om. Jag frågar om han tror att jag tycker det är skoj, men jag har ju maten tycker han. Och för det ska jag ligga här ensam och lida undrar jag och muttrar nåt om arvsynden, det måste ju vara amning de pratar om.

Faktiskt så lider jag av sjukhusskräck, sen jag var liten. När jag låg på sahlgrenska för att operera höften tog det två nätter innan jag grät hysteriskt och ville åka hem, detta trots att jag var typ 25 år gammal och delade sal med sex andra. JAg gråter inte ens inför ic om jag kan låta bli. Det är för att när jag var tillsammans med mitt ex brukade jag bli så arg att jag började grina och då förlorade man liksom allt eventuellt övertag man kunde tänkas ha, och då lärde jag mig att hålla inne tårarna och nu kan jag inte sluta. KAn inte gråta när nån ser mig, det känns så förnedrande på nåt sätt. Knäppt, jag vet. Summan av kardemumman är väl att om han var tvungen att sova på sjukhus och ville att jag skulle hålla honom sällskap skulle jag göra det. Trots att jag hatar sjukhus. Fast det kan ju inte en karl fatta antar jag. Trodde faktiskt han skulle sova här när vi lämnade bort hundarna, vad är det för kul med att åka hem till en tom lägenhet? Nåja, jag känner mig bara lite grinig nu. Har knappt inte varit utanför rummet idag, man blir lite knäpp då.

Nu ligge min son här i sängen med mig och fäktar lite med armarna och ger ifrån sig lite söta ljud ibland. Han ville inte ligga i sin säng, då skrek han. Idag har han ätit mellan var annan timma och en gång varje 1,5e timma. Undrar om jag har för lite mjölk nu när jag slutat pumpa. Han går då upp i vikt som han ska. Kanske han bara trivs där. Han har väl tillbringat så stor del av livet ensam i en säng så det är väl inte mer än rätt om han vill vara nära jämt då. Önskar bara att han kunde sova lite ibland så man hinner gå på toa eller kanske gå och köpa godis. Jag är hysteriskt godissugen. Men vem vet när han blir hyperhungrig igen? Bäst att inte gå nånstans då. Ska bli skönt att få hem min bärsjal som jag bestämt, då kan jag ha med honom överallt och ändå få nåt vettigt gjort. Undar om han verkligen är hungrig bara för att han försöker suga på mina fingrar och sina händer hela tiden? JAg har bara tagit det för givet, kanske bäbisar gör så? Hur vet man sånt egentligen?