Kapitel 6, i vilket mamma äntligen får gosa igen.

När jag kommer in på salen säger sköterskan att Viggo har varit hemskt snäll sen igår, inte plingat nästan nåt. När jag svarar plingar maskinen, pulsen har gått up i över 200. Han gör så ibland när vi kommer, jag är ju så kaxig att jag tror han känner igen våra röster och blir glad att se oss. Han sover än och jag sätter mig bredvid sängen och tittar på honom. Jag lovar, det finns inte en sötare bäbis i världen. Han ligger på sidan med en hand på varje knubbig kind, som Skriet ungefär. Ibland ler han. Underbar! Jag fattar inte hur jag överlevt gårdagen utan att träffa honom.

Idag lyckas han amma 8 ml. Emma, dagens sjuksköterska, säger att snart får jag stanna hela dagarna när han ammar så bra. Jag säger att det gör jag så gärna. Sen sitter jag i stolen med Viggo och gör en mental lista på vad jag ska packa när det är dags. Funderar på hur det kommer att kännas att få vara med honom hela dagarna, planerar för hemresor så jag får hälsa på hundarna ibland och grubblar lite på om man får lämna honom på salen när man ska duscha. Sen kommer jag på mig själv med att sitta och le brett. Hmmm... Snart är han min, bara min! Längtar galet mycket!

Viggo väger 2600 gram, är 46,5 cm lång och har huvudomfånget 33 cm.