Kapitel 5, i vilket Viggo kommer till Mölndal

På väg till Östra på morgonen den dagen han ska flytta ringer sköterskan på Blå rummet. Viggo ska flytta nu, vänd och åk till Mölndal istället. Vi gör så, jag blir ledsen för jag ville ju säga hej då ordentligt. Får åka och hälsa på när Viggo blir utskriven. Vi kommer till Mölndal innan Viggo gör det, han ska även där ligga på i blå rummet. Här ser det hemskt annorlunda ut. Barnen ligger i små baljor istället för kuvöser, ja även Viggo har fått flytta ur kuvösen till vattensäng ett par dagar innan. Inget av barnen sitter fast i väggen. Föräldrar kommer och går med sina barn, det finns föräldrarum här som man får bo i med barnen innan de ska skrivas ut. Det finns ett litet rum där man pumpar, inga skärmar.

Allt är liksom likadant men lite lite annorlunda. Tillräckligt för att jag ska bli deppad. Alla mina rutiner försvinner ju nu. Jag gillar rutiner. Jag brukade gå exakt samma väg till jobbet varje dag när jag jobbade på NSD, en dag provade jag att gå över på andra sidan, men det kändes inte rätt så det gjorde jag inte om sen. Jag gillar rutiner. Viggo kommer i sin resekuvös och sköterskan säger att han varit arg hela vägen. Vi ser till att han kommer tillrätta och går därifrån efter han ätit, han behöver vila efter resan försöker jag intala mig. Men i själva verket har jag halvt panik, jag tycker instinktivt illa om det nya sjukhuset, vet inte varför. Efter nån dag går det över, vi börjar skapa nya rutiner. Fast Östra var trevligare. Kanske för att Viggo fortfarande har sygas och kan inte flyttas, vi sitter där vi sitter (men i superbekväma stolar nu) medan de andra kommer och går. De sitter och ammar i soffgruppen vid fönstret. De får gå hem. Flera stycken bäbisar i veckan går hem. Det känns surt, nu är vi igen de som varit längst på avdelningen. Men efter en vecka eller så kommer en ny bäbis till sängen bredvis, det är Greta! Skönt med en gammal bekant tycker jag.

Efter nån dag blir Viggo av med CPAPen. ÄNTLIGEN! Det eviga bruset är borta. Han behöver inte heller vattensäng.Men syret har han kvar. I sängen ligger han under en stor bubbla, när han sitter i famnen har han en grimma som tejpas fast. Han blir skitsur varje gång vi måste ta bort den. Efter nåt tag tycker doktorn att han hör ett blåsljud på hjärtat. Vi får åka till Östra och göra ultraljud på det och ett EKG, han mår bra säger hjärtläkaren, inget blåsljud hörs. Allt ser bra ut. Vi åker lugnade tillbaks. Han undersöks i ögonen också utan att nåt ser fel ut, och de gör ultraljud på hjärnan, lungorna röntgas. Allt är OK. Skönt att veta. Då är det bara syrgasen som ska bort. Han får fortfarande dippar då pulsen och syret går ned, men nu klarar han sig ur det själv för det mesta. Han har slutat att glömma att andas, även om medicinen som hjälpte honom att komma ihåg det är borttagen.

En dag kommer mina föräldrar på besök, självklart vill de hälsa på Viggo. Sköterskorna är snälla och fixar ett eget rum som vi kan flytta Viggo till så de får se honom, trots att de egentligen inte får ta emot besökare där. Självklart är de imponerade av min snygga kille, kan man vara annat? Tyvärr är inte känslorna besvarade, Viggo bestämmer sig för att dippa och blir slapp och blå. Mamma ser förskräckt ut varje gång apparatn piper. Han dippar flera gånger, till slut får vi flytta tillbaks honom på salen igen och vi får åka. Mamma ser lite blek om nosen ut, hon är ju inte van vid pipandet som vi är. Vi vet ju att han hämtar sig. Hoppas han blir gladare nästa gång de ses. Kan ju inte tro att han valde att titta ut i förtid för att han ville hälsa på släkten.

Fram till nu har jag berättat vad som hänt tidigare, nu ska jag försöka uppdatera bloggen så ofta jag kan. Men man kan ju inte börja berätta mitt i en historia. Fast de kommande inläggen blir garanterat kortare. Jag ville bara få ur mig allt så jag inte glömmer. Har redan glömt massor märker jag. Men vad jag minns är att den här sommaren har varit helt absurt solig. Sol och 30-gradig värme nästan varje dag. Viggo kom med vackert väder i alla fall!