Kapitel 13, i vilket Viggo bestämmer sig för att han är en stor pojke nu.

Jag vet att jag klagat på att det går så långsamt nu, inga stormande framsteg sådär utan en lång seg utdragen period då inget händer. Plötsligt börjar det hända saker. Det verkar funka så med Viggo. Först gör han inget alls ett tag sen händer det massor på en gång bara sådär. Nu tar jag kanske ut glädjen i förväg, men även tecken på att saker kommer att hända snart är framsteg tycker jag.

Först och främst slog han nytt maningsrekord igen i morse. Glupande hungrig var han klockan 5, som vanligt. Jag har fått nässpray som ska hjälpa utdrivningsreflexen, oxisyntin eller nåt sånt heter det. Jag har nämligen misstänkt att ena bröstet är lite trögstartat, kanske för att han igår fick ut 6 ml ur det och 20 ur det andra, trots att han höll på lika länge på båda sidorna. I morse lät jag honom amma först och sondade sen. 32 ml fick han i sig. Duktig kille! nu är det inte långt kvar tills vi slipper sonden verkar det som.

Kanske var det för att grannarna klagat på våra hundar, de skäller visst när vi är borta. Ic fick lov att köra dem til vårt hundpensionat och säga att de får stanna där tills vi kommer hem med Viggo. Vi vill inte ha arga grannar och framför allt inte olyckliga hundar. Därför sa jag till Viggo medan jag grät en skvätt att nu får han ta och skynda sig på så att vi och hundarna får komma hem igen.

På kvällen beslutar han sig för att ta saken i egna händer. Jag ligger i sängen och läser en tragisk bok om en kille vars tjej får livmoderhalscancer och måste operera bort livmodern. Viggo sover i sin säng tror jag. I bland plingar överbaket till och syresättningen går ned till 80-85%. Jag tror att det är proben på foten som krånglar, den gör ju det i tid och otid, eftersom syresättningen går upp direkt igen och ligger runt klart godkända 93% så bryr jag mig inte så hårt. Men efter att den gjort så nån gång, kanske var tionde minut eller så så kollar jag i alla fall till honom. Där ligger busungen med grimman runt halsen och ser helnöjd ut att slippa den. Han tittar på mig med stora ögon och ler lite. Åh så söt han är! Jag sätter tillbaks den i näsan igen och då blir han skitsur såklart. Han är ju stor nu, han ska äta massor och behöver inte syrgas längre så att han får följa med hem och hälsa på hundarna.

På morgonen sa nattsköterskan att han legat jättebra med syresättningen under hela natten, trots att han bara haft 21-22% syre i huven på sängen (i luften finns 21% syre för de som inte visste det). Så nog är det på gång nu! Åh vad jag längtar! Slippa allt bök med grimman som Viggo verkligen hatar, han sliter i den hela tiden och hela tiden får man sitta och peta tillbaks den. Och tänk när man slipper väga före och efter varje måltid utan man kan låta honom bestämma när han är hungrig och hur mycket han vill äta. Slippa det eviga pumpandet. Det känns som omvänd anorexia, hela tiden stenkoll på hur mycket han får i sig, hur mycket mjölk jag får ur mig. Jag sitter och spänner mig under amningen som ju ska vara en mysig stund. JAg vill slippa amningsnapparna och det eviga kokandet och mixtrandet.

Det är lite roligt hur allt har blivit ändå. Jag drömde om en naturlig förlossning, utan smärtstillande, kanske akupunktur eller nåt. Jag skulle vara som urmodern och amma fritt och med glädje. Allt skulle bara hända liksom, funka direkt tänkte jag. Och här sitter man omgiven av maskiner och mackapärer. Mediciner och amningsnappar. Pumpar och folk överallt. Konstigt att man inte blivit galen för länge sen. Nä, nån urmoder verkar jag inte vara, men kanske en urbra moder i alla fall. För om man inte var det skulle man ju gett upp för länge sen. Lite mallig får man väl vara?

Tack för tips på present åt ic. Det är lite sent för att beställa nåt. Men vi har bestämt att fira när vi kommer hem istället. Fira att Viggo har fått komma hem, att ic fyller år och att Castor faktiskt också fyller år i övermorgon, då blir ha 2 år! Och han får tillbringa födelsedagen på hundhotellet, långt borta från husse och matte. Tur att hundar inte har nån vidare tidsuppfattning efter vad jag förstått.

Oj vad långt det blev idag, nu ska jag gå och prata allvar med Viggo, han ligger och fiser i andra änden av rummet i ics famn. Snart är det matdags igen, och sen mat för mig och ic. För övrigt tog han med sig fruckost från McDonalds i morse när han kom. Underbart gott! Fattar inte hur en frukost bestående av flottburgare och chokladmunkar och kaffe kan smaka så fruktansvärt gott. Älskar min ic, han är så omtänksam!

En sista grej bara. Vill tipsa er om tre andra bloggar som jag med glädje läser nu:

Min klasskompis Lisas blogg om hennes lilla familj: http://valkommentilllisa.blogspirit.com/

Gunila från min ankomstgrupp på Aff bloggar också om familjelivet: http://branns.blogg.se/

Sist men inte mnst, mannen som fick mig att längta som en galning tills familjelivet skulle starta, en myspappa av stora mått som jag faktiskt träffat i min ungdom då han jobbade på samma tidning som min moster. Han var snäll redan då och gav mig buntar med Kerrang och Rolling Stones att läsa när jag hade tråkigt. Ronny Olovssons pappablogg: http://blogg.aftonbladet.se/8/

Läs och njut :) Jag vet att jag har lite enkelspåriga intressen just nu. Men sluta inte att läsa om mig och Viggo, vi blir så malliga när folk bryr sig om vad vi gör!