Kapitel 4, i vilket Viggo charmar sköterskor på Östra.

Helt plötsligt är man mamma. Men man har ju inget att visa för det. Ingen får hälsa på Viggo utom vi. Vi skickar bilder till släkten, alla är förskräckta över hur liten han är. Vi får ta ut honom, men bara om vi har honom i famnen i många timmar, mellan två mål brukar vara lagomt. Cirka 3 timmar blir det i taget. Stolarna är obekväma och CPAP-en brusar högljutt. Han har sladdar överallt så det blir ett projekt att flytta honom. Dessutom har han en mössa på huvet som håller fast CPAP-slangarna så man se inte mycket av honom. Men liten är han. Min minibäbis. Jag fattar inte att han lever. Han känns inte verklig på nåt sätt. Han är söt men jag tror inte andra mammor känner som jag, jag tittar på honom och tänker att han är gullig. På samma sätt som en hundvalp är gullig. Han känns inte som min bäbis. Jag frågar ic om han känner sig som pappa, jo det gör han säger han. Litegrann i vart fall. Jag känner mig inte som mamma. Mammor ska amma, inte sitta och klämma fram små mjölkdroppar ur brösten för hand. Mammor ska kunna gosa med sitt barn när de vill, inte tre timmar i samband med måltid.

De första dagarna har jag svårt att låta bli att gråta, minsta lilla sak får tårarna att välla fram. Inte för att jag är värst orolig, faktiskt är jag inte det, men det mesta gör mig ledsen. Hormonerna gissar jag. Ingen sa att det känns lika dant att bli mamma som att vara scizofren. Huvet säger en sak men det är omöjlgt att lyssna på det, även om jag vet att jag överreagerar kan jag inte sluta. Jag tänker på Amygdalaracet som min psykologiprofessor berättat om, det som orsakar road rage. Kroppen hinner reagera innan du tänker, och när det startat går det inte att stoppa. Efter nån dag känns det bättre.

I början har han inget namn. Jag tänker att jag inte vill ge honom nåt namn, tänk om han dör. Men sen kommer jag på att även en död bäbis behöver ett namn. Så vi funderar. Varg Hilding hade vi ju bestämt. Men han ser inte ut som någon som heter så. Så vi funderar, han ser inte ut att heta nåt alls. Till slut bestämmer vi oss för Viggo Alfred Sebastian. Inget av namnen har vi funderat på tidigare, de bara dök upp. Och faktiskt, när jag tittar på honom så ser han ut som en Viggo.

Konstigt hur man kan skapa rutiner av allt. Allt blir vardag så småningom. Först bor Viggo i röda rummet. Alla pratar med låg röst där, tysta rummet står det på dörren. Det är trångt och mörkt. Det är intensivavdelningen för de riktigt små barnen. Jag får veta att det finns ett blått, ett gult och ett grönt rum också. Det gröna och gula är för de större barnen som är sjuka. Det blå för småttingar som mår bättre. Efter bara några dar så flyttas Viggo till det blå rummet. Där är det bara han och en till bäbis i början. Det är ljust och man pratar med normal röst där. Vi har ett eget hörn där, med flyttbara skärmar som man kan dra dit när man håller Viggo i famnen eller pumpar mjölk. Viggo får en registreringsskylt med sitt namn på av faster Jenny, den hänger vi upp under övervaket. Han har sin kanin i fleecetyg där också, den sydde åt honom när han låg i magen. Den är nog dubbelt så stor som honom. Vi kallar den hans övervakningskanin. Vi kommer varje dag, turas om att hålla honom. De andra barnen kommer och går, inget barn har varit där längre än vi. Vi lär känna sköterskorna, de är så trevliga. Alla har sitt sätt att sköta allt. Vi får göra så mycket som möjligt själva, byta blöjor, tvätta honom och sånt. Torka ögon och mun. Det är det roligaste med hela dagen, att få byta på honom. Då kan man röra honom som om han var en riktig bäbis. Jag kallar honom min tamagochi, man matar honom med jämna mellanrum och så bajsar han massor och man får byta. Mycket mer är det inte. Han ligger där på bröstet. Ibland piper maskinerna när han glömmer att andas eller när pulsen är för hög.

En dag kommer vi in i rummet och det står en hel hög läkare, skötersor och folk runt honom. Hjärtat i halsgropen. Han andas inte och syresätter sig dåligt. De får flusha honom för hand. Ingen hinner förklara. Vi sätter oss och tittar på. Tillslut får vi veta att det troligtvis är en infektion, alla småttingar brukar få såna eftersom de inte har hunnit utveckla immunförsvaret. Jag är gråtfärdig hela tiden. Men alla är så lugna, jag tror inte de skulle vara så lugna om han skulle vara riktigt dålig. Han får antibiotika i droppform och nästa dag mår han mycket bättre. Puh! Läkaren är från island, han är trevlig, förklarar allt för oss. Nu känns det bättre igen.

En gång till blir han sjuk under sin tid på Östra. Vi får sitta och klappa honom på ryggen hela tiden, annars slutar han andas. Vi byter av varandra hela dagen. Sköterskorna säger att han mår mycket bättre efter vi kommit, känner sig nog tryggare. Han får antibiotika igen och på natten när vi ringer mår han bra igen.

Jag börjar trivas rätt bra där i vårt lilla hörn, där kan vi sitta och kolla på de andra bäbisarna somkommer och går. De flesta får flytta till Mölndal, men en del får gå hem. Det finns en annan bäbis där, hon är född en vecka efter Viggo, Greta heter hon. Det visar sig att hon hade samma beräknade födelsedatum som Viggo. Hennes föräldrar är trevliga, de har ett annat hörn i rummet och vi hälsar varje dag. Annars pratar vi inte med så många. Vi bestämmer oss för att gifta bort Viggo med Greta. Det är helt klart att de är menade att träffas, samma födelsedatum skulle de haft. Och båda kom tidigt. Det är ju lika bra att ha sånt klart för framtiden, det kanske blir brist på bra tjejer i framtiden, vem vet. Greta och Viggo pinglar lite med maskinerna åt varandra, först börjar ena och så den andra. Som morsesignaler. En dag flyttar Greta till NÄL, nu är vi de enda långliggarna som är kvar.

Sköterskorna gillar Viggo, det säger det i vart fall. Jag gillar sköterskorna, jag tycker det känns tryggt att känna igen dem. Småprata lite när de hinner. Men så säger de det vi väntat på, Viggo är frisk nog att få flytta till Mölndal. Där bor de friska barnen som bara behöver växa till sig lite innan de får komma hem. Vi hörde talas om Mölndal redan från början och har hoppats på att få åka dit, det är ju sista steget innan han får komma hem. Blir glad och ledsen samtidigt. Trivs så bra med mitt hörn, med sköterskorna och rutinerna. Men ändå, vi får åka till Mölndal!