Kapitel 71, i vilket jag funderar på hur andra har det.

Jag har just läst ut boken "Fittstim", en samling noveller av feministiska tjejer. Jag fick den av min morbror för typ hundra år sen, måste varit länge sen eftersom min morbror inte lever längre. Han var en cool snubbe som tog med mig på seminarium om civil olydnad när jag gick på högstadiet tror jag. Han har gjort massa andra coola grejor också, vilket jag inte fattade medan han levde. Jag är så trög. Nåväl, tillbaks till boken. Den har stått i min bokhylla i hundra åt för jag ville absolut inte läsa den.

För det första var det ju noveller och jag har alltid hatat noveller. Ja tills jag insåg hur praktiskt det är att kunna läsa en hel berättelse samma kväll, istället för att det ska ta ett halvår att läsa ut en bok för att det dyker upp så mycket annat hela tiden. Att sträckläsa en 500 sidor lång bok under en natt är inte hållbart när man inte har minsta chans att sova bort dagen efter. Jag har haft himla kul när jag läst ikapp alla Stephen King-noveller som jag missat under åren just för att jag alltid vägrat läsa just noveller. Jag har alltid tyckt att en historia ska vara så lång som det bara går. Jag vill bli bästis med karaktärerna, lära känna trakten och känna mig som hemma.

För det andra så var det ju Linda Skugge som stod på framsidan. Jag läste några kåserier som hon skrivit för Expressen när jag gick på gymnasiet och bestämde mig genast för att jag inte gillade det hon skrev. Jag minns rubriken som fick mig att bestämma mig. "Lost i Paris" Ja, ni fattar? Svengelska och talspråk och så kunde jag inte relatera till någor hon skrev om. Jag är övertygad om att Linda Norrman säkerligen är en skärpt tjej och stark är hon helt klart som står för det hon tycker. Men att det retar gallfeber på folk är nåt som kanske inte är så konstigt.

När jag var gravid fick jag låna boken "Uppdrag: mamma" av min kompis Anna. Det är också en novellsamling och även den innehåller en text av Linda. Då var jag så uppslukad av min graviditet att jag bestämde mig för att läsa den ändå, och jag tror att jag läste ut den samma kväll. Alla jag pratat med som läst den har älskat den, men jag ville bara gråta. Boken är olika hyperrealistiska berättelser om mammalivet. Tänk att ingen skriver om såna saker, att man bara vill dö när bäbisen skrikit hela nätterna i en vecka, var de vanligaste kommentarerna. Ja eller nåt liknande. Att man aldrig får veta sånt. Jag hade inga illusioner om mammalivet, kanske det var lite rosenrött, men rätt realistiskt. Snarare väntade jag mig att det skulle bli värre. Men ändå, att läsa vad de här mammorna skrev (i mitt hormonstinna tillstånd) gjorde mig förtvivlad. Kanske var det första gången jag verkligen läste om en annan persons vardag, eller så var det nåt annat som jag inte vet vad riktigt. Men jag ville bara gråta, och den känslan höll i sig i flera dagar efteråt. Sen att min favorit Linda listade upp hundra fall där det gått fel med bedövning eller andra saker under förlossningar för att hon ville visa på hur vettig hon var som ville ha kejsarsnitt, ja det gjorde inte saken bättre. Jag var ju så naiv att jag ville föda naturligt, helst utan smärtstillande. Inte hade jag en tanke på att nåt kunde gå fel, i vart fall inte på läkarnas sida. Tack för det televerket, typ.

Ja tillbaks till Fittstim nu. Här sitter jag med samma känsla igen. En känsla om att jag nog är väldigt naiv. En känsla av att vilja gråta lite fast jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel. Jag kan säga direkt att jag inte direkt gillade boken som helhet, jag gillade några berättelser. Men det jag helt missat är hur andra människor upplever samma värld som jag lever i. Hur de ser ett förtryck som jag aldrig reagerat på. Nu pratar jag inte om hur män får mer betalt för lika arbete eller sånt. Utan hur man har olika normer för hur pojkar och flickor "får" uppföra sig redan från när de är små. Jag undrar om jag verkligen är så indoktrinerad i kvinnorollen att jag inte ser det. Eller jag ser ju det nu, hur unga tjejer blir kallade för horor och förväntas acceptera det. Än värre är att de gör det, och dessutom tar på sig rollen frivilligt. Sånt ser jag, jag läser klottret på spårvagnen. Jag stör ihjäl mig på de killar som driver omkring i gäng och tror att de är så coola för att de kan komma undan med vad som helst. Så vill inte jag att Viggo ska bli. Men jag kan inte förstå HUR han skulle kunna bli sån. Vad jag vet så har ingen av mina bröder varit såna och vi har ju bara en normal medelsvenssonuppfostran. Inga konstigheter, det är ju naturligt att man respekterar varandra. Men under min uppväxt kan jag inte minnas att nån kallat mig för hora eller slampa. Jag har inte blivit mobbad av de andra flickorna för att jag inte hörde till de coola. Jag har inte kännt mig utanför på det sätt som de i boken beskriver. Att man måste vara vacker för att få leka med de andra barnen typ. Jag har ju alltid varit knubbig, jag var ett pluggo (fast fattade det aldrig själv). Jag lekte lika mycket med tjejerna som med killarna. Jag hade en period då jag var superblyg, eller jag har alltid varit blyg, är fortfarande blyg bland folk jag inte känner, men det var nog mest för att jag inte ville prata inför massa folk samtidigt. Har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker i mindre grupper. Det är en släng av scenskräck.

Självklart är jag stöpt i kvinnlighetens form, antagligen så mycket att jag bara accepterat att jag ska vara på ett visst sätt. Jag är ändå en mästare på att anpassa mig till omgivningen. Annars skulle väl jag också varit arg som de här tjejerna, velat slå mig ur kvinnlighetens bojor och bli människa, inte kvinna eller tjej? Ett par skrev om den ilska de bar med sig länge, för att de var tvungen att försöka vara nåt de inte var för att bli accepterade. Hur kan då jag känna att jag alltid varit mig själv? Trots att jag är blyg och inte högljudd. Eller är det för att jag är blyg och inte högljudd? Jag vill gärna tro att jag är blyg för att jag är jag, inte för att nån gjort mig blyg genom sina förutfattade meningar om hur tjejer ska vara. Fast sen är jag inte mycket som tjejer "ska" vara heller, och i mina ögon har jag aldrig varit det. Så kanske jag bara är feminist by nature, jag kanske bara tar det för givet att vi ska behandlas lika. Sen att jag inte vill klä Viggo i rosa för att barn inte ska stöpas i de traditionella könsrollerna är en annan sak. Vill han ha en rosa tröja när han blir större får han en, men jag tycker inte rosa är så snyggt, inte ens när killarna på handels klär sig i rosa skjortor, så då bestämmer jag att han får nöja sig med turkost, grönt, brunt och andra "killfärger". Jag har ändå tänkt bygga ett dockhus åt honom, och en lekstuga. Även om det kanske är typiska tjejleksaker. Inte för att de ses som såna utan för att jag alltid ville ha det när jag var liten. Ett eget litet hus att gömma mig i ibland, och ett dockhus att flytta om möbler i och sånt. Och jag inbillar mig att barn är rätt lika varandra, även om det gått typ 25 år sen jag drömde om en lekstuga.

Ja, det var ju egentligen inte feminism det skulle handla om. Utan hur andra människors liv gör mig sorgsen. Jag vet ju inte vad det är med andra människors vardag som gör mig sorgsen. Kanske är det bara så att jag inser hur mycket tid jag lagt ned på att tänka på mig själv och hurlite tid jag tänker på andra. Eller så är jag för bra på att leva mig in i berättelser och känner vemodet de berättar om i mig själv. Men det intressanta är att samma verklighet som jag tar för givet, den upplever någon annan som främmande och konstig. Tur är väl det, för annars skulle vi ju inte lära oss nåt av varandra.

I bakhuvet hör jag Euskefeurat sjunga: "VAD JAG ÄR BRA, VAD JAG ÄR BRA. TÄNK SÅ FINT ALLT SKULLE VA’ OM BARA ALLA VAR SOM JA’" Haha, de är roliga Euskefeurat. Om ni aldrig hört dem så tycker jag genast ni ska göra nåt åt det!

PS: Jag vet inte varför halva det här inlägget kom att handla om Linda Skugge, kanske jag bara känner mig hotad av starka tjejer. Carolina af Ugglas ger mig också rysningar. Jag tror att jag bara är avundsjuk för att jag inte är lika cool som de är... Men sen skulle jag ju inte vara jag om jag var det...

OK, jag är trött i kväll. Jag behövde babbla av mig lite så jag använder bloggen eftersom ic sover ;)

Kapitel 70, i vilket vi får se lite bilder.

Viggo har alldeles precis upptäckt att han har fötter. Men rackarns vad svåra de är att nå. Och de sitter fast också, hur mycket man än drar i dem...

Måste fundera ett tag på de där fossingarna, vart kommer de från och vad ska de vara bra för när man inte kan stoppa dem i munnen?

Viggo älskar sin hoppgunga, inte bara för att han studsar som en galning och utstöter glädjetjut då och då, utan också för att den ju smakar så rackarns gott!

Viggo fick Leksandskläder från sin morbror Per och Maria, de hävdar att han faktiskt ville bli leksing eftersom han bestämde sig att titta ut precis när vi åkt därifrån i sommar. Men jag tror (skvallra inte åt Per) att han håller på Luleå hockey som sin mor. Fast han ser rätt nöjd ut i sin leksandtröja så då får man väl leva med det ;)

Här är vi ute och promenerar i snön, det var liiiiiiite svårt att ta sig fram med vagnen i djupsnön. Men Castor han har långa ben så han tog sig fram iaf, och Gimli som inte syns på bilden är som en liten snöplog med sina korta ben, han älskar snö, knäpphunden.

Kapitel 69, i vilket Viggo vaknar på tok för tidigt och solen skiner.

Vaknade kl 5 av sura vrål från spjälsängen, ic var försvunnen vilket iof var aningens märkligt men just då kändes det inte så konstigt. Jag är ju bortskämd med att få sova till minst kl 8 så jag blev aningens sur faktiskt. Jag har ett vidrigt morgonhumör måste jag erkänna. Bestämde mig för att han omöjligt kunde vara hungrig, vi har gjort exakt likadant varje kväll i en vecka nu och han har vaknat ungefär samma tid varje dag sen dess. Till slut fick jag ge upp och klampade surt iväg till köket för att göra mat. Ic låg i datarummet och sov för han sa att Viggo varit i farten sen tre för andra natten i rad (konstigt att jag aldrig märker det, vaknar inte förän han blir sur för att han inte får mat eller sällskap). Han sa att han ändå inte kunde sova utan matade Viggo och jag lade mig i sängen och somnade om. Sen vaknade jag vid 8 av en betydligt mycket nöjdare Viggo som låg och pratade för sig själv och var på strålande humör. Gladare bäbis får man leta efter. Jag var nog också ganska mycket gladare. Jag förklarade det för Viggo senare, att han är så mycket roligare att umgås med när han är glad än när han bara surar. Då blev han tokarg och sen dess har humöret varit mer eller mindre svajigt. Antar att han inte tycker att det är hans jobb att hålla mig på gott humör.

Jag är lite orolig att han håller på att bli sjuk, han har hostat och nyst lite mer än vanligt och såg ganska rosig om kinderna tidigare, kanske kändes han lite varm också och han har ju sovit dåligt de senaste nätterna. Kanske är de bara de rackarns tänderna som är på g igen, det går i perioder då han blir gnälligare, drägglar mer och sånt.

Han höll i alla fall på att somna när vårt inbokade möte med försäkringsbolaget började. Vi skulle gå igenom försäkringar och pensionsspar som duktiga och ansvarsfulla vuxna. Det var rätt intressant faktiskt, inte alls så jobbigt som jag trodde det skulle bli. Viggo var med och roade sig med att kräkas typ 100 ggr (mestadels på ic) och prutta ljudligt hela mötet. Sen somnade han strax innan vi var klara och sover än. Konstigt, det här med försäkringar, jag har inga problem att tänka på att saker kan hända oss. Viggo måste ju ha så han klarar sig och om vi behöver ekonomiskt stöd från försäkring så är det klart att vi ska ha det. Men när det gäller pensionen får jag istället magsår och gömmer huvet under en sten. Det är ju lustigt för det är ju (förhoppningsvis) betydligt större chans att vi kommer att leva till pensionen så det borde ju vara viktigast att engagera sig i, men jag bara skjuter bort tanken och får oförklarlig ångest när jag tänker på min framtida ekonomi. Jag har fått för mig att jag kommer att leva på en tusenlapp i månaden om jag har tur och får äta sopor för att överleva eller nåt. Inte vill jag ta tag i pensionssparande heller för då måste jag ju tänka på pensionen ändå och jag sparar ju inte för livet innan pensionen och då är det ju helskumt att spara till efter pensionen. Ja ni förstår att jag har blivit skadad på nåt sätt.

Idag skiner iaf solen ute och det är plusgrader för första gången på länge. Det ser urhärligt ut, man vill bara ut med galonbyxor på och bygga snögubbar. Jag ÄLSKAR töväder, slask eller ej. Tror det har att göra med att jag är uppvuxen i Kiruna och när det blev tö där var inte sommaren långt borta. Vårarna är otroligt korta, blinkar man så är det sommar typ, därför älskar jag våren. När man kan sitta ute i lä i solen utan att frysa och snön börjar smälta. Det är nog bästa tiden på året. Innan all äcklig pollen dyker upp och förpestar livet och sommarens ångest infinner sig (jag borde sola och bada och göra roliga saker hela tiden och så får jag ångest när jag inte gör det). Det är tid att bara vara och njuta av solen på kinderna utan att behöva vifta bort massa mygg och elände. Har dock inte tänkt mig ut i govädret för jag blir blöt om fötterna och vagnen går knappt att skjuta i slasket. Men jag gillar att titta på det genom fönstret iaf. Vår, det är grejor det! Fast självklart kommer vintern tillbaks när man är som mest vårsugen, men just nu är det bara att njuta.

Vi beslutade just att ägna helgen åt att försöka packa upp så mycket som möjligt. De där lådorna som står på nedervåningen är mitt eviga dåliga samvete och snart kommer flyttfirman att vilja ha tillbaks dem igen. Den dagen blir det ännu stressigare än att göra det nu så det är väl bara att bita ihop. Inte så kul ska det bli, men skönt när det är klart!

Kapitel 68, i vilket jag drömmer om en kyckling med sötsur sås från Österns pärla.

Pratade med ic igår, han sa att han hade ätit lunch på Österns pärla. Då helt plötsligt blev jag toksugen på deras kyckling i sötsur sås. Idag när jag vaknade var jag fortfarande sugen. Eller kanske new york kyckling, stark sötsur sås med jordnötter i. Vad katten är detta? Det är ju inte så att Österns pärla är någon ovanligt bra kinaresturang, bara ett vanligt lunchställe med ovanligt stora portioner. Men jag är sugen så jag håller på att dö! Precis som när jag var gravid, då var jag sugen på sötsur sås i tid och otid. Nu kan jag då vara hyfsat säker på att jag inte är gravid iaf. Skönt det.

Snart ska jag försöka packa in familjen i vinterkläder och ta en promenad i vintervädret. Det tar emot, inte för att själva promenaden är jobbig, men påklädandet är så bökigt. Dessutom har Viggo vuxit ur sin PoP overall som jag köpte i somras i tron att vintern faktiskt började i november-december. Skulle lyssnat på hon som jobbade i affären. Den är misstänkt trång och kort i benen, inte konstigt då det är stl 62 och han har haft 68 sen i december nån gång. Jag tror jag hunnit använda den typ 4 ggr sammanlagt om ens det. Eller jag har inte använt den, Viggo har. Får nog skaffa en ny, men då blir det väl sommar bara över natten. Nåja, kanske Viggo får ett småsyskon som kan använda overallen, gäller bara att han/hon är stl 62 under vintern. Får planera det här *funderar* Ett juli eller augustibarn skulle kanske vara rätt storlek på vintern.

Ojojoj vad min mage kurrar. Kanske borde släpa mig ut så att jag kan äta frukost sen, problemet är att Viggo sover så gott och jag tycker inte om att väcka honom, fast han somnar ju så fort man kommer utanför dörren igen sen. Fast jag hade tänkt skotta uppfarten innan jag går in så att jag tar mig ut med bilen sen. Tänkte faktiskt åka och handla i Borås under dan. Är så sugen på godis och all mat börjar ta slut och ännu värre, kaffet håller på att ta slut också. Hemska tanke... Så ska jag testa nytt hundfoder till bröderna bus här hemma. Fick kupong från granngården, hoppas den inte gått ut än.

Nåja, nog med svammel nu, Castors mage gurglar konstigt under täcket. Bäst att ta ut honom innan han gömmer sig under sängen. Han gör det när han får ont i magen.

Kapitel 67, i vilket jag gör villaägarsaker.

Ja, jag vet att jag tjatar om att jag faktiskt inte bor i lägenhet, men varje gång jag kommer på det blir jag bara så glad. Idag vräkte snön ned ute, det var ca -10 ute när jag vaknade. Jättemysigt! Om det inte vore för att jag skulle släpa ut två hundar och en bäbis i barnvagn i snön. Det var aningen besvärligt att ta sig fram i djupsnön med vagnen måste jag erkänna. Sen att Castor drev mig till vansinne genom att dra i kopplet och envisas med att gå mitt i gatan fast jag vare sig såg eller hörde om det kom nån bil pga huvan gjorde det inte lättare. Det blev ingen lång promenad. Sen letade jag upp en spade i förrådet och skottade bron, det var roligt! Hade skottat uppfarten också om det inte fortfarande vräkt ned snö och jag var rädd att skotta bort allt grus av bara farten. Det var inte SÅ mycket snö än. Nåja, det snöar än så jag får nog min chans sen när det slutat. Viggo låg i vagnen och sov under tiden. Sen tog jag mig ned i källaren och vred lite på shunten. Det är lite ett internt skämt här hemma, det där med shunten. När den förra ägaren skulle förklara hur pannan funkade pratade han hela tiden om shunten. Vi hade såklart ingen aning om hur en shunt ser ut eller egentligen vad det är. Nåt man vrider på typ. men det var inte så svårt för det visade sig vara ett litet vred med en jättestor lapp med texten "SHUNTEN" skrivet på. (ska stå på 5 under vintern och nåt bortnött på sommaren). Så nu när vi var nera på 18 grader här hemma tycket jag att jag skulle vrida upp den. Första gången vi rör den viktiga shunten. Jag är så nöjd. Inte för att det blev nåt varmare, inte än iaf.

Nere i hallen är det en mindre sjö nu, vagnen var totalt översnöad när vi kom in och dumt nog hade jag inte dragit på regnskyddet. Bytte till sittdelen nyss och har inte riktigt klurat ut hur allt ska sitta på den än. Inte heller om regnskyddet passar på sittdelen också, men jag gissar det. Nåja, bra med element innanför ytterdörren, sen hängde jag upp sufletten på trappräcket och allt annat där jag hittade plats. Men till och med underkorgen var full med snö så när allt det smälter blir det nog blööt så jag får gå ned och torka sen.

Igår hittade jag på ett sätt att kunna gå ut med hundarna på en kort promenad utan att behöva ta med hela cirkusen. Jag passade på när han sov i sin säng, sen tog jag min mobil (69 öre per samtal) och ringde hemtelefonen. Sen lade jag mobilen i spjälsängen och slog igång högtalartelefonen på den bärbara och stoppade den i fickan. Presto! Ett galet fånigt babylarm. På så sätt så kunde jag höra att Viggo faktiskt sov hela tiden jag var ute och inte fick några som helst men av att jag var ute på gården i tio minuter utan honom. Hundarna fick ju sin långa promenad på förmiddagen när han var med. en timmeslång prommis om dan borde räcka när de får komma ut några kortisar också. Fast idag blev det ju kortare. Och jag tänker INTE packa ned Viggo i vagnen nästa tur heller, det var i stort sett omöjligt att ta sig fram med vagnen då, och det har snöat lika mycket sen dess och inte ett spår av plogbilen. Hade han kunnat sitta hade jag fått bygga en pulka och dra han i kanske ;)

Nya planer angående den fruktade 30-årsfesten. Nu har jag kapitulerat. Det blir en fest trots allt. Den 10e när jag nu råkar fylla år och det dessutom är en lördag. Pratade med Leeloo på msn igår och hon hade ett ruggigt minne och kom ihåg att jag fyllde år. Hon sa att hon ville komma om hon hade råd, och när nu hon, Ida, maggis och Markus har sagt att de vill komma, ja och Kia såklart, så får jag lov att kapitulera och styra upp lite. Så då sa jag att den 10e blir det party (ja faktiskt så sa jag inte det, tror jag kallade det för en festliknande aktivitet). Sen ringde jag ic och sa att jag gett upp, men att han minsann får fixa all planering med mat och sånt. Snäll som han är protesterade han inte. Får väl se om nån verkligen orkar masa sig hit nu då. Annars ska jag för tusan ha en fest bara jag, nu är det bara att dyka in i firandet.

Igår såg jag ett program på national geographic channel, mad labs hette det. Roligt program. De påstår att man måste snurra en skotte 23 varv per minut för att man ska kunna se vad han har under kilten... Mycket tankeväckande forskning... Det väcker tankar som HUR TUSAN ska jag hitta på ett sätt att snurra en skotte i 23 varv per minut?

Nu ska jag gå runt och dra upp elementen litegrann för nu börjar jag känna mig frusen... Hjärnan har uppenbarligen frusit för länge sen. Har för mig att det är en av de sista sakerna som händer innan man dör av förfrysning. Hjärnan ska ju få det mesta av värmen då den styr allt annat. Så när man börjar halucinera och känner sig varm och vill ta av sig kläderna, då är man illa ute. Så mitt förvirrande babbel nu är nog ett dåligt tecken, fast jag känner för att klä på mig, inte av mig. Får vara glad för det lilla!

Kapitel 66, i vilket det blivit vinter.

Jahapp, då var man gräsänka. Ic drog norrut tidigt i morse (jag mäskte aldrig ens att han försvann) och blir kvar till onsdag kväll. Viggo väckte mig i morse med en ny vokal. Han arbetar sig genom alfabetet. Han började med det mest irriterande ljud jag hört, ett högt och gällt iiiiiiiihhhhhh, det sysselsatte honom i nån dag. Igår var det öööööööö som gällde, mycket gulligare och inte lika högljutt. Idag var det ooooooo som väckte mig. Jag tror jag föredrar mjuka vokaler framför hårda. Jag minns bokstäverna utklippta ur sandpapper och nåt mjukt material som satt på väggen i skolan. AOUÅ EIYÄÖ. Minns jag rätt? Måste varit hemskt pedagogiskt iaf, eftersom jag minns det än.

Ute är det minusgrader och snö. Vi var på morgontur, jag, Viggo och hundarna. Vi var påpälsade allihop utom stackars Castor som frös innan vi var hemma. Måste nog beställa en overall till honom med. Men det var skönt med prommis även om det känns som om det tar en halv evighet att klä på oss allihop. Dessutom var det snorhalt ute, men jag är ju norrlänning och van så vi klarade oss.

Var på BVC i förra veckan, minns inte när jag skrev sist men kan rapportera att den lilla klimpen fortfarande växer snabbt. Nästan ett kilo och 4 cm på en månad. Jisses, tur att det inte ar jag som växer så fort! Vid 7 månader och 5 dagars ålder så var han 66 cm lång, vägde 7660 gram och hade 43,5 cm tjock skalle. min gullunge! Han ska få en försenad 6-månaders läkarkontroll i början av februari och så ska vi (äntligen) få börja i föräldragrupp. Tyvärr inte bara förstagångsföräldrar här, men jag är egoistisk och prioriterar mitt behov av social kontakt före eventuella dagisbaciller som följer med på träffarna. Nåt kul ska man ju få ha trots allt tycker jag.

I lördags var jag på shoppingtur i Borås. Ja mest fikade vi, men lite shopping blev det ändå. Snön vräkte ned och vi såg ut som snögubbar när vi gått från Kia in till stan, men det var rätt mysigt ändå. Jag hittade lite fina kläder i stl 74 åt Viggo som antagligen snart vuxit ur sina 68-or. Byxorna ser redan misstänkt korta ut och plagg i stl 62-68 har fått åka i urvuxethögen redan. Hittade ett par supersöta turkosa bamsebyxor, fast jag inte gillar plagg med seriefigurer på. En fin röd body med tryck, nya sockar och en halsduk hittade jag också. Och ett par byxor och en kepa åt mig.

Nu vaknade Viggo och var lessen så jag får nog gå och trösta. Men lite snabbt kan jag också berätta att vi testat potatis nu och fy katten vad vidrigt det måste ha varit för honom, han såg helt förstörd ut, som om han undrade hur katten nån kunde vara så elak att de stoppade nåt sånt vidrigt i munnen på honom... Stackars liten. Vi testar några dar till och sen blir det palsternacka. Nu äter han en hel portion gröt på kvällen och det verkar vara gott iaf. Vi har börjat med rutiner här hemma. Kl 19 är det gröt, 20.30 är det kvällsnan och så i säng kl 21. Han började vara vaken längre och längre på kvällarna så vi tyckte det var dags att styra upp. Inte helt populärt med tidig sovtid än, men det går iaf lättare och lättare för varje kväll. Tror vi har tillbaks det snart när han vant sig. Nu ska jag springa, ha det gott alla vänner i vintervädret!

Tjejsnack v. 4

Jag tyckte det lät kul med tjejsnack, så jag testar vara med ett tag. Här kommer veckans frågor.

Veckans frågor: 2006/2007

·Bästa minnet från 2006?

Det är väl kanske när vi äntligen fick ta hem Viggo kanske. Eller första gången vi fick hålla honom. Det finns många, men alla har nog med Viggo att göra.

· Gjorde du något du aldrig gjort förut under 2006?

Flera saker. Ett positivt graviditetstest, blev mamma, köpte hus. Säkert många fler saker också!

· Vad vill du göra som du aldrig gjort förut under 2007?

Grilla i min egen trädgård, annars är jag nog rätt nöjd som det är!

· Vad förväntar du dig av år 2007?

Att vi får ordning här hemma och får en mindre kaotisk sommar.

· Vad har du för sommarplaner?

Att grilla i trädgården varenda solig eftermiddag, påta i trädgården, promenera med Viggo och hundarna och kanske en sväng norrut. Sola och bada kanske.

Kapitel 65, i vilket Viggo blir mobil.

Nu är det kört. tiden då Viggo snällt låg kvar där man lämnade honom är nu förbi. Han låg och sprattlade lite på en bit plastad frotté på vardagsrumsgolvet och vädrade rumpan. Jag gick för att hämta en blöja och när jag kom tillbaks typ noll sekunder senare så låg han på ett helt annat ställe åt ett helt annat håll. Han har länge kunnat vända från rygg till mage men sen kommer han ingen stans och så blir han tokarg. Men de senaste dagarna har han börjat tycka att magen inte är en sån dum sak att ligga på, så därför har han också kunnat träna på att vända tillbaks. Något som han uppenbarligen kom på hur man gjorde idag. Så nu far han omkring som en mindre luden dammråtta på golvet tills han blir trött och sur för det är ju knepigt det där med att vända tillbaks till rygg, det lyckas ju inte alla gånger han försöker. Jag har en känsla av att jag snabbt kommer att sakna tiden då han snällt stannade där man lade honom... Men jag är så stolt över alla hans framsteg att det inte gör nåt. Han är ju mer en person nu än bara ett knyte, jag gissar att det bara blir roligare och roligare med tiden. Så har det varit hittills i alla fall!

I morse vaknade jag med en massa konstig energi som jag inte vet vart den kom ifrån. Tror den gick vilse och hamnade hos mig av misstag för jag har så inte haft nån energi alls sen Viggo föddes. Mitt ryggont som jag dragits med ett tag var lite bättre så jag tog och plockade undan julsakerna först. Ic var ute och jagade soptunnan som bara blåste bort hela tiden. Glömde jag att nämna att det visst var orkanvindar i farten här. Största stormen sen Gudrun eller nåt. Nåja, vi slapp i alla fall jaga takpapp som grannen behövde, eller jaga vindskydd som andra grannen roade sig med. Nåja, efter det var jag fortfarande rastlös så jag drog på mig arbetskläderna och invigde de nya superbra handskarna jag fick av storebror med familj. Sen gick jag ned och tog tag i gästrummet. Jag tog ned alla taklisterna, ett jobb som inte låter så märkvärdigt. Men listerna satt fast med typ 5-7 cm långa spikar och satt stenhårt. Jag hade inte heller en kofot så det tog sitt lilla tag. Ic sägera tt det här huset är byggt för att stå kvar och det har han nog rätt i, sen var jag inte så oroliga över att vi skulle blåsa bort, om man använder såna spikar till listerna kan man nog lita på att huset är väl ihopsatt gissar jag. Nu vill jag gå och ta ned takduken som jag nu vet är fastspikad med typ 2 cm långa spikar... Men det går ju inte för det är mörkt och om man ska ta ned taket så måste man ju ta ned lampan först och då blir det ju kolsvart. Får göra det imorgon kanske. Efter jag varit på BVC med Viggo.

På tal om mörkt så verkar gatlyktorna här lagt av sen nån dag tillbaks, och eftersom folk tagit bort julbelysningen så är det becksvart ute... Ic använder ficklampan på mobilen när han är ute med hundarna så att han ser vart han går. Knäppt va? Varför skulle de stänga av gatlamporna helt plötsligt bara. Man ser ju inget alls då. Måste ju vara fler än ic som går vilse i mörkret gissar jag. Hoppas det blir ljust igen snart. (fast ska nog passa på att titta på stjärnorna när det är mörkt, om det inte vore så molnigt jämt).

Är lite nervös för BVC imorgon, är så rädd att det är nån otrevlig sköterska som inte lyssnar på en och ger dumma råd som att man ska banta bäbisen eller nåt. Fast nu går han ju inte upp så fruktansvärt fort längre. Tror han är alldeles lagom faktiskt, min lilla knubbis. Han ska få bada imorgon innan vi far, hans små fötter är skitiga för hans sockar färgar nog av sig lite, och så gnider han dem ju mot allt. Skorven börjar komma tillbaks också såg jag idag, undrar om man ska göra en insats nu på en gång eller vänta och se om det blir värre...

Nu pratade jag med min lillebror och han funderade på att komma och hälsa på när jag fyller år. Eftersom jag har lite energi idag så börjar jag tycka att det kanske blir lite kul ändå, särskillt om Ida och maggis kommer också. Hoppas jag hinner klart med gästrummet innan dess, inte så länge kvar nu! Känns inte litka ångestfyllt längre. Kanske för att jag inte kände mig SÅ skröpplig idag. Ska ta mig till simhuset så jag får bygga upp lite ryggmuskler och andra med för så här kan jag ju inte gå omkring, med ryggont och knäont som en gammal tant. Blä, jag ska rycka upp mig!

Kapitel 64 i vilket Viggo firar 7 månadersdag.

Tänk va, nu är Viggo redan 7 månader gammal. Jag sa i morse att nu är han närmare ettår än noll, han verkade inte så oroad över det. Ingen åldersnoja där inte. Gimligubben fyller tre (år) idag också, Känns som om han alltid funnits. Minns när han var en liten valp och man somnade så fort han låg på ens bröst och snusade, Viggo har samma effekt på mig, men inte rikgigt lika stark som Gimli hade. Undrar varför.

Ja, hur har vi firat då? Ja först var vi till sjukhuset för de vidriga RS-sprutorna. Fast Viggo var vid gott mod och tyckte det var skoj med utflykt. Men sockervattnet var han inte så impad över och så när de stack honom vrålade han som vanligt, han låter så förrådd i mina öron. Han låter brecis som om han inte kan först varför nån vill göra honom så illa, kan ni tänka att det värker i en mammas hjärta? Jag menar de vanliga vaccinationerna går ju på en halv sekund, men de här tar ju tid också, de kan inte spruta i allt samtidigt så de tar pauser under tiden, dessutom ger de ju två samtidigt, en i varje lår. Brutalt! Nåja det tog inte så länge efter så var han glad igen, sen får man vänta en halvtimme så han inte reagerar på sprutan gissar jag. Man får även vänta lite innan sprutan medan de blandar vaccinet. En gång i kvarten gick en förälder med en glad bäbis till behandlingsrummet, sen hörde man världens illvrål och så kom de tillbaks med en lessen bäbis. Viggo satt i knäet och såg ut som om han visste att han borde vara sur, men inte riktigt kom ihåg varför. Jag gav honom smakbitar av min banan som han tyckte var jättegoda. Så hade han glömt allt tror jag.

Sen var vi och handlade en hoppgunga åt honom på vägen hem. Den var skoj tyckte han när han fick prova den, fast hoppa gjorde han inte, han gick runt runt så kedjan snurrade sig och sen fick man sakta trassla ut honom så att han inte skulle tappa fotfästet och snurra vilt av sig själv. Men han verkade gilla den. Gimli fick fira med en tjurmuskel (det är en bit av en torkad tjursnopp om nån undrar, äckligt va?), och Castor fick också en så de inte skulle slåss om dem (vilket de gör ändå såklart). De fick även en ny klotång eftersom den gamla försvann i flytten och de har hunnit få väldigt långa klor sen dess. Det kanske är mindre populärt skulle jag tro.

Igårkväll roade jag mig med att läsa Aftonbladet-Ronnys pappablogg, han har slutat skriva i den men jag har inte hunnit läsa så mycket. Det är så kul att läsa den tycker jag, de verkar ha rätt mysigt de där typerna. Blev sugen på en tvåa, kom på att ur ekonomisk synvinkel är det bra att ha dem tätt ihop, för då kan jag ta ut mer föräldrapenning om nr 2 kan tänkas börja dagis samtidigt som Viggo. Men i så fall måste vi börja jobba på nr 2 rätt omgående och jag vet inte om jag är så sugen på att gå omkring och vara gravid igen redan. Och sen tänker jag på amningen som krånglade och det känns så läskigt att behöva utsätta sig för det där igen. Och så var ju de första månaderna rätt tunga, även om man bortser från sjukhustiden. Ja och Viggo är ju ändå nog för att sysselsätta mig rätt konstant, hur ska man hinna med en till? Ja jag vet ju att det egentligen är rätt vansinnigt att tänka på en till redan. Men samtidigt så tänker jag på alla andra saker, som att de kommer att ha så kul ihop, att de kan gå på dagis ihop, att vi inte vehöver ha bäbis hemma i typ 6-8 år utan färre år, det är ju lättare att göra saker med dem när de är större. Fast man kanske blir bättre på att bäbisplanera om man jämt har en hemma... Ja jag vet inte, det verkar iaf vara mysigt att ha två rätt tätt ihop, men fler än två blir det ju inte, inte som jag kan tänka mig nu, vem vet vad som händer sen... Huga förresten, en hel sommar till utan en blodig stek och en kall öl, hmmm vid närmare eftertanke så kanske jag vill vänta lite ;)

Min rygg pajade igen idag när jag skulle lägga Viggo i babygymmet, det gör ont längst ner i svankryggen. Jobbigt! Hoppas jag kan sova bort det! Ska tvinga mig att ligga på rygg, jag ligger så konstigt annars, vriden med höften som om jag skulle ligga på mage men med överkroppen på sida liksom. Det är inte SÅ nyttigt för ryggen känns det som när jag vaknar, men jag hatar verkligen att ligga på rygg. Nu kan jag inte lyfta Viggo, så hela kvällen har jag fått ropa på ic när han ska flyttas nån stans. Som tur är brukar det inte vara så långvarigt. Tror jag ska börja simma så jag får lite muskler igen, tror jag trollat bort dem genom många timmar i soffan eller så...

På tal om att sova så fick jag min första natt med helt ostörd nattsömn på länge. Har ju inte kunnat sova utan vaknat hela tiden, men i natt sov jag som en klubbad socke. Vaknade alldeles för sent klockan elva så det blev tokstressigt att komma iväg till läkaren men jag var på så mycket bättre humör mot för igår då jag var sur och grinig hela dan. Viggo sov också sött i spjälsängen när jag vaknade, annars brukar han ligga och prata hela morgonen tills det är matdags då han pratar högre och högre tills trögmamma vaknar och ger honom mat. Ska genast testa om jag kan sova lika gott i natt. Håll tummarna! Kan behöva energin om Viggo blir sjuk. Han har hostat och snorat hela kvällen, det kom bara sådär. Han vaknar ibland och gråter så ynkligt att det gör ont i hjärtat. Hoppas han inte har ont nånstans. Kanske i magen för han åt massor av gröt med mosad banan i till kvällsmat och det kanske var lit emycket för magen. Får väl se om han har feber och är riktigt dålig imorgon, misstänker det.

Kapitel 63, i vilket vi pustar ut efter besök från släkten.

Oj vad fort helgen gick! Det var superkul att få besök av bror och hans familj. Han försökte lära Viggo att säga favoritmorbror, men det är nog lite tidigt än. Ska berätta det för Markus och se om han kommer för att försöka bräcka det. Men jisses vad David har energi! Jättekul att undersöka precis allt här hemma, mindre populärt hos hans föräldrar. Jag blir trött av att tänka på att Viggo kan bli sån om inte allt för länge, kanske man skulle skaffa syskon innan man blir för trött för att tillverka dem ;) Jag tror iaf att Per och Maria tyckte att han var en större katastrof än vad jag gjorde, visst hände det en del intressanta saker här hemma när han var här, men det är bra uppvärmning inför framtiden. Sen är han ju supercharmig den lilla grabben, och han har vuxit så mycket sen i somras när jag träffade honom sist. Han förstår precis vad man säger (även om han inte alltid väljer att lyssna) och han pratar jättebra, till och med jag förstår honom och jag har jättesvårt med barntal annars.

Men nu är jag tröööööött. Viggo med, han sov mestadelen av gårdagen och idag har han också sovit mycket. Han är rätt gnällig när han är vaken eller så är han hyperglad. Inget mellanläge finns just nu. Vet inte om det är tänderna eller öm det är nån utvecklingsfas eller nåt. Igår åt han massa gröt, han var så duktig så! Ska köpa banan och mosa i istället för sån puré med banan och persika, tror det är nyttigare. Hoppas han gillar det.

Ute regnar det bara hela tiden. Jag är så trött, behöver energi! Vart köper man sån? Kanske man kan tanka lite energi nånstans? Verker inte finnas nån här i huset för alla är avslagna. Jag kan inte sova på nätterna så jag är så trött på dagarna. Vanligtvis när jag inte kan sova så kan jag inte somna, men nu somnar jag helt ok, jag bara vaknar hela tiden. Jätteskumt är det. Det är väl en period. Funderar på om jag drabbats av 30-årskris eller nåt, konstigt, jag kände aldrig den komma. Dessutom bryr jag mig inte om siffrorna som beskriver ens ålder, jag bara känner mig gammal. I kropp och själ liksom. Jag trodde åldersnoja hörde ihop med att man inte gillade siffrorna 30 typ, 20-nånting låter mycket yngre... Men jag har inget emot att bli 30+ jag vill bara inte känna mig så gammal och trött jämt. Antar att småbarn gör det med en. Jag har funderat mycket på eventuella syskon till Viggo, och jag personligen skulle vilja göra bort det så fort som möjligt så att småbarnstiden blir så kort som möjligt. Jag tycker faktsikt väldigt mycket om Viggo som han är nu, varje ålder han kommer i är perfekt i mina ögon, men tänk att ha småbarn hemma i typ 10 år eller så för att de kommer långt isär. Just nu är jag för trött för att tänka på det ens.

Jaja, gud vad jag tjatar... I vart fall så ringde Ida idag och det var typ hundra år sen jag pratade med henne. Hon och Maggis hade funderat på att komma ned till min födelsedag, och det vore ju tokskoj. I så fall ska jag göra ett undantag från min lathet och kanske ha nån sorts festlighet inplanerad. Får se vad de bestämmer.

Nu kom jag på, jag skrev ju om mina amaryllislökar för hundra år sen eller så. Jag köpte tre lökar på hem och villamässan, de skulle bli stora röda amaryllisar med flera stjälkar och massa blommor. Nåja, en slog ut idag, de andra är ingenstans i närheten än. Den som slog ut var rosa, visserligen jättefin men inte det minsta knallröd. Passar iof bra nu när julen är slut. Blir spännande att se hur de andra ser ut. De här amaryllisarna har blivit ompysslade enligt konstens alla regler, jag har pratat med dem nästan varje dag (för de var ju så rackarns långsamma, man måste ju peppa dem). De har stått svalt i ett ljust fönster och nästan inte fått nåt vatten så att de inte skulle bli för långa (de verkar bli jättelånga ändå) och jag har följt instruktionerna till punkt och pricka så de skulle slå ut i tid. Men de har egen vilja verkar det som. Verkar vara det som gäller i det här huset.

Nä, nu är jag för trött för att tänka, bäst att lägga ned det här nu. I'll be back!

Kapitel 62, i vilket vi väntar besök.

Imorgon kommer storebror på besök, Maria och lilla David lite mer än 2 år gammal kommer också. Fick åka in till stan och proviantera idag, jag måste verkligen komma över min bilkörarskräck. Jag gruvar mig och gruvar mig inför att behöva ge mig ut i vägarna, sen spänner jag mig hela vägen, jag funderar i förväg vilka bökiga filbyten eller korsningar som kommer framöver och är toknervös. JAg litar inte på att nån ska följa trafikreglerna, jag menar jag har ju alltid varit superförsiktig i trafiken och JAG krockade så vem kan man då lita på? Särskillt här i Borås där folk kör som fulla galningar och stadsplaneraren antingen var full eller hög när han/hon ritade vägnätet. Nåväl, det gick bra i alla fall. Jag var på bolaget och handlade en tetra vin, sist jag gjorde det var före nyår förra året, nej vänta, det blir ju förr förra året nu. Jisses... Det blev sydafrikanskt, vi testade ett glas i kväll och det var riktigt gott!

Sen var jag till Babyproffsen och handlade påfyllningskassett till blöjhinken, hoppas den här sorten stänger inne lukten bättre för nu när vi har skötbordet i vardagsrummet så vill man inte ha den mysiga bajsdoften cirkulerandes i rummet. Blev lite andra småsaker också såklart, blir ju alltid det när jag handlar. Sen var det granngården och hundmat och sist Coop pch mat åt oss. Jag hade kollat upp några veggorecept innan så jag visste vad jag skulle handla, får hoppas det blir gott. Jag är dålig på veggomat, har för dålig fantasi och är inte nog förtjust i grönsaker. Jag har redan bestämt mig för att grilla varenda solig dag i sommar, har grym grillabstinens eftersom det inte blev en enda gång i somras. Minns inte om det blev nåt sommaren innan heller. Men i sommar ska här grillas iaf.

På vägen hem kom jag på att ena lyset på bilen slocknat, lagomt kul att köra hem i mörker och regn med ett lyse. Blä vad jag hatar att köra bil! Hemma möttes jag av hyperglad bäbis, det var mysigt. Sötunge! Han är väldigt social nu, älskar när man pratar med honom och mank an busa massor och han skrattar så gosigt. Han är kittlig på halsen och under armarna, och när han är på humör kan man kittla sig till underbara skrattattacker. Stackars barn som blir plågat så av sin mamma...

På eftermiddagen ringde Wai-Ching, en gammal klasskompis som nu bor i danmark. Hon skulle komma till sverige och ville hälsa på. Kul! Hon sa att hon köpt julklapp åt Viggo, det är ju hur snällt som helst! Hon skulle höra av sig i helg så vi kunde bestämma nåt. Hoppas jag hinner träffa henne, har massor (i jämförelse med normala veckor) inbokat kom jag på sen. 8e ska jag på hemskt gyn. cellprov. Urk vad jag inte vill! 10 ska Viggo få nästa hemska RS-spruta, mycket skrik och gråt väntas. Men det skulle vara massa småttingar där då så det kan ju bli kul. 12 ska vi på läkarbesök på sjukhuset, återbesök stod det, vet inte vad de menar med det för vi har ju inte träffat nån läkare sen vi flyttade hit, men det kan ju vara trevligt att få se hur de är här. Sen är det BVC den 15e. Nervöst känns det, jag tyckte såååå mycket om Ulla på gamla stället, tänk om jag får nån galen bantarsköterska som tycker vi matar Viggo för mycket och skäller på mig för att jag inte ammar och är allmänt skum. Blä, då slutar jag gå dit!

Som vanligt var grötstunden i kväll rolig, men nu åt han faktiskt hela smakisen och fort gick det. Nu har han gjort det två kvällar i rad så nu är det nog dags att öka på till en riktig portion. Tror det är fruktmoset som gör det, sen vi började med det äter han gröten mycket gladare. Fast jag kom på idag att det kanske är socker i det och det är väl inte bra att trycka i sin bäbis? Det är visserligen bara två skedar mos i en portion gröt, så så mycket är det ju inte men ändå... Kanske får mosa egna frukter och ha i istället. Jag är bara så lat!

Sen i kväll fick Viggo värsta hysteroattacken igen. Fattar inte varför han inte vill sova. Det funkar om han lyckas somna i ens famn och man lyckas smyga ned honom i sängen utan att han vaknar. Men missar man den där sömntiden (svårt att veta exakt när det är dessutom) så blir han helt gaaaaalen och bara skriker och skriker och skriker och skriker hela kvällen. Inget funkar, inte sjunga, inte sängen, inte famnen, inget distraherar honom. Han är bara ARG. Vi har testat att sluta ge gröt på kvällen men det blev ingen skillnad, har testat ge alvedon men det funkade inte heller så han har nog inte ont. Idag hade han lite blöjeksem, men det kan ju inte ha varit det för han har vart på toppenhumör hela dan annars. Nä, jag tror bara han blir övertrött och inte vill sova och så blir han arg och skriker för att hålla sig vaken. Puh, hoppas han lägger ned det snart för mit huvud gör så ont av hans skrik, för att inte tala om hjärtat!

Nu ska jag försöka sova, är rätt pigg än. Känner mig lite nere just nu, vet inte vad det är riktigt. Blev lite deppig när jag kom på att jag snart fyller 30, vet inte riktigt vad jag ska göra på min födelsedag, pratade om att kanske ordna fest och se om man kan få hit några kompisar från runt om i sverige men vet inte om jag orkar. Hade nån bara fixat en fest åt mig och skött allt hade jag hoppat på direkt, men tror inte nån kommer göra det. Det känns faktiskt som om det är en fånig sak att fira. Jag brukar i och försig tycka om att fylla år och få fixa fest och träffa lalla kompisar, men nu känner jag mig bara trött. Dessutom blir det dyrt och pengar är inte det vi har bäst av just nu. Blä vad jag klagar, det är ju en hel månad kvar, hinner nog ändra mig flera gånger om innan dess. Det enda som är lite kul är att jag faktiskt hann med att både skaffa barn och hus innan jag fyllde 30, vem kunde trott det för ett år sen? Svårt att sova är det iaf när jag är sån här, men det kanske går över på nån dag. Hoppas det, om inte annat får jag mycket att tänka på nu när vi får besök, jag sa till ic häromdan att vi snart haft fler besök sen vi flyttade hit för en månad sen än på två år i lägenheten i Göteborg. Skönt det för då hinner jag inte känna mig så ensam här där jag inte känner nån.

Sova var det ju, kanske bara läsa lite innan. Sen upp odch städa lite imorgon innan släkten drösar in här, det blir kul att se vad de tycker om Viggo och vad han tycker om dem. Jag är lite nyfiken på hur han och kusin David kommer överens. Spännande spännande! Roligt med besök!

Kapitel 61, i vilket vi jagar råttor och river tak.

Vaknade av att jag hörde Viggo krafsa i spjälsängen. Han har börjat med det, klösa på grejor, antar att det känns kul eller nåt. Sen låg hanoch pratade ett bra tag innan han ville ha mat. Första vardagen efter all ledighet innebär ju att jag måste masa mig upp före lunch, jooooobbigt! Nåja, kanske inte ska klaga över att måste gosa bäbis klockan 10? Ic tar första matningen, han använder Viggo som väckarklocka, vaknar han tidigt börjar han jobba tidigt och vaknar han senare så börjar han senare, det jämnar ut sig i längden säger han (även om jag alltid tycker Viggo vaknar tidigt, halv sju cirka).

Vi pratade tidigare om att kanske jag och Viggo skulle följa med på morgonpromenaderna så vi också får lite frisk luft och får lite motion. Ja jag får motion, Viggo sover ju mest i vagnen. Trots att jag kände mig lat som vanligt bestämde jag mig för att bita ihop och hänga med. Så gick vi ner för att få cirkusen i rullning, hundar att koppla, bäbis att klä på, mammor att klä på, vagna att göras i ordning, kläder att bytas efter kräkolycka osv. Så tittar jag in i köket på nedervåningen där råttburarna står medan vi fixar i gästrummet. Ett lock är halvvägs av (Castor går och puttar på dem med nosen och så sprätter de upp), inte för att det brukar göra så mycket, de verkar inte vara så rymningsbenägna, utom Spike som smiter om han kan men inte så långt iaf. Men nu räknade jag bara till tre råttor av fyra i den buren som var öppen. En av Olsen-tvillingarna var borta. Katten tänkte jag som måste leta igenom en hel nedervåning på jakt efter försvunnen råtta. Som tur är har vi en certifierad rått-letar-hund som innan jag ens hunnit sucka studsade in bakom en av bänkarna och krafsade varpå en förskräkt Mary-Kate eller kanske Ashly smiter in i skåpet bakom. Dutti voove, han har räddat mig tidigare när en råttunge smitit. Jag skjuter undan bänken och sträcker fram handen och en något kylslagen (golvkallt) tvilling kryper genast upp i handen. Krisen avvärjd, hennes polare verkar inte bry sig om att hon varit borta henner, var lite orolig att de inte skulle känna igen hennes lukt och börja bråka med henne. Gerbiler är väldigt revirgalna och dödar främlingar som kommer in på deras revir.

Sen kom vi iväg på promenaden, riktigt trevligt var det. Vi träffade ett par med en collie som vi pratade lite med. Min första interaktion med lokalborna ;) De visade vart man kunde gå ut i skogen och släppa hundarna om man vill.

Sen kom vi hem och jag kollade på färgproverna till gästrummet för hundratjugoelfte gången. Konstigt nog gillade jag samma två färger som förra gången, annars ändrar jag mig hela tiden. Så då fick jag bestämma mig för dem. Ic tyckte också de var ok. Jag ville ju ha ljus turkos, men ic vägrade i sten, så ljus lila-rosa blev det. Lavendel siktade jag på, men när man har två miljoner färger eller så att välja på så är det svårt att peka på en och säga att den är lavendel. Får väl se när vi målar, det kan bli rosa också, vi lär väl märka.

Senare fick jag uppdraget att skrapa ned lite färg från taket så vi kan ta med till affären och de kan säga vad vi behöver för takfärg. Jag iklädde mig gruvoverall, skyddsglasögon och munskydd och kände mig rejält händig. Färgen rasar bara jag petar i taket, men en annan sak är ju också lite skum, taket rör på sig när jag petar på det. Attans, det är nån sorts takväv som hänger löst. Det går ju inte för sig, bara att ta sönder för att kolla under, där är det samma typ av flagande färg och gipsskiva (hoppas jag, jag hävdade då i sten att det var det på färgaffären). Så då istället för att spackla lite och smeta lite färg på väggarna får vi riva innertaket och skrapa och tvätta det ovanför. Jooooobbigt! På färgaffären är vi så förvirrade att vi får rabatt och färgspatlat med oss hem. Hon som jobbar där förklarar allt som behöver göras. Försegla fläckar i taket skrapa och tvätta med vatten, spackla och måla. Tapeter ska rivas ned där de sitter löst, spacklas och tvättas och målas. När vi kommer in på elementen så ger jag upp, katten, nåt måste vi ju ha kvar att roa oss med. Sen kommer vi på att dörrkarmarna och dörrarna inte kan målas med väggfärg såklart, men det får också bli ett senare bekymmer. Viggo blev less på att kolla på tapetprover så han slocknade snabbt när vi kom in.

Sen for vi och handlade på Coop, gissa om det var spännande. Viggo fick åka kundvagn med barnstol på. Det har han visserligen gjort innan men alltid sovit. Nu var han vaken och kollade på allt med stora ögon och skrattade glatt när man pratade med honom. Han är för go den ungen! Tänk vad man kan tillverka med bara lite kärlek! Han hann dock bli lite småsur innan vi var klara, inte konstigt kom vi på, det var ju fyra och en halv timme sen han åt. Tålmodig grabb!

Sen i kväll så blandade jag lite banan och persikopuré i gröten. Då vart det gott tyckte han och för en gångs skull hamnade det nog mer mat i munnen än det som kom ut igen. Det är så hysteriskt roligt att mata honom med gröt, jag skrattar ofta tills jag gråter när han kommer på roliga grejor att göra med gröten. Han gurglar med den och skrattar. Han spottar den över hela sin pappa. Han kletar med handen i den och sen överallt annars han kommer åt. Han greppar skeden blixtsnabbt och kastar innehållet nånstans. Men mest så öppnar han munnen så man kan lasta i mat, sen tar det ett tag så rinner det ut igen och så fångar jag det och stoppar tillbaks det tills det mesta är utkletat i ansiktet och på haklappen, mina kläder, hans kläder, hans händer och såklart hela pappa. Jättekul. Jag måste skaffa mig en hobby när detta är höjdpunkten på dagen ;)

Nu ska jag sova, har ett tak att riva imorgon. massa spacklande och skrapande och sånt att göra. Är jag konstig som ser fram emot att fixa hallen, riva ut grön fulmatta och skrapa och få fram den fina trätrappen under? Det jag INTE ser fram emot är att måla för det är typ hundra meter till tak där trappan går, från golvet på bottenvåningen till taket på övervåningen. Hmmm.... Kanske får vänta tills Viggo blir större och sätta honom på det? Nääää, kan inte leva med den gröna fultapeten tills dess, den är snygg i små mängder och jag är säker på att det var supertrendigt på 60-70talet, men herreGUD vad mycket det blir med 5 meter grön tapet med väldigt symmetriskt mönster. Man blir blind när man tittar på det. Inte bra. Ska dick spara vissa bitar för den är rätt charmig i små doser. Dessutom tycker jag om att man kan se hur det varit.

Sova sova säng säng! Nu bums!