Kapitel 52, i vilket vi hoppas på en lugn natt.

Nu sover Viggo snällt i vaggan. Han fick en alvedon och lite neseril och så sjöng jag alla sånger jag kom på så somnade han till slut. Nu ska han få sova där lillsjuklingen, utan att behöva släpas ut i kylan för kvällstur med Gimli. Så i kväll ska jag ila ned för trapporna öppna dörren, låte Gimli pinka på första bästa buske och så ila upp igen. Jag vill verkligen inte lämna Viggo hemma utan mig, även om det rör sig om typ två minuter. Men när han är sjuk är det så hemskt att väcka honom för att gå en snabbpromenad. Vi var på en rätt lång kvällspromenad förut med en överlycklig Gimli i bävernylonoverallen som höll honom varm. Han riktigt skuttade fram hela vägen med ett brett leende på läpparna (ja i mitt huvud var det så iaf). Viggo gnällde surt i vagnen och gillade det inte alls men somnade till sist, lagom till vi var hemma. Det gör ont i mig att behöva släpa ut min sjuka lille älskling.

Hans pappa har inte hört av sig idag, han vet inte ens att Viggo är sjuk om inte svärmor skvallrat. Hon ringer oftare än min mamma, vilket inte är att förakta. Min mamma ringer så ofta att jag blir sur på henne ibland. När ic har tänkt behaga dyka upp imorgon vet vi inte och inte heller om han väntar sig att bli hämtad vid flyget. Antar att han hört av sig om han tyckt det var viktigt. Lite sur blir jag när han vet att jag är sjuk och har haft det jobbigt, men han har väl haft fullt upp eller nåt. Kanske har han snöat in nånstans utan tillgång till telefon eller dator. Kanske tycker han att jag är jobbig som bara gnäller och är sur. Får väl se om han dyker upp imorgon. Det ligger ju nåt i det i och för sig, jag ÄR gnällig och sur. Men så har jag fått mensen idag också så det kan ju bero på det.

Måste komma ihåg att ringa MVC på måndag. Dags att få hormonspiralen insatt nu. Kanske slipper man mensen då, inte för att jag ens märkte av mensvärken den här gången. Men jag hade ju massor av annat att tänka på. Kanske är det så att nu när jag klarat av de här jobbiga dagarna är inte de vanligt jobbiga dagarna så jobbiga längre? Eller så blir det lika jobbigt. Vem vet. Nu svamlar jag. Ska masa mig på med ytterkläderna och ila ut på snabbtur med Gimli. Han är nog lika glad för det, han sover på min rumpa och verkar rätt nöjd med att vara inomhus. Vare sig han eller jag gillar sista turen på natten. Jag gillar inte helgnätter, inte här i alla fall.

Hoppas att det blir en bra helg och att Viggo snart mår bättre. Han är så söt och ynklig stackarn. DEt är så mysigt att kunna trösta honom och få honom att känna sig bättre, känner mig som en mycket bättre mamma idag än igår. Kan ju vara det att jag inte har så mycket feber längre.

Kapitel 51, i vilket det är syyyyynd om Viggo!

Ja nu vet jag ju varför Viggo var så lessen i går, han är jätteförkyld nu stackaren. Snorar och hostar och nyser. Feber tror jag inte han har även om han känns lite varm så visade inte termometern på nåt. Men jag mesar ju och tar i armhålan så det kanske inte är helt exakt. Han är så lessen och förstår ju inte varför han mår så illa. När han snorar som värst får jag droppa koksaltlösning i näsan på honom så han börjar illvråla och blir jättearg! Sen blir det bättre ett litet tag innan det börjar snoras igen. Storebror tipsade om att när de är så skrikiga som Viggo var igår så brukar de ge sin son en barnalvedon så blir han lugnare, så det testade jag i morse och då blev han faktiskt gladare. Han ser så groggy ut lillen, lite blek sådär och ynklig. Det skär i hjärtat! Nu fick han en dos neseril som läkaren sa att vi kunde använda i nödfall och så somnade han med barbasmartnappen i munnen. Det är skönt att han äntligen fattat hur man håller kvar den i munnen för den verkar vara till mycket tröst nu, igår var det det enda som fick han att vara tyst ett tag.

Skönt att han har sovit ganska bra i natt trots allt, jag är fortfarande aptrött och förkyld, men livet känns inte helt hopplöst. Det hjälper att veta varför han är ledsen. Då kan man ju iaf försöka göra nåt åt det. Han har suttit i bärsjalen ett tag, men det blev jättevarmt och han började snora ned hela min urigning så då fick han kliva ut. Jag fattar inte hur sjalfolk överlever, det är ju så VARMT! En bäbis är ju som en liten bakugn...

Vi var ut en liten sväng i morse också, inget regn men rätt blåsigt så Gimli ville vända nästan direkt och eftersom Viggo inte heller var glad över promenaden så vände vi då och gick in och åt frukost istället. Igår tyckte jag det var så skönt ute, det blåste lite ljumt sådär och småskvätte lite, Viggo sov så gott i vagnen och till och med Gimli verkade rätt belåten med promenaden, det var svårt att gå tillbaks hem till det kaos som nu är min lägenhet efter flera dagars sjukdom och stress. Ser ut som en bomb gott av här hemma. Men jag är ju lite feg av mig så vill inte springa på smågangsters härute i ghettot på natten. Men i stormen har de väl bättre ställen att hänga på gissar jag.

Nu längtar jag bara efter att ic ska komma hem så jag får vila lite. Jag är helt slut efter de här dagarna, önskar att jag och Viggo fått en bättre första gång att vara för oss själva. Mindre storm och mindre feber hade suttit bra. Tyvärr sa ic igår att han också kände sig förkyld, så då blir det väl två bäbisar att ta hand om sen istället för en ;) Jag tänkte säga att killar är så ynkliga när de är sjuka, men så ynklig som jag varit de här dagarna så har jag nog ingen rätt att klaga. Det enda jag kan klaga på är att jag är hundra gånger bättre på att ta hand om honom när han är sjuk (saker som koka te och laga mat och så, sånt gör jag själv när jag är sjuk tyvärr). Men så är det väl. Nu ska jag ju snart bli frisk har jag bestämt. Orkade till och med fota av Gimlis stamtavla och testikelintyg och skicka till uppfödaren som jag lovat men inte kommit mig för tidigare, så det tyder på att jag börjar friskna till. Nu medan Viggo sover och jag är för hostig för att sova (kyla, vind och fukt är inte det bästa när man är förkyld uppenbarligen) ska jag dra igång Obliviobn igen och se om jag kan rädda världen lite till. Jag roade mig med att spela i början av veckan när jag inte matade Viggo eller så, det var det enda jag orkade ta mig för. Det är alltid uppfriskande att sparka några elakingar i rumpan när man är lite hängig...

Nån som har nån aning om vad de små figurerna i Opel Corsa-reklamen är för några? De där Come on!-typerna? Har sett dem på MTV också nån gång och undrar om jag är helt blåst som inte fattar vad de är...

Kapitel 50, i vilket mamma håller på att ge upp.

Fattar inte hur vi ska klara det här en dag till. Efter en hyfsat lugn eftermiddag (så länge Viggo fick vara nära hela tiden, annars skrek han) har vi haft kvällen från h-vete. Två gånger har jag fått lägga honom i vaggan och låta honom skrika bara för att jag inte vetat vad jag ska göra och frustrationen blev för stor. Jag som ALDRIG låter honom skrika länge om jag kan göra nåt åt det. I kväll kunde jag inte det och min energi är helt slut och tillslut grinade vi ikapp, helt hysteriska båda två. Vet inte om det är nåt att fira men han grät riktiga tårar för första gången i kväll. Men inget hjälper. I eftermiddags sov han gott hängande över min axel, men så kunde jag ju inte ha honom hela kvällen. Men så fort jag tog ned honom blev han arg. Till slut hjälpte inte det heller. Till slut fick jag tyst på honom med hjälp av en napp och så fick han sitta upp mot mina ben när jag hade dem uppvikta, en väldigt jobbig ställning, särskillt som man ska vagga samtidigt, annars hjälper det inte. Sen när han lugnat ned sig lite kunde han sitta i babysittern, men nu börjar han knorra igen. Han verkar inte ett dugg trött, men det är jag. Börjar tro att hela det här mammeriet var en hemskt dålig idé, om jag inte klarar två dagar själv, hur ska jag klara resten av livet? Stackars Viggo som fick en sån värdelös mamma. Hon bara grinar och frågar hjälplöst vad han vill. Men inte fattar hon vad han försöker säga. Dessutom hostar och nyser han ibland så kass-mamma har visst smittat honom med förkylning också. Vad kul vi har här hemma. Om inte Gimli kommit och pussat på mig hade jag nog aldrig slutat böla. Funderar på att ta en riktigt lång promenad ute i regnet för då är han tyst iaf. Säkert bra för min förkylning att bli kall och blöt, men det skiter jag i så länge han är tyst.

Mycket klagande nu, men tyvärr har jag ingen annan att klaga till. Gimli blir bara less och går iväg om jag gnäller för mycket. Så då blir det här istället. Skitdag, en skitbra förtsättning på gårdagens lika skitiga dag. Plus regnstorm. Dubbelt så skit blir det då. Kanske går jag vilse med flit och stannar inte förän i övermorgon när underpappan är hemma och får tyst på Viggo bara genom att magiskt lyfta upp honom, något jag aldrig lyckas med.

(bara för att ingen ska tro att allt BARA är skit så hade vi några lyckliga minuter mitt på dan när Viggo bara log och var glad, charmigare unge får man leta efter när han är på det humöret, men det gick över fort)

Kapitel 49, i vilket vi är ensamma hemma.

Jahapp, igår drog ic norrut för att stanna till på lördag. Kan inte säga att jag var vidare lycklig med tanke på att jag hade ordentligt med feber både på kvällen innan och morgonen. Som tur är tog han en taxi så jag slapp kliva upp i ottan och köra honom till flyget. Första dagen var ett töcken. Vi saknade bla Nan och jag hade inte en ynka liten panodil hemma, så mitt första projekt under min första ensamma dag var att åka och handla med feber och bäbis. För första gången måste jag tillägga. Viggo var på sitt värsta humör och satt och gallskrek i bilbarnstolen medan jag klädde på mig, mitt huvud höll på att gå i bitar och svetten rann pga febern. Men som tur var så tystnade han när jag lyfte honom och vi överlevde utfärden. Viggo var snäll tills jag helt färdig kom hemsläpandes med bilbarnstol och kassar, upp för alla trappor (de går vanligtvis rätt bra, men nu fick jag vila halvvägs) packa upp grejorna, hämta Gimli, bära ned Viggo igen och så promenad med vagnen, upp igen och så äääääntligen vila. Trodde jag. Viggo var som sagt på sitt värsta humör. Varje matning tog ca 1,5 timme och efter en halvtimma var han hungrig igen. Dessutom genomleds varje matning genom illvrål från den unge herrn. Som tur var gav febern med sig lite och efter vårt besök på apoteket så gjorde panodil och nässpray susen så jag kände mig lite bättre. Mycket te blev det också.

Framåt kvällen lugnade det ned sig lite. Jag bytte Viggos kläder till pyamas för jag tänkte ju inte ut mer innan jag kom på att Gimli säkert inte skulle bli glad åt att inte få sin kvällstur. Men då sov Viggo så sött så byte var det inte tal om. Jag hann till och med göra sen middag något som jag aldrig trott jag skulle hinna med eftersom Viggo sov max en halv timma i taget. Vid tio bestämde jag mig för att nu fick jag lov att väcka Viggo för Gimlis kvällstur. Jag drog på honom sockar och en jacka och mössa ovanpå pyamasen och bar ned honom till vagnen, lade ned honom och knatade ut. Där måtte vi min älskling Ceasar, våra hundars "polare" (ja det råder delade meningar om det beroende på vem man frågar, han är inte alltid poppis). Jag stod och pratade med hans matte ett tag och böjde mig för att pussa lite på Ceasar som är så himla go och då får Gimli frispel och flyger på honom (verbalt, inte biter alltså, det enda skador som uppstod var att Ceasar snodde en tuss av Gimlis svans), här ska ingen pussa på matte minsann. De skäller och bråkar ett tag men Viggo säger inte ett pip. Sen komme Gimlis hatobjekt en golden gående så då blir det livat igen, då går vi vidare i natten. Ett snabbt varv runt huset och så upp igen, jag får av Viggo kläderna igen och lägger honom i vaggan. Där ligger han snällt som om han inte alls varit på äventyr ute. Efter tio minuter vaknar han och är hungrig, så jag matar och så somnar han snällt igen. Rummet snurrar som om jag är full när jag lägger mig. Det har sällan varit så skönt att sova! Matning vd tre igen och så vid sju. Skön natt, men min förkylning vill sova mycket längre!

Idag mår jag bättre, men inte alls bra. Storm ute, början på storm iaf. Den största sen Gudrun sägs det. Det innebär att regnet öser ned när jag ska ut med Gimli. På med Viggos kläder, mina kläder, Gimlis kläder (han är ju som en unge han med, jag får en skymt av framtidens vintrar när barn och hundar ska kläs in i lager på lager av kläder) och det tar 45 minuter och jag är helt slut innan vi är klara. Viggo gallskriker medan jag klär på Gimli. Sen ned, låsa upp vagnen, ned med Viggo på med regnskyddet och så ut. Sen får jag dra Gimli efter vagnen (han hatar regn och blåst) runt huset, han lyfter på benet under protest en gång efter vägen och blir överlycklig när vi kommer in. Den enda som verkar nöjd med promenaden är snällViggo. Sen in med vagnen av med regnskyddet, låser igen. Upp för trapporna, av med allas kläder (utom mina blöta för Viggo är hungrig och gallskriker igen) sen får jag paniklaga lite mat åt Viggo och så är han sådär jobbig och skrikäter igen. Min feber är tillbaks och jag är lite kall och fuktig och svettig samtidigt. Fy katten. Men Viggo somnar så småningom så jag har just gjort lite te och bytt till mjukisbyxor och sitter ingosad i soffan mellan sovande hund och sovande bäbis. Livet är rätt ok ibland faktiskt trots allt. Men gud vad jag saknar ic, han kunde ha valt en bättre tidpunkt att åka.

En annan av dagens höjdpunkter är att eftersom jag är förkyld vill de inte att jag kommer in på neo och smittar de små sötungarna så jag slapp iaf släpa mig dit idag i ösregnet. Skönt för det finns inte tid att duscha och efter ttre dagars feber är jag sluskig som få!

Jag måste ta tillfället i akt att säga att jag beundrar alla ensamstående föräldrar där ute som går igenom dett varenda dag. All respekt till er! Jag skulle ALDRIG klara det! Ni får dagens tapperhetsmedalj... Och så tror folk att vår sommar var tuff, den var nog inget alls i jämförelse...

(och ja jag vet att jag tycker synd om mig själv och klagar, men det är svårt att göra nåt annat när man känner sig så ynklig!)

Kapitel 48, i vilket mamma är ynklig!

Bläk, vaknade med hosta i morse, sen har det bara gått utför. Nu känner jag mig helynklig och trött. Hoppas hoppas hoppas jag inte smittar Viggo, men det går ju inte att låta bli att vara nära honom när han behöver mat och tröst och ic jobbar. Nummer två på önskelistan är att jag, om det nu blir värre (vilket värken i lederna tyder på) är att jag ska bli någolunda frisk innan ic sticker till Luleå på onsdag. Då ska jag och Gimli ta hand om Viggo själva från onsdag morgon till lördag. Nog nervöst utan att vara sjuk, katten vad dålig timing jag har. Och tänk om Viggo blir jättesjuk när jag är själv, då vet jag inte vad jag ska göra. Bläk säger jag igen och det är allt jag orkar säga för idag.

Ni får iaf en liten bild som jag tog igår på vår älskade lilla knubbsäl när han vädrade rumpan och vattnade vardagsrummet med sina fontäner... Glad var han då och det är ju huvudsaken!

Kapitel 47, i vilket jag återupplivar bloggen.

Jag har inte orkat skriva på jättelänge nu känns det som. Jag har varit på väg flera gånger men sen inte vetat vad jag ska skriva. Kände bara för att gnälla och inte ens jag orkar läsa gnäll så jag struntade i det helt enkelt. Viggo har haft en bråkperiod och bara gnällt och knappt sovit nåt, jag har kännt mig allmänt deppig och inte ens orkat fantisera om huset. Men nu är allt bra igen!

Viggo har blivit en liten person plötsligt, han kan faktiskt vara vaken utan att gnälla eller gråta och han blir sötare och sötare för varje dag! Vi var på läkarundersökning på BVC i onsdags och då vägde han hela 5200 gram och var 56,5 cm lång. Han fick också sin första vaccination, en spruta i benet som gjorde att han pep till lite förvånat och såg aningens förnärmad ut. Men inget gallskrik som jag väntat mig. Han är ju van att bli stucken min lilla hjälte. Sen på kvällen var han asförbannad, kanske hade han ont i benet som BVC-Ulla sa att han kunde ha, men verkade inte ha ont när man rörde vid det så han fick klara sig utan alvedon.

Han sover mer på nätterna nu också, och i sin egen vagga (för det mesta)! Jag saknar honom i sängen ibland, men mest är det skönt att få lite mer plats och kunna kramas ibland utan att mosa Viggo. Torsdag natt så somnade han vid nio på kvällen i vaggan, vid tolv släckte jag efter att ha väntat på att han skulle bli hungrig och gett upp (annars äter han var tredje timma för det mesta), sen sov han till tre på natten (6 timmar!!!) då var han vrålhungrig och slurpade i sig maten på mindre än en kvart och somnade om på studs efter ett ljudligt rap. Sen sov han gott till klockan sju på morgonen. Najs! Det kan han få göra om om han vill.

Det är så mysigt att kunna umgås med honom på ett annat sätt, han tittar storögt på en när man pratar med honom och gör grimascher. Man kan hålla nåt ovanför honom som han ligger och stirrar på länge och följer med blicken. Och framför allt så ler han oftare nu, det gulligaste är när han ligger och sover med stängda ögon och ett brett flin på läpparna. Gullunge! Jag kallar honom för min lilla knubbsäl.

På tal om sälar gjorde jag en liten miss när jag badade honom sist. Han har ju lite mjölkskorv på huvet och när man badar så blir det lite uppblött och äckligt, när han hade sånt i pannan tidigare gned jag lite försiktigt med en tvättlapp av frotté och så lossnade det mesta. Så nu gjorde jag så på huvet och visst lossnade en del, men vad jag inte väntat mig var att håret också gjorde det! Nu har han lite Fanta germany-stil med kala fläckar här och där stackaren! Eller kanske kallas det comviq-täckning? Nåväl, det växer ju ut igen, men lite dum kände jag mig när badbaljan var full med hårtottar. BVC-Ulla fnissade lite när jag berättade vad som hänt. Ja, de flesta gör faktiskt det. Jag med om jag ska vara ärlig!

Annars har jag inte direkt haft nån lugn stund på sistone. Var till slottskogen och knatade runt med Wai-Ching som gick i min klass i ettan. Kände mig nyttig som knatade i typ två timmar, jag som egentligen inte gillar att promenera, det går så långsamt. Cykla är mer min grej, eller moppe om jag får välja. Kul att träffa Wai-Ching igen också, senast var jag med henne till stallet där hennes häst stod och det var ju minst ett och ett halvt år sen tror jag. Nu bor hon ju i danmark så jag har en ursäkt i vart fall.

I fredags så lämnade jag Viggo hemma och gick ut och partade lite med Anna, Anna och Erik från klassen. Det var riktigt roligt, men jag glömde att jag knappt druckit nåt sen nyår och blev nog lite väl onykter. Jag får alltid sån ångest då för jag tycker innerst inne att jag borde veta när jag ska sluta dricka, det finns ju bättre saker att slänga pengar på. Men vi hade ju så rackarns trevligt! Kom väl hem vid halv ett tror jag och mådde inget vidare dan efter. Det är min förbannelse, jag behöver knappt dricka nåt alls och jag mår ändå illa morgonen efter. Fast nu hade jag nog förtjänat det. Vi tröck i oss av stans godaste kebabbrullar när Maggis ringde och bjöd in sig själv på soppkväll. Självklart tyckte vi att det skulle bli trevligt och det blev det också! Gulaschsoppa och fullkornsbaguetter tills det rann ut ur öronen (vi har dessutom kvar så det räcker till en gång till med matkoma efteråt). Sen kollade vi SVTs 50-årsgala, den var rolig emellanåt, mindre rolig ibland (typ Malena Ivarsson, urk!) och kändes hemskt folklig! Inte för att det är nåt dåligt men jag blir lite nervös när jag kollar på saker som mina föräldrar skulle gillat. Det räcker med barn, bil och villa för att jag ska få åldersnoja. Det roligaste var ändå alla kängor de gav nya regeringen i smyg sådär.

På tal om regeringen så gör nya budgeten mig mörkrädd. Jag vet inte vart jag ska börja, men att höja a-kasseavgiften från 90 kr/månad till över 300 gör mig skitsur! Inte alla har såna marginaler och kommer då att skita i att gå med i a-kassa och sen går allt åt helvete. Förutom att jag helt egoistiskt hatar att betala a-kassan. Då betalar jag helldre hög skatt för det märker jag ju aldrig att de drar. Nä budgeten verkar inte vänta sig till studerande/arbetslösa mammalediga människor som jag. Fattar inte vad folk tänkte på när de röstade. Men de får väl skylla sig själva anser jag, och inte klaga när deras kassor sinar. Nog politiskt snack nu, jag var bara irriterad.

Just nu lider jag av IKEA-abstinens. Jag vill gå dit och ströva runt och kolla på fina grejor. Självklart behöver vi inga nya grejor just nu, vi har nog med saker att flytta. Dessurom är jag pank som en kyrkråtta ungefär, till FK får tummen ur och betalar ut min tillfälliga föräldrapenning vilket århundrade som helst. Fast nu hinner jag väl få den vanliga föräldrapenningen innan jag ser skymten av de pengarna gissar jag. Min snälla mamma har iaf satt in pengar på mitt konto så jag ska kunna köpa mig en snygg dunkappa som jag kollat in på H&M. Snällmamma.

Förresten ringde mamma igår och meddelade att hon skulle på kurs i Örebro runt lucia och funderade på att komma hit och vakta Viggo medan vi packade. Självklart ska hon komma tycker jag, om inte annat för att hälsa på Viggo och kolla in huset. Första och enda gången hon träffat Viggo låg han ju på sjukhuset och glömde att andas hela tiden så han blev blå och alla appagrunker pep och hade sig. Låt mig säga att min väldigt nervöst lagda mamma inte var sig lik efteråt. Jag trodde faktiskt inte att nån av mina föräldrar skulle lyckas komma hit förän nästa sommar kanske och var lite ledsen för det, men nu får ju iaf mormor hälsa på Viggo lite. Kanske morfar också kan komma förbi nån gång när han är i närheten på jobb.

Nä, nu ska jag busa lite med Viggo, han liggger och muttrar för sig själv i babygymet men verkar börja bli lite less på att vara där helt själv. Tror han behöver lite pussar på hamsterkinderna!

Kapitel 46, i vilket mycket händer.

Ja som vanligt när jag inte hinner skriva så händer det en hel del här hemma. Jag ska försökja börja från början så jag inte glömmer nåt, jag har velat skriva av mig lite länge nu men så blir man ju så senil när man inte får sova som man ska att hälften ramlar bort.

Ja när jag skrev sist var jag ju på väg till special MVC på östra. Där träffade jag en läkare som pratade lite om vad som hände när Viggo föddes. Hon sa att de var rätt så säkra på att det var spiralen som orsakade vattenavgången och att det är vanligt att det händer när det är en spiralgraviditet. Hmmm... Jag frågade gynekologen alldeles i början, jag frågade min MVC sköterska och jag frågade på ultraljudet om det var nån fara med spiralen och alla sa nej. Ja de sa ju att man helst skulle ta ut den men att det inte var nån fara. Detta var MVC-doktorn skeptisk till, tydligen vet ju "alla" att det är så att spiralen kan skava på hinnorna och orsaka vattenavgång. Jaja, det är sent att klaga nu. Skönt att veta att det inte var mig det var fel på och att jag slipper oroa mig för att jag ska föda tidigt igen om Viggo nån gång får ett småsyskon. Ja eller risken är liten i vart fall, lika stor som för alla andra. Men tro inte att jag inte kommer att oroa mig ändå, jag menar jag mådde ju helt normalt under den här graviditeten och så pang så hände det bara. Så orolig kommer man ju att vara, men som tur är ligger det rätt långt fram i tiden så behöver inte fundera på det just nu.

Sen var vi till BVC igår. Vi vägde och mätte och på Viggos fyramånadersdag (eller en månad och två dagar korrigerad ålder) så vägde han hela 4880 gram och var 55,5 cm lång. Dunderklumpen typ. Hans viktkurva går rakt upp nästan, hoppas den planar ut snart för annars måste vi skaffa lyftkran för att byta på honom om nån månad *fniss*. Men han ligger lite ovanför medelkurvan på längd och rätt mycket ovanför på vikt, men inget att oroa sig för sa Ulla. Hon undersökte honom och Viggo var på sitt alldra charmigaste humör, han tittade förundrat på henne när hon pratade med honom och följde leksaken med blicken som han skulle och verkade supernöjd. Första gången på flera dar, och direkt jag la ned honom i vagnen började han illvråla igen. Jaja, han vet när man ska uppföra sig i vart fall. Ulla sa i alla fall att han är helt normalt utvecklad för en ettmånaders bäbis, han följer skaer med blicken och allat vad han nu skulle göra. Hans huvud plattar också till sig fint, han har ju haft lite ihoptryckt huvud som prematurer har eftersom de belastar sidorna så mycket när de ligger i säng istället för i magen. Sen pratade vi om amningen, och jag sa att jag tänkt sluta. Ulla tyckte att vi varit duktiga som kämpat så länge och att det är helt ok att sluta om nån av de inblandade inte vill längre. Inget mer, bara att han kommer lpngt på den mammamjölk han redan fått. Det var så skönt att det inte blev nån stor grej, jag hade förberett ett litet försvartal och allt, men jag borde förstått att det inte behövdes. Gud vad jag kommer att sakna Ulla när vi flyttar. Man går alltid därifrån med känslan att allt är ok. Och om man oroat sig för nåt så är man säker på att det löser sig.

Jag får fortfarande inte sova längre än till tre på nätterna, ja eller igår sov jag faktiskt till fyra. Då hade han sovit ända till halv två innan han vaknade så ic fick mata honom då. Sen satt jag uppe med honom. Tyvärr har han blivit så kinkig på sistone och bara gnäller och bråkas när han är vaken, med små undantag då han är alldeles underbar och ler och är hur social som helst. Ja så nu börjar jag tro att han går igenom en sån utveckligsfas som Lisa berättat om i sin blogg, hon hade läst nån bra bok som jag tänkt beställa länge nu men det blir aldrig av. Ja där stod att första såna fasen kom runt fem veckor och Viggo blir ju fem veckor i helg. I vart fall hoppas jag det är det, för ska han vara sånhär så ger jag bort honom snart. I morse var jag så frustrerad att jag började gråta! Jag tror de ord jag oftast använder nu för tiden är: Jag vet inte vad du vill! Det säger jag jämt och ständigt till Viggo, men han svara aldrig, i alla fall inte så jag förstår. Därför kommer den här frasen på andra plats bland mest använda fraser i familjen just nu: Jag förstår inte. Även det riktat till vår lilla skrikmaskin.

Då var vi framme vid idag. Efter tre timmars sömn, kanske fyra så packade vi in oss i bilen och tutade iväg till Borås. Där skrev vi äntligen på kontraktet på huset, så nu är det vårt! Gissa om jag är glad? Det är jag i alla fall. Vi svängde förbi banken och skrev på lite papper där med och sen hem igen. Då kan vi ju genast berätta om fras nummer tre i hushållet just nu: "När vi flyttat till huset skulle vi kunna..."

Hemma var det dags att mata Viggo och så iväg till vetten med Gimli. Han behövde ett testikelintyg eftersom han gått och blivit pappa förra veckan. Minns inte om jag skrev det, men fem underbara tikvalpar blev det. Tre puffar och två nakna. Uuuuuursöta! Ja sen fick han recept på antibiotika också, mot hostan. Som tur är så verkar Castor ha slutat hosta nu så då blev det inte så dyrt som sist. "Bara" ca 800 kr. Fast då ska Gimlis uppfödare betala för intyget så lite mindre blev det kanske. Ja så nu är Gimli helt och hållet vår, det känns ju skönt! Hoppas valparna växer upp och blir lyckliga vackra hundar!

Efter vetten så kom vi hem, Viggo och jag satte oss med en flaska Nan och kollade på Martha, mitt favvoprogram. Jag minns inte om det var idag eller igår som hon visade sitt pysselrum, guuuud så avis jag är. Inte nog med att det är stort som hela vår lägenhet, grejorna hon hade (i oklanderlig ordning) gjorde mig grön av avund. Jag tror jag pysslar för lite. Ska genast sätta mig och sy julkort i korsstygn eller nåt. Kanske sy fördigt Gretas nalle. I vilket fall som helst så somnade Viggo under programmet så efter det var slut så lade vi oss i sängen och somnade båda två, Viggo på min arm och GImli mellan mina ben och Castor under täcket på sidan om oss. Sen hände det bästa, för första gången sen Viggo kom hem så vaknade jag inte av barnskrik utan av mig själv. Så kunde jag ligga och titta på Viggo när han vaknade och bara myyyyysa. Det ni, det är vardagslyx! Vi sov faktiskt efter Martha igår med, det funkar bra för ic jobbar ju då och jag behöver mer än tre timmars sömn per natt. Jag minns att jag läste en artikel om alternativa dygnsrythmer, tydligen så fanns det nån forskning som visade att vår klassiska sova åtta timmar inte alls var så bra. Man kunde bli mycket piggare av att dela in dygnet i fler sovperioder enligt olika modeller. Det kanske är nåt att testa nu när jag har chansen. När man jobbar kan man ju inte direkt lägga sig och sova mitt på dan. Fast jag lärde mig att inte experimentera med sömnen när jag gick på gymnasiet. Då vakade jag och en kompis en natt i veckan för vi ville inte sova bort en tredjedel av våra liv. Jag behöver väl inte berätta att det inte funkade så bra? Men vi testade i alla fall i ca ett halvår innan vi gav upp.

Imorgon ska jag fika med Anna nere på stan, det ska bli så roligt! Jag har ju inte fått utlopp för det uppbygda sociala behov jag känt av på sistone. Så det är väl bäst jag sover lite så jag är utvilad och inte somnar under fikat. Hoppas Viggo sover i natt, varför han nu plötsligt skulle börja med det. Men om han inte sover så hoppas jag han är på bättre humör imorgon.

Kapitel 45, i vilket mamma tar en ledig dag och Viggo får rutiner.

I lördags kom ics syrra tillbaks, det var trevligt med lite sällskap, men nu har vi insett hur dåligt det funkar med besök i den här lägenheten. För besökarna måste sova i vardagsrummet, och för att göra mat åt Viggo på nätterna måste vi gå igenom det, vilket är lite trist. Men det värsta är att när Viggo är grinig på nätterna så kan inte den som ska mata och så gå in i vardagsrummet och låta den andra sova, så istället för en hypertrött förälder blir det två, och då funkar ju inget riktigt som det ska dan efter. Skönt att vi ska flytta snart!

Viggo har i alla fall börjat få lite rutiner nu känns det som. tyvärr inge bra såna. Han somnar vid 19-20 snåret på kvällen och sen sover han så gott så gott tills 23-24 uungefär då han blir hungrig. Då kan man trycka i honom massor med mat för han verkar vara alldeles jättehungrig på kvällarna av nån anledning, och sen sover han snällt till 3-4 på natten. Sen är det kört. Han är helt hyperpigg då och kan inte somna om alls förän framåt åttatiden eller kanske nio eller så. Somnar han så sover han oroligt. Och även sen på morgonen och förmiddagen sover han oroligt. Ja då kan ni ju tänka er hur mycket sömn man får när man inte vill gå och lägga sig vid sju åtta på kvällen. Och inte har man hjärta att väcka honom, då vill han ju inte äta så mycket för han är trött och jag är rädd att han ska bli gnällig och övertrött. Men hur ska man få honom att sova hela natten? Hade han somnat senare hade det ju funkar lysande, man hade varit ordentligt utsövd på morgonen, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till att flytta sovtiderna. En sak till att fråga BVC-Ulla imorgon.

Eftersom mitt sociala behov inte gårr över under helgen så beslutade jag mig för att strunta i att alla är upptagna jämt så jag tog ledigt från Viggo och tog mig till Svenska Mässan och gick på Hem och Villa mässa. Jag tycker av princip att det är tråkigt att gå på såna grejor själv, men till min förvåning hade jag jättetrevligt! Insåg snart att det är mer bekvämt att vanka omkring själv i folkmassan utan att behöva hålla reda på nån annan. Jag hittade massa trevliga montrar att kolla i och var och kollade på Johnny och Mattias från Room Service två g´ånger under dagen. Jag sparkade mig hårt för att jag tittat på kameran innan jag gick hemifrån men beslutat att lämna dem, jag ville ju ha en bild på mig och snyggingarna! Man fick gå och prata med dem efter varje föreläsning, men jag är ju blyg och visste inte vad jag skulle säga så jag struntade i det. Men det var kul att se dem på riktigt, de var roliga live med.

På grund av min väldigt begränsade budget blev det inga större inköp, trots att det fanns roliga grejor och mcket billiga böcker och tidningsprenumerationer. Jag investerade i tre fina amaryllislökar, om bilden stämmer så blir de tokfina till jul. Amaryllisar är en av de få blommor som verkligen trivs i min vård, de ska helst inte ha nästan nåt vatten och att glömma att vattna är min specialitet! Jag fick en amaryllis av mormor en jul som skickade upp blommor ända frem till sommaren. Förutom det gick jag med i Vi i Villas konsumentpanel och pratade med en pelletsgubbe som var trevlig. Vi har ju tänkt byta panna i huset så fort det går. Jag testade en kökskran med inbyggt kolsyrat vatten i, jätte coolt! Hittade massa annat smått och gott också, men dagens höjdpunkt var ändå Johnny och Mattias. Jag är en sucker för killar i snickarkläder. Och de verkar så trevliga också!

När jag kom hem hade Viggo nog vuxit ett par meter och vägde minst två kilo mer än när jag for. Dessutom var han hundra gånger sötare. Ack, jag är en sucker för små söta killar med blöja och hamsterkinder. Stora söta killar med spya på axeln är inte heller helt fel, särskillt som de tagit hand om ens son hela dan, då blir de extra sexiga!

Nu ska jag iväg till specialmödravården på nån sorts uppföljning, har gruvat mig hela helgen. Känns onödigt men lika bra att gå. Bra att få det bortgjort!

Kapitel 44, i vilket Viggo är på återbesök i Mölndal.

Idag var vi på återbeök i Mölndal för att kolla Hb-värdet igen och så de andra grejorna, de omogna blodkropparna som jag aldrig minns vad de heter. Nu hade Viggos Hb-värde ökat från 88 förra veckan till 97 den här, jippie! Inget nytt blod som det ser ut. Dessutom sa de att bäbisarna bara brukar behöva äta Niferex till de väger 4 kg så de skulle höra med läkaren om vi kanske kunde sluta med det nu. Det vore jätteskönt för den brukar paja magen och kanske får vi lite lugn och ro här hemma igen. De skulle ringa imorgon och lämna provsvaret från det andra provet också.

Vi åkte i tid för sist var det svårt att hitta parkering, mebn idag fick vi snurra runt på parkeringen i 25 minuter innan vi hittade en plats (ok, jag snodde den helt fräckt framför en annan bilists näsa), vid det laget hade Viggo gallskrikit i baksätet i typ 10 minuter och jag var redan fem minuter sen. Snacka stressande. Dessutom var jag så orolig för att hans Hb skulle gått ned och att det kanske var därför han är så gnällig. Men de trodde inte det brodde på det, kanske magen sa de. Han äter nu nästan bara Nan nu och så Niferex på det. Han ammar fortfarande ett mål per dag, men under protest. Ska prata med BVC-Ulla på tisdag när vi ska dit nästa gång, då blir han fyra månader och det känns som en bra dag att sluta på om nu inte Ulla kommer på nån bra anledning för att fortsätta. Jag är lättövertalad, men bara pga mitt dåliga samvete.

I natt har det inte blivit så mycket sömn, Viggo är verkligen inte en glad kille numera. Kanske han får i sig maten för fort i den nya flaskan, men jag tycker han äter mycket bättre med den. Jag ska åka och köpa en ny dinapp, stl 1 istället för 2an som han har nu. Fast de sa på affären att ettan bara var för bröstmjölk och sån får han ju inte på flaskan nu. När jag varit vaken tre timmar eller så med Viggo i natt och han vaknade en timme efter det och var hungrig igen var ic snäll och tog upp och matade honom och höll honom sällskap tills åtta då han var tvungen att börja jobba igen. Jag vet inte hur mycket vi kom på att han ätit i morse när vi började lägga ihop allt vi matat honom, men mycket var det. Kanske behöver han mer mat än vi gett honom (vi ger 120 ml per mål och sen får han påfllning om han inte är nöjd efter ett lagont tag) så han är småhungrig hela tiden, för han äter mycket oftare än han gjorde på sjukhuset till och med, och då var det var tredje timma som gällde. Visserligen kan han sova fyra timmar ibland om man har tur, men det är sällan. Det är stressande att inte gå till BVC en gång i veckan längre, jag vill inte ringa och fråga saker då jag har lite telefonskräck och tror jämt att jag överdriver saker.

I går kväll hände något mycket märkligt. Jag skulle lägga mig tidigt, vid nio, för jag var så trött efter allt gnäll i flera dar nu. Sen när jag lagt mig började tankarna fara som vanligt och helt plötsligt insåg jag att jag saknade norrland och framför allt snön! Hur sjukt är inte det? Jag har ALDRIG tidigare längtat efter snö, särskilt inte när det i stort sett är sommar ute än. Jag tänkte på hur mysigt det är att vara ordentligt påklädd ute i skogen, med doften av snö som snart ska falla i näsan och snötunga träd. Knarrandet av snö under fötterna när man går på den pudervita marken och röken ur munnen när man andas. Jag trodde jag skulle vara den sista i världen som skulle drabbas av lappsjuka. Jag blev så chockad att jag var tvungen att springa ut i vardagsrummet och kramas lite med ic som snällt höll med om att jag antagligen blivit sjuk. Sen kändes det bättre.

Jag tror att jag egentligen längtar till julen, när vi var på IKEA hade de tagit fram julgrejorna och vi pratade om att skippa resan till Dalarna som vi planerat eftersom vi ska flytta. ic har lovat att vi kan ha riktig gran i år eftersom vi har plats. Hoppas det blir snö till jul, de säger ju att det blir en kall och snörik vinter när det är mycket rönnbär på träden och det var massor i Borås när vi var där. Lite konstigt känns det att inte fira med familjen, men mysigt att fira med ic. Annars firar vi alltid på varsitt håll, men det funkar ju inte längre. Ett år har vi firat ihop, samma år som den enda gången jag inte firade med släkten, det var när vi var i Brasilien. Året efter hade jag den grymmaste julabstinensen, så i jul får jag väl anstränga mig lite för att skapa julstämning i flyttröran, även om vi bara är tre i år. Jag älskar julen.

Idag har jag fått ett ryck av socialabstinens. Insåg var trist det är att inte träffa nån utom ic på jättelänge så jag försökte ordna ett fika med Anna, men hon var upptagen. Då tänkte jag att maggis nog ville hitta på nåt i helg, men hon var i spanien. Ja så då knatade jag iväg för att hälsa på min gamla bästis som jag kännt sen lekis som råkar bo i samma hus som jag (men jag har inte hälsat på henne en enda gång faktiskt, vi har vuxit ifrån varandra rätt rejält känns det som) men hon var inte hemma. Nu har jag skickat ett sms till Kia i Borås och frågat om hon vill hitta på nåt på söndag, hoppas verkligen att hon har lust, för nu har jag gått igenom min hela enorma bekantskapskrets. Visserligen kommer ics syrra tillbaks imorgon och sover en natt här så lite sällskap blir det då, men jag vill göra nåt, är så rastlös nu. Funkar det inte med Kia så tar jag och packar in oss i bilen och åker till Alingsås och hälsar på min faster, det är så desperat jag är! Väldigt olikt mig, men när jag börjar få lappsjuka så är det bäst att sysselsätta mig tror jag. Kan inte sitta och glo på Martha Stewart hela dagarna, då blir man ju knäpp (jag råkar älska Martha Stewart).

Nu ska jag sluta babbla och kanske sy lite på Gretas nalle när nu Viggo sover för en gångs skull. Hoppas han är gladare när han vaknar.

Kapitel 43, i vilket Viggo förklarar vad han tycker om huset.

Nu är huset besiktigat, vi är 7200 kr fattigare men som tur är hittade de inga större fel. Det var väl bra? Så nu ska vi bara vänta på protokollet så vi inte missade nåt viktigt och så skriva på papprerna, sen är vi husägare. Det roligaste av allt var att när vi tittade på huset den här gången tyckte jag att det var ännu finare än det var första gången. Jag var så orolig att det skulle vara tvärt om, ibland är jag så bra på att intala mig själv att saker är bättre än de verkligen är, men inte i det här fallet. Tror till och med jag tvingat mig själv att vara lite skeptisk bara ifall att det inte skulle bli nåt av det här. Viggo verkade också gilla huset, han var vaken den här gången vi tittade. Däremot tyckte han verkligen inte om källaren, detta visade han genom att kräkas på golvet. Ja självklart träffade han av min rygg också, men jag börjar bli rätt van vid att ha bäbyspya på ryggen och axlarna. Antar att det hör till jobbet.

Sedan vi kom hem har jag bara suttit och matat och pratat med Viggo. Han är inte helt nöjd nuförtiden, gnäller mest hela tiden när han är vaken och jag vet inte riktigt hur jag ska få honom att bli nöjd, skönt att han inte gallskriker i alla fall. Men lite trött blir man, han har ju varit så snäll när han varit vaken tidigare. Bara gnällt eller skrikit när han är hungrig typ. Men det är klart, nåt ska man ju göra för att förtjäna mammapengarna också. På tal om dem så har vi insett att vi inte klarar oss på de tre dagar i veckan vi räknat ut att jag skulle kunna ta ut föra att vara hemma mina två år. Nu i tre månader framåt så blir det att ta ut sju dagar i veckan så vi klarar flytten och alla oförutsedda utgifter. Två månaders dubbel hyra blir det också om vi inte kan övertala Familjebostäder att hyra ut vår lägenhet tidigare trots uppsägningstiden. Man tycker ju att det inte borde vara nåt problem i en stad med bostadsbrist. Jag menar det är ju en superfin trea med tre balkonger som är hyfsat fräsch. Jag gillade den direkt jag såg den. Men vi ser väl hur det går.

Insåg en sak idag. Jag måste ha nåt problem med att rota mig för nu var det tre år sen jag flyttade ner hit. När jag börjar fundera så kom jag på att jag faktiskt bytt stad vart tredje år sen jag flyttade hemifrån när jag var 15. Eller nåt sånt. Först bodde jag tre år i Boden/Luleå, sen blev det Boliden och Skellefteå i 4 år sammanlagt, två år på varje ställe tror jag. Sen blev det Luleå igen i tre år och nu här i Göteborg tre år. Ja och nu är det dags att flytta igen. Jag som hade intalat mig att jag var nöjd med att bo här och inte flytta på ett tag. Nu håller jag tummarna för att jag ska klara treårsgränsen här. Det är ju två år jag ska vara hemma med Viggo och minst ett år till i skolan. Sen är det ju dags att söka jobb och då vet man ju aldrig vart man hamnar, men när man har hus är det ju lite svårare att flytta så har vi tur så trivs vi där och så hittar jag jobb i närheten. Men nu ska vi inte fundera så långt fram i tiden, nu hoppas jag bara att flytten blir någolunda smidig och att vi trivs i vårt nya hus, som ni förresten kan se här hunder. Tjipp och hej och ät en bulle åt mig på kanelbullens dag!

Kapitel 42, i vilket Viggo är kinkig och mamma med.

Nu är det vardag igen och svärmor har åkt tillbaks till norrland igen. Det var riktigt trevligt att ha henne här, trots att jag gruvat mig så. Jag blir så bortkommen hos folks föräldrar och vi har som aldrig haft nåt att prata om riktigt, men nu på hemmaplan när jag är lite mer avslappnad känndes det mycket bättre. Vi hade riktigt trevligt. Viggo verkade gilla sin farmor också, och det är ju tur. Både viggos farmor och faster tyckte att Viggo var sååååå snäll och inte alls en jobbig bäbis, han uppförde sig lysande hela helgen. Ja utom på nätterna då, som tur är verkar farmor inte vara lättväckt. Som tur är har Viggo en snäll pappa också som har skött det mesta på nätterna, jag ville helst inte smyga genom vardagsrummet där farmor sov för att laga Nan i köket, jag är VÄLDIGT klumpig när jag är trött. Dessutom gruvade jag mig för att smyga ut på toa till och med, knäppt va?

Idag har snälla Viggo passat på att gnälla hela dagen. Vi kom på att han nog inte bajsat sen i fredags eller lördags så det behöver väl komma ut lite avfall med tanke på hur mycket han sätter i sig på ett dygn. Som tur är är blöjorna alltid tunga så det mesta kommer väl den vägen. Andra tankar som slagit oss är eventuellt bråck (stavas det så?) som vist är väldigt vanligt hos prematura pojkar, eller kanske en sån utvecklingsfas som viss skulle komma här nån gång framöver. Han skulle ju varit tre veckor i helg, men jag vet inte riktigt när de där faserna kommer. Jobbigt är det dock. Nu ska jag inte överdriva, han är rätt snäll för att vara grinig, men han är så olik sig att jag oroar mig och det är jobbigt. Kanske är de de fruktade IKEA-bacillerna som slagit till, jag tempar honom i tid och otid för jag tycker han känns varm, men tempen visar att han istället är kall så jag måste klä på honom lite bättre. Vi har ju nu lyckats få ned temperaturen här hemma från över 32 grader till kyliga 24, hurra! Sjukt egentligen hur man bor, hoppas huset är svalare på sommaren, men inte kallt på vintern. Nåväl, i ett försök att få Viggo mindre gnällig, gasig och rapig köpte vi en ny flaska idag. De gamla rymde dessutom bara 120 ml så man fick gå efter påfyllning när han är hungrig. Förut hade vi Dr Browns, men de dinapparna var inte alls bra för Viggo, widenecken var för smal och blev för tjock för plötsligt om ni fattar, och den vanliga verkade lite liten. Nu köpte vi en annan, med anatomisk dinapp och ventil i botten, ultivent tror jag den heter och den rockade. Viggo slukade glatt hela målet utan att det rann i mungiporna ned på halsen, han knorrade inte, behövde knappt rapa och flaskan läckte inte. Problemet var istället att hålet var lite stort så han åt för fort och kräktes massor efter jag lagt honom i vaggan. Men det går ju att fixa genom att ta lite pauser ibland så han hinner andas lite och känna att han blir mätt. Jag har höga förhoppningar på denna rätt så snygga lila flaska. Intresseklubben noterar säkerligen nu.

Mammas kinkighet kommer från en ångest som oftast visar sig när det är dags att sova. Ingen sa att mammigheten kom med oro som insats. Det som oroar mig mest nu är den förbenade amningen. JAg får hemskt dåligt samvete för att jag inte VILL amma. Jag kan ju, har inte ont eller så. Jag bara tycker det är obehagligt. Det här med att amma varannat mål rann snabbt ut i sanden när jag kände hur skönt det var att slippa och nu försöker jag se tilla tt han får mammamjölk en gång om dagen i vart fall. När svärmor var här ville jag inte ens amma i sovrummet, så när jag lagt mig och tänkte skita i hela amningen fick jag dåligt samvete och var tvungen att smyga upp och hämta pumpen, pumpa ut och ge på morgonen istället. När jag duschar handpumpar jag lite så att mjölken inte sinar helt bara för att jag TROR att jag kanske ändrar mig. Hur sjukt är det inte att tycka att det känns obehagligt att mata sin bäbis? Och jo jag vet, det är jag som bestämmer över min kropp och allt sånt, men jag bestämmer ju faktiskt över Viggos kropp också, hans motståndskraft mot sjukdomar, allergi och annat påverkas ju direkt av mitt beslut och jag kan ju inte ens fatta beslut som gäller min middagsmat eller sånt så hur ska jag kunna ta detta beslut? Tänk om han växer upp med alla sorters allergier (som han förövrigt antagligen ärvt från min sida av släkten då ics sida inte lider av sånt), blir överviktig och konstant sjuk tills han hunnit bilda egna antikroppar. Visst kan allt detta hända ändå, men det känns inte rätt att riskera det för att jag är lat. Nä, fy katten, vad enkelt livet var när man inte sattit en annan person till världen, då påverkade man ju bara sig själv med sina beslut.

Andra saker jag oroar mig för är husköpet, det närmar sig besiktningsdagen. Tänk om allt är skit med huset och vi får punga ut med 7200 kr för inget alls. Och är inget fel med huset så är det flytt att oroa sig för, dubbla hyror i två månader för att familjebostäders kontraktsfolk varit sjukskrivna så att vi inte kunnat höra hur vi ska göra med uppsägningen och nu är det för sent. Ja sen är det sånt som oljepris och såna oförutsedda kostnader som man inte har nån aning om när man aldrig köpt hus tidigare. Sen oroar jag mig för hundarna, Castor blev aldrig riktigt frisk från ina noskvalster vilket innebär att det antagligen inte var såna, och nu har Gimli också börjat harkla sig i tid och otid och verkar allmänt nere. Mest blir det när Viggo skriker och jag misstänker att han kanske blir stressad. Han tuggar även på en knöl på ena tassen som jag inte vet vad det är. Castors nos svällde upp en kväll och blev jättestor, men bara längst ut och sen försvann det på kvällen. Dessutom får han knölar som kommer och går här och där, som insektsbett. Jätteskumt. Borde ta båda till vetten, men sist kostade det nästan 2000 kr och nu vill jag hellre vänta lite och se hur det går. Men jag oroar mig. Dessutom skulle jag ju ta nya bilder till Gimlis uppfödare, tiken är jättetjock och ska föda vilken dag som helst nu och de har ingen bild på pappan. Men det har inte funnits tid nog för att fixa detta med husköp och besökare och bäbis. Jag har så dåligt samvete! Måste väl ta Gimli till vetten för testikelintyg i vart fall, men det betalar uppfödaren för.

Ja som ni kan se är jag i en total orosperiod och har jättesvårt att somna, vilket leder till att jag är jättetrött på dagarna och just nu leder det till total apati på dagarna, orkar inte ta mig för nåt alls utom att gosa med Viggo och sånt. Jag tror det är tillfälligt, även om jag normalt är en oroare av naturen. Men jag brukar inte låta oroandet påverka min vardag så mycket som det gör nu. Det kanske ger med sig när vi får lite koll på husaffärerna. Jag längtar verkligen tills vi ska kunna flytta in, om allt går som det ska, det känns som om detta är vad jag behöver nu, et nytt fett projekt och att få komma ut en bit från stan. Jag är sjukt less på detta nu, fattar inte hur jag kundet ro att jag var en stadsperson. Jag älskar att ha stan att åka till, gå i affärer och sånt, men vill inte bo såhär med folk överallt och utan att känna nästan nån i närheten. Kanske man kan lära känna lite roligt folk i grannskapet där. Visst gör villafolk sånt? Umgås med grannar och så? Hoppas det. Tycker lite synd om ic också som faktiskt inte känner nån här utom mina kompisar, men han får i vart fall åka till Stockholm ibland och träffa sina gamla kompisar, även om det var ett rejält tag sedan. Men han kommer väl igång med det också så småningom, när vi fått lite ordning på tillvaron.

Nu har Viggo somnat i vaggan i sin söta pyamas som han fått av Anna, på fårskinnet som han fått av farmor. Det ser väldigt mysigt ut så jag ska passa på att göra nåt annat ett tag. Kanske sy lite på nallen till Greta, huvudet är klart nu, bara resten kvar!