Kapitel 25, i vilket vi tar ut vagnen på provtur.

Gårdagens projekt var att hämta ut ett paket på macken. Vi tyckte det kunde vara trevligt att ta vagnen och hundarna och promenera, det är inte så långt med spårvagnen tyckte jag. Så efter Viggo ätit tog jag en dusch och bäddade vagnen och klädde Viggo. Ic släpade ned vagnen från tredje våningen och vi knatade iväg. Viggo gillade det, han somnade som en liten stock. Det var bara aaaaaningen längre att gå till macken än att åka spårvagn, så vi missberäknade lite. På vägen hem vaknade Viggo och var huuuuungrig! Lite stressande om ni frågar mig. Jag ville ju inte sätta mig ute och amma, jag hade ju inte med mig nån amningsnapp. På vägen hem träffade vi hundarnas lekkamrat Cesar med matte som ville inspektera underverket. Stolt Maya visar upp honom såklart. Mitt första bäbyuppvisande, synd bara att bäbyn i fråga var på mindre bra humör och mest gallskrek så vi fick stressa vidare utan att skryta över honom. Men jag fick Gosa lite med Cesar och då var jag nöjd!

I natt sov Viggo 6 timmar i sträck, ic var tvungen att kliva upp och kolla om han levde. Då låg han nedkrupen längst ned i vaggan under täcket och var jättevarm. Hur han kommit dit har jag ingen aning om, men det är andra natten i rad han lyckats med det, så nu har vi stoppat fotändan full med handdukar och annat så han stannar på kudden. Men bara för att vi fick sova så länge i sträck så vaknade han typ varannan timme sen så nu är jag trött som få! Tror det är antalet gånger jag måste upp som gör mig trött, inte hur långt det är emellan. Men nu är det ju sent också så det kan ju bero på det.

Efter att Viggo ätit sist och somnat snällt i sängen så hade jag lovat att klippa ic. Sen skulle vi bada Gimli och raka honom i ansiktet så han blir snygg. Vi har lovat att fota honom så att uppfödaren kan ha på sin hemsida så att potentiella valpköpare får se hur snygg farsa valparna har. Ja jag får ju raka honom eftersom herrn i huset inte vågar, konstigt tycker jag, borde vara värre att raka sig själv. Ja sagt och gjort, det tog ju sin lilla tid, han var hemskt lurvig stackaren. Våra hundar såg rätt sluskiga ut båda två, har som inte hunnit med att bada och pyssla med dem i sommar. Sen var det kloklippning på båda. Sen har jag hunnit surfa en hel del och Viggo sover än. Undrar om han tänkt vara vaken hela natten nu. Jag önskar verkligen att jag skulle ha lagt mig och sovit istället för allt annat, för jag är trött! I morse somnade jag i fåtöljen när Viggo åt, vaknade två timmar senare. Fortfarande trött när han skulle äta nästa gång. Måste börja sova när han gör det, men då hinner jag ju inget annat. Dessutom tycker jag det är rätt plågsamt att vakna för att stressa upp medan han gallskriker och få allt i ordning för matningen och så mata och sen få honom att somna och gå och lägga sig för att bara göra om allt igen efter vad som känns som två sekunder. Så logisk som jag är så håller jagmig vaken istället för då slipper jag ju vakna och känna mig helskakig på insidan för att jag är så trött. Illamående brukar jag också vara. Men man vänjer sig nog. Hoppas bara Viggo får i sig den mat han behöver, ska väga honom på BVC på fredag och kolla så han går upp som han ska.

Nu ska jag kolla om han verkligen sover än, känns som det var länge sen han ville äta. Ska verkligen så här små barn kunna sova sex timmar i rad utan att vara hungrig? Verkar konstigt, de ska ju äte hela tiden tycker jag. Behöver nog en bok om bäbisar, jag har ju ingen aning om sånt här.

Förresten vill jag tacka för alla glada tillrop, vi blir hemskt glada här!

Kapitel 24, i vilket Viggo går igenom besiktningen med bara en tvåa.

Nu är vi hemma som ni kanske redan förstått. Här var ju inget förberett så vi har fått fixa lite eftersom, men det funkar det också. Men då blir det ju inte så mycket tid över till att blogga heller. I lördags gick vi hem på permis, efter att vi varit och kollat på ett hus som tyvärr inte ens jag kunde övertala mig var trevligt. Får väl bo kvar här ett tag till. På vägen hem så var vi en snabbtur förbi IKEA och handlade lite sista-minutengrejor. Ett billigt skötbord, haklappar och lite sånt. Det slår ju annars aldrig fel att Viggo kräks ned axeln på sina rena kläder, när han haft dem en dag så är det mycket mindre chans att det händer av nån anledning. Nåväl, det är inte hela världen, för igår när jag gick igenom lådan med bäbyklader som varit för stora tidigare så insåg jag att vi har hur mycket storlek 50-kläder som helst. Tror knappt han kommer att hinna använda allt innan han vuxit ur det. Särskillt byxorna, han använde ju bara såna när vi går ut, här hemma är det för varmt.

Innan vi åkte från sjukhuset så hade vi fotosession med Greta på mamma Karins säng. Jag skrattade så jag grät, de var så söta. Viggo i sina åkahemkläder, aningen för stora så han ser ut som en hiphopdvärg. Och lilla Greta som är så söt! De låg där bredvid varandra och knorrade båda två, det lät som de pratade nåt konstigt språk som bara de förstod. Sen höll Greta på att ge Viggo en snyting så då särade vi på dem. Vi bytte mailadresser och lovade höras av när allt lugnat ned sig och te en fika eller så. Det blir roligt, hoppas de får åka hem snart! Men deras rum var hundra gånger mysigare än mitt, det hör man på namnet, deras heter solen och mitt hette isoleringen. Så de klarar sig nog nån dag extra. Viggo är ju en vecka äldre också.

Lördagen gick hyfsat bra ändå, han sov som han skulle även om ic hade svårt att sova för Viggo gör ju så mycket ljud ifrån sig på nätterna. Själv hör jag ju inte det längre, bara när han börjar bli hungrig. Minns aldrig vad det är som väcker mig eller så, plötsligt sitter jag bara där och ammar. Knäppt! Men på söndag var han jättegnällig. Han orkade knappt äta heller utan somnade mitt i allt och gick inte att väcka. Matningarna tog uppemor en timma och en halv timma efter det var han hungrig igen. Ja eller bröstet var det enda som fick tyst på honom (killar, suck!). Men kors i taket så sov han riktigt bra på natten, fyra timmar mellan matning ett och två och tre och en halv sen. Ic fick vara uppe med honom till två dock för han var gnällig, men efter den matningen gick det bra.

Måndag var vi på återbesök på avdelning 210. Han vägdes och hade gått upp lite i vikt trots att han ätit så dåligt. Jag var så orolig för det, att han skulle ha gått ned och vi skulle få komma tillbaks och väga och ha oss. Mättes gjorde han också. 48,5 ståtliga cm. Han har visst krympt lite sen förra mätningen då han var 60 cm, hi hi. Undrar vem som var trött när de skrev i det i journalen? Läkaren undersökte honom lite, misstänkte att han kanske hade ett bråck, tydligen jättevanligt hos prematura killar. Vi skulle hålla ögonen på det och prata med BVC om han verkade ha ont. Ingen fara dock. Sen pratade vi lite, vi gick igenom alla undersökningar han har gjort sen födseln och hon förklarade vad de skrivit om dem (inte som förut då de bara sa att allt bara såg bra ut). Sen fick vi fråga saker. Jag ville såklart veta om det var risk för en till tidig förlossning om Viggo skulle få småsyskon nån gång, det trodde hon inte eftersom de odlat fram baciller och det antagligen var därför förlossningen startade. Men man kan ju aldrig veta sånt. Men läkaren tyckte det var konstigt att MVC inte kollat upp om det var fostervatten som läckte när jag frågat om vad det kunde varit veckan innan Viggo kom. Särskillt som det var första barnet, jag kunde ju inte ha vetat att det var fostervatten. Morr! Annars kanske han kunde ha stannat inne betydligt längre. Påminn mig att byta barnmorska nästa gång jag blir på smällen, ska skälla lite på henne på fredag när jag ska dit.

Sen frågade jag om de här siffrorna som de uppskattar hur bäbisen mår efter förlossningen, minns inte vad de heter (apgar?). Tydligen var Viggo inget Piggo efter förlossningen och hade de väntat mycket längre med att plocka ut honom hade han antagligen inte klarat sig. Jag förstod ju aldrig att det var så allvarligt då, de verkade nte speciellt stressade. Nåväl, det slutade ju lyckligt ändå.

Sen tog de ett Hb-prov (visste ni att de tar blodprov från huvet på bäbisar? De sätter ett gummiband runt och så sticker de i huvet, ser helbisarrt ut!) som visade samma som förra, lite lågt men inte farligt. Så de skrev ut oss med ett återbesök om två veckor för att kolla så att Hb gått upp som det ska. Tur att han inte fick körförbud i alla fall! Så nu är vi hemma på riktigt! Känns ganska konstigt, att kunna göra vad man vill sådär. Det gick så fort på slutet, helt plötsligt var vi hemma bara. Jag tycker det känns som om jag leker mamma, har ju ingen aning om vad jag pysslar med. Han är mer som en besökare eller nåt. Jag menar det känns inte sådär självklart att han är vår, utan mer som om vi fått låna hem honom från sjukhuset.

Sen efter vi blivit utskrivna så åkte ic iväg och hämtade hundarna. Gissa om de var glada att vara hemma! Viggo fick ett slick i örat av Castor och Gimli nosade lite på honom, men sen brydde de sig inte så mycket. De verkar gilla honom för de står ibland och kollar ner i vaggan och tokviftar på svansen. Viggo fick dessutom en puss på näsan av Gimli som annars är jättesnål med sina pussar, man ska ha varit riktigt snäll för att förtjäna en Gimlipuss! Tyvärr hade Gimli fått en jättestor tova på ena örat, känner igen den från när jag hade Cockerspaniels, den är okambar ser jag direkt. Bara att klippa bort. Tyvärr är den jättestor och jag har lovat hans uppfödare att ta en flashig bild på honom så att potentiella valpköpare blir imponerad av hans kommande kull, och alla älskar Gimlis öron. Han är ju nakenhund så han är väldigt stolt över sina magnifika jättelurviga öron. Kanske går att göra en överkamning eller nåt. Sen började han halta på ett framben också, i köket hittade jag en död geting så jag gissar att han klivit på den medan den levde kanske, han är svullen mellan två trampdynor, men det gick ned lite under gårdagen och idag kan han gå på tassen igen. Tydligen inte överkänslig mot getingstick trots sin lilla storlek. Skönt att veta.

I natt har Viggo sovit som en liten ängel, min tur att vara uppe till ett på natten för tydligen är han pigg och hemskt social vid den tiden. Men jag sov lite innan så det gick bra. Nu äter han mycket bättre och i natt hade han fem timmar mellan amning ett och två och så fyra mellan de nästa två. Mamma är pigg och utsövd idag, skönt! Ic ska få åka och handla lite grejor som behövs, täcke till vagnen till exempel och en babalja. Sen ska vi ta promenad senare idag. Testköra vagnen. Kanske blir trevligt, om det inte börjar ösregna igen, det verkar göra det ibland bara sådär.

I det stora hela har vår hemgång ändå gått över förväntan tycker jag. Inget kaos med hundarna och Viggo har sovit gott på nätterna. Jag har inte tappat honom i backen än, vilket är min stora skräck, och han verkar trivas rätt bra. Han verkar nyfiken på omgivningarna och tittar sig mycket omkring. Idag tror jag dessutom att han tog ögonkontakt en liten stund, men är inte säker på det. Men han verkade inte lika ofokuserad som han brukar vara. Igår natt när vi var uppe låg han och tittade sig omkring och viftade och hade sig i ett par timmar, och verkade allmänt nöjd och belåten. Det här kanske går bra till slut ändå.

Kapitel 23, i vilket familjen gör en utflykt och hemfärden planeras.

I natt har viggo sovit som en liten ängel. Vaknat var tredje timma och velat äta men somnat om på studs. För första gången på länge kände jag mig utsövd. Kanske för att jag sovit alla tillfällen jag hade igår också. Derack lite varm choklad till morgon amningen, det blev lite mysigare så. Kanske är det nässprayen som gör susen så han orkar få i sig mer mat. Vem vet, huvudsaken är att det funkar. Tyvärr tror jag inte att den här natten blir lika lugn, Viggo verkar gnällig och är inte nöjd med nåt. Kanske lite magknip eller nåt. Dessutom blir det första natten utan övervak så det är lite nervöst, tänk om han slutar andas! Kommer att kliva upp och peta i honom ofta tror jag. Om han inte gnäller hela natten det vill säga.

Han har inga mediciner kvar nu, bara niferex (järntillskott) och AD-droppar. Vi får dem i en liten mugg, en sån som flourtanten hade med sig när hon kom och kollade att man sköljde tänderna så att kinderna kändes som om de skulle spricka och man var livrädd att börja skratta så att det flög överallt. Dessutom smakade det pecka. I morse var det både niferex och AD-droppar i burken, pumpade ned lite bröstmjölk och blandade om. Det blev rätt mycket och det luktade hemskt. Hällde i Viggo det och han snaskade glatt på det, men det mesta rann ut på sidorna. Suck! Ren body, men fläckarna matchade i vart fall färgen (lite grönaktig sådär). Var tvungen att byta vid nästa amning för det luktade så starkt. Sedan har lukten förföljt mig hela dagen utan att jag fattat varför. Nu vet jag vad det är, har alltid en haklapp till hands, mycket bra att ha. Även när det rinner niferex och AD-doppar på sidan av munnen. Det är ju den som luktar såklart. Snabb jag är! Tänker på Trekant, en mycket rolig film, se den! De klagar på en "foul and mysterious odeur", tills en dag då de hittar en jättegammal pizza under sängen.

På morgonen var vi till ögonmottagningen för undersökning igen. Fortfarande ser allt bra ut. Sköterskan som följde oss ned sa att vi fick ta ut Viggo i vagnen i eftermiddag om vi ville, eftersom hon halvt lovat oss att få åka hem idag men blev nedröstad av tant doktor. Nåväl, ingen katastrof. Vi fick låna en gammal ful 80-talsvagn och en blårutig toppluva till Viggo. Han såg ut som en galen trädgårdstomte. Med sina lite för stora kläder, huvtröja och byxor i plysch, såg han lite ut som en galen-trädgårdstomte-hiphoppar-dvärg. Söt var han så det störde. Vagnen var så ful att man skämdes lite, men i det stora hela kändes det bra att skjuta omkring på viggo ute i solen. Han var nöjd och glad och sov som en stock så länge vi gick, stannade vi så vaknade han. Vi tog en sväng till bäbyaffären som ligger i närheten. Köpte en blöjhink och en nätkasse till vagnen. Tanten som jobbade där bara stirrade på Viggo när vi sagt hur tidigt född han var och sa hela tiden: Men han ser ju så bra ut eller nåt sånt. Hon kunde inte fatta att en 950 grams bäbis kunde se helt vanlig ut efter några månader. Tyckte hon var lite läskig, hon bara dök upp hela tiden bakom ryggen på mig. Jag blev nervös av henne. Nåväl, vi tog oss tillbaks till sjukhuset igen sen. Tror jag kan vänja mig vid att skjuta runt på Viggo i vagn, inte alls illa.

Gretas mamma Karin blev jätteglad för vår skull när hon hörde att vi skulle få åka hem imorgon. Ärligt talat har jag hela tiden trott att Greta skulle få åka innan oss, hon har ju vart fri från syrgas och övervak länge nu. Men hon har sonden kvar än, även om jag hörde ryktas att den ryker om nån dag. Hoppas verkligen de får åka hem snart, de har haft det tungt med sin sväng till NÄL där de inte alls trivdes. Fattar jag när de bor i Mölndal. Helknäppt! Vi bestämde i alla fall att fota Greta och Viggo tillsammans i morgon så vi har dem tillsammans på bild. Vi har ju följts åt nästan hela vägen. Om jag hinner är jag kommer hem ska jag sy en liten nalle åt Greta och skicka från Viggo, Karin gillade Viggos kanin som jag sytt.

Vi blev nu lovade av sköterskan att imorgon ska vi verkligen få åka. Då blir det permis och på måndag eller tisdag blir det utskrivning om allt går som det ska. De lovade dessutom att passa Viggo medan vi kollar på huset imorgon, nån nytta ska vi väl få ha av dem också när vi nu varit tvugna att stanna så länge. Lite barnvaktande kunde de kosta på sig. Jättesnällt tycker jag! Faktum är att jag tycker det känns lite läskigt att åka hem. Jag tror att mamma kallade det för att vara institualiserad eller nåt sånt. Tänk att vi ska få hela ansvaret om det här lilla livet. Helt galet! Jag har ju inte hållit en bäbis tidigare ens. Jo typ två gånger om man inte räknar min lillebror, men då var jag fyra. Har fortfarande inte fattat att jag egentligen får göra som jag vill med honom. Jag har som bara lyssnat på sköterskorna och hållit med, de vet ju trots allt bättre än jag. Men nu måste jag ta alla beslut själv, ja eller jag och ic måste såklart. Hur ska det gå? Jag kan ju inte ens bestämma vad vi ska äta för det mesta. Får smått panik när jag måste välja mellan tvättmedelsmärken. Hur ska det gå när vi ska välja dagis och sånt? Nä, vi kanske stannar här ändå. Fast då blir väl sköterskorna galna, som jag har tjatat. Jag vill åka hem, tiden går så sakta, när får vi åka hem, hur länge tror du det är kvar nu och så vidare.

Vad jag verkligen inte kan fatta är att jag ska vara mammaledig i två år! Fatta vilken frihet! Jag har aldrig nånsin i mitt liv varit ledig utan att behöva söka jobb eller plugga eller vara sjuk. Och nu får jag betalt för att vara ledig och ta hand om Viggo. Vilket sjukt bra land vi lever i! Tänk att de kabn rädda en 950 grams bäbis (utan att det kostar mig nåt utom vett och sans och lite tid) och sen betalar mig för att vara mamma! Helknäppt! Jag skulle ju betala dem för det om jag var tvungen. Hihi. Fast det ska man kanske inte säga högt, då blir det väl så i framtiden. Men allvarligt, vad härligt att få planera dagarna precis som man vill (eller som Viggo vill snarare), vi kan åka bort nån gång och hälsa på folk för vi får ju fortfarande betalt. Annars brukar man ju ha antingen tid eller pengar inte båda. Fast det är klart småbarn kostar ju en del i drift. Får väl se hur det blir, men nu känns det sjukt roligt!

Kapitel 22, i vilket Viggo visar upp sig.

Två bilder på min älskling...

Kapitel 21, i vilket det spökar på rummet.

I natt testade jag en ny approach när det gäller sovandet. Jag ställde in mig på att inte få sova alls och bestämde mig för att det var ok. Lämnade radion och lyset igång. Först somnade Viggo på amningskudden i sängen på kvällen så då fick jag ett par timmars sömn. Sen åt han, jag lät han somna i famnen varpå jag efter en lång stund lyfte över honom i sängen fortfarande inlindad i filten. Innan dess hade jag rapat honom flera gånger. Han vaknade till så smått men somnade när jag höll en hand på honom ett tag. Det var ju nästan för lätt! Tyvärr var ju jag pigg då så kunde inte somna direkt. Tycker det är lite väl kallt i rummet och kände en kall vindpust i ansiktet, precis som om nån andades på mig, fast kallt. Jag vet, jättefånigt! Men deta ärju ett sjukhus så massa folk har säkert trillat av pinn här och jag ÄR faktiskt mörkrädd trots min ålder. Kanske för att jag tror på allt möjligt skumt, älvor och spöken och oknytt av alla de slag. Världen vore så tråkig om inte sånt fanns så varför inte?

Ja ja, till slut somnade jag i vart fall. Sov väl en timma eller så innan Viggo började pingla med övervaket. Tänkte att han höll på att vakna så jag skakade liv i mitt stackars bomullsfyllde huvud. När jag är så trött så skakar händerna och jag mår illa när jag vaknar. Gjorde i ordning allt och efter det plockade jag upp Viggo som då somnat om och inte alls var på mathumör. Suck! Det är sketakallt vid fönstret så man kan inte sitta med tuttarna bara och vänta för då trillar de av, eller så får man kanske mjölkstockning. Men efter lite trixande vaknade han i vart fall och käkade glatt på. När han var klar hade jag piggnat till lite så lät han ligga kvar och tänkte göra samma sak igen. Det funkade väl sisådär, men när jag höll en hand på honom var han nästan lugn i alla fall. Skulle koppla in övervaket som han nu bara har när vi sover och jag inte har uppsikt på honom. Men maskinen har fått tuppjuck! Den startar börjar pipa, stänger av sig själv startar, piper, stänger av sig själv osv. Ringer på nattsköterskan som hämtar en ny maskin. Den verkar funka bättre. Tills hon går utanför dörren, då piper den fast han ligger inom larmgränserna. Jag stänger av och slår på den och den piper fortfarande. Ringer på sköterskan igen. Hon kliar sig i huvet, hon tog nämligen apparaten från ett annat barn just och då funkade den. Vi byter sladd och då funkar det igen. Knäppt! Vid det laget har Viggo somnat. Jag försöker sova.

Svårt att somna och då tänker jag på spöken igen. Fast är inte så orolig, de brukar inte vara så farliga. Tänker att kanske nån bäbis dött här, fy katten sånt ska man inte tänka på. Plötslig spädbarnsdöd fastnar i mitt huvud och jag inser att bara för att vi klarat oss genom de här elva veckorna så är han inte säker. Plötslig spädbarnsdöd finns fortfarande, och galningar som kidnappar barn och jag skulle ju kunna tappa honom i golvet. Tänker att jag vänder mig om när jag håller honom och han slår huvet i väggen eller nåt. Fy katten! Nu ska ju det jobbiga vara över! JAg har ju inte oroat mig värst mycket medan han legat här, de vet ju vad de gör. Men jag har ju ingen aning om vad jag gör, det vore ju säkrast att stanna här kanske.

På morgonen sover Viggo i sängen med mig för han kunde inte somna efter sista matningen. Tydligen var tant doktor och sköterskan inne för att göra statusrond men tyckte vi sov så gott att de lät oss sova. Konstigt, jag vaknar ju alltid av att dörren öppnas. De kommer tillbaks på eftermiddagen, sköterksan har lovat för mycket. Två tre dygn vill läkaren att vi ska klara syrgasfritt innan vi får åka hem. Så lördag eller söndag då. Konstigt nog är jag inte besviken, jag bara undrar hur vi ska göra med huset och när vi ska hämta hundarna. Det löser sig nog. Och vad gör en dag mer eller mindre på sjukhuset? Vi klarar oss.

Ic pratar med jobbet, de vill veta när han tänker börja jobba igen. De fixar så han slipper resa nåt den första månaden eller så. Skönt. Blir lite sur när han förklarar att han inte vill sova här för det är ju så jobbigt att sova på sjukhus. Folk som kommer och går på natten. Folk i korridoren. Man får ju inte sova och han har ju så svårt att somna om. Jag frågar om han tror att jag tycker det är skoj, men jag har ju maten tycker han. Och för det ska jag ligga här ensam och lida undrar jag och muttrar nåt om arvsynden, det måste ju vara amning de pratar om.

Faktiskt så lider jag av sjukhusskräck, sen jag var liten. När jag låg på sahlgrenska för att operera höften tog det två nätter innan jag grät hysteriskt och ville åka hem, detta trots att jag var typ 25 år gammal och delade sal med sex andra. JAg gråter inte ens inför ic om jag kan låta bli. Det är för att när jag var tillsammans med mitt ex brukade jag bli så arg att jag började grina och då förlorade man liksom allt eventuellt övertag man kunde tänkas ha, och då lärde jag mig att hålla inne tårarna och nu kan jag inte sluta. KAn inte gråta när nån ser mig, det känns så förnedrande på nåt sätt. Knäppt, jag vet. Summan av kardemumman är väl att om han var tvungen att sova på sjukhus och ville att jag skulle hålla honom sällskap skulle jag göra det. Trots att jag hatar sjukhus. Fast det kan ju inte en karl fatta antar jag. Trodde faktiskt han skulle sova här när vi lämnade bort hundarna, vad är det för kul med att åka hem till en tom lägenhet? Nåja, jag känner mig bara lite grinig nu. Har knappt inte varit utanför rummet idag, man blir lite knäpp då.

Nu ligge min son här i sängen med mig och fäktar lite med armarna och ger ifrån sig lite söta ljud ibland. Han ville inte ligga i sin säng, då skrek han. Idag har han ätit mellan var annan timma och en gång varje 1,5e timma. Undrar om jag har för lite mjölk nu när jag slutat pumpa. Han går då upp i vikt som han ska. Kanske han bara trivs där. Han har väl tillbringat så stor del av livet ensam i en säng så det är väl inte mer än rätt om han vill vara nära jämt då. Önskar bara att han kunde sova lite ibland så man hinner gå på toa eller kanske gå och köpa godis. Jag är hysteriskt godissugen. Men vem vet när han blir hyperhungrig igen? Bäst att inte gå nånstans då. Ska bli skönt att få hem min bärsjal som jag bestämt, då kan jag ha med honom överallt och ändå få nåt vettigt gjort. Undar om han verkligen är hungrig bara för att han försöker suga på mina fingrar och sina händer hela tiden? JAg har bara tagit det för givet, kanske bäbisar gör så? Hur vet man sånt egentligen?

Kapitel 20, i vilket mamma undrar hur lång returrätt man har på bäbisar.

På dagarna är Viggo så snäll! Han äter, sover och ligger och tittar sig omkring när han är vaken. Ibland kan han skrika lite när han är hungrig. På natten förvandlas han till nåt ur Omen. I natt vaknade han vid 23 och var hungrig, vi ammade och sen försökte jag lägga honom. Näpp, inte en chans. Gnäll gnäll. Sköterskan har sagt att ofta vill de bara ha närhet så jag plockar upp honom, lägger honom i sängen med mig. Illvrål. Jag testar byta blöjor. Så länge han är på skötbordet är han tyst, sen skriker han igen. Jag försöker rapa honom, inget. Vagga sängen, inget. Bara gnäll och skrik. Inget tandagnisslan i vart fall, han har inga tänder att gnissla med. Det har jag.

Mellan elva och tre ammar han tre gånger. Bröstvårtorna ömmar, jag är för en gångs skull glad över den bråkiga amningsnappen. Hur skulle det kännts annars undrar jag. Jag är trött, och varje g¨ång Viggo gnäller eller övervaket piper känner jag att nerverna ligger på ytan av mig. Jag vill slänga ut maskinen genom fönstret. Tio våningar ned. Jag märker att jag vaggar sängen ganska våldsamt nu så jag tar några djupa andetag för att lugna mig. Funderar på att själv hoppa, men då kan jag ju inte stänga fönstret och så fryser väl Viggo innan de saknar mig. Konstiga tankar man får mitt i natten sådär. Vid andra amningen sätter jag på grimman på honom, men när jag lägger tillbaks honom märker jag att jag glömt koppla den till väggen. Nästa gång skiter jag i den, en sak som jag slipper i vart fall. Behöver inte väga före och efter mat heller längre har sköterskan sagt. Hon är snäll nattsköterskan. Ger mig tips (som tyvätt inte funkar). Jag håller god min, vill inte erkänna att efter två nätter är jag beredd att ge upp det här. Vart reklamerar man bäbisar? Fast fånigt att ha suttit på sjukhuset vareviga dag i snart 11 veckor för att sen lämna tillbaks honom bara nån dag innan vi får ta hem honom.

Tredje amningen, klockan är tre och jag kan inte sluta gråta. Hur kan man älska nåt så mycket och samtidigt hata honom? Blir arg för att ic får ligga hemma och sova. Blir arg på Viggo, känns som om han gör det för att reta mig, självklart är det inte så. Kan inte ringa på sköterskan förän efter han ätit klart, vill inte att hon ska se att jag gråter. Vad är jag för mamma som inte klarar två nätter ens. Hur ska det kännas om en månad? Två? Kanske det blir bättre. Efter han ätit klart har jag slutligen hämtat mig och ringer på sköterskan. Tänker att kanske hon inte ser att jag är lessen i mörkret. Egentligen är det ju mänskligt att vara ledsen, men jag tror att om hon är alldeles snäll och tycker synd om mig kommer jag att börja grina igen och då kan jag nog aldrig sluta. Hon förstår att jag är trött och efter vi pratat ett tag tar hon Viggo till salen så att jag ska få sova. Sköööönt! Vaknar vid fem, undrar om han vill äta, men ingen har hämtat mig, inte ens i drömmen. Vaknar åtta, fortfarande inget livstecken. Halv nio är han hungrig så jag går och hämtar honom. Frågar inte hur de fick tyst på honom. Antagligen en jätteprtion på flaska, då kan han sova i timmar om han är ordentligt proppmätt.

Fortfarande lite sur på Viggo på morgonen. Ögonen är feta som Viggos när han samlade som mest vatten. Blä. Ställer in MVC-besöket som skulle varit på morgonen. Hon jag pratar med minns när jag ringde från Gävle när vattnet gick, konstigt för jag minns inte henne. Hon frågar hur Viggo mår och säger att han är ju nästan lika stor som en vanlig bäbis nu. Får en ny tid nästa fredag istället. Ic kommer med McDonaldsfrukost igen. Det behövde jag!

Viggo är badad och vägd tidigare idag. Han har gått upp igen efter att ha tappat 30 gram sen han börjat helamma. Ingen flaskmat sen i förrgår nu om de inte matade honom i morse. Jag har lagt ned pumpandet. Han får ju det han ska nu, ska pumpa lite när jag kommer hem så jag har lite över tills jag ska ut och supa mig fånig. OCh om jag blir sjuk eller nåt, annars finns ju alltid ersättning.

Nu var sköterskan in just och pratade med oss. Viggo har idag sluppit sin apnédosa, en mindre pryl. Grimman har jag gett upp om, Viggo har klarat sig helt utan syrgas sen i morse. Till och med när han ammat. Sköterskan säger att vi kan prova stänga av övervaket när han inte sover, vi ser ju om han verkar må dåligt. Gulp! Känns läskigt, tänk om han dör utan att vi märker det! Inte för att vi behövt hjälpa honom med att ordna upp sina syredroppar på sistone, men ändå. Tänk om.

Innan sköterskan går frågar jag hur länge Viggo måste vara utan syrgasen innan han får åka hem. Hon funderar lite och så säger hon ett dygn kanske. Idag är det onsdag, så om han sköter sig så kan ni vara hemma på fredag. Nu kunde hon ju inte lova det, hon är ju inte läkare, men det var vad hon trodde. Fredag, det är ju snart! Plötsligt hade vi massor av dumma frågor, så hon fick vara här ett tag tills vi lugnat ned oss lite. Innerst inne tänkte jag, två mardömsnätter till och sen är vi hemma. Av nån anledning lurar jag mig att det blir lättare när vikommer hem. Om inte annat får ic lida lite också. Permission heter det så vi är inte utskrivna då. Men det är ju hundra saker som jag inte gjort klart för hans hemfärd. Vi behöver handla massa grejor, ic får åka och shoppa imorgon då, även om jag är jättepetig och vill vara med. Älskar att köpa fina saker, särskillt när man behöver dem. Men men, får väl unna ic det nöjet nu då. Huvudsaken är ju att allt är klart när Viggo kommer hem. Inne i mitt huvud spinner projekthjärnan igång. NU får jag lust att boa ordentligt. Tänker på mobiler som ska sys, mössa kan man också sy, lakan likaså. Jag blir liksom Martha Stewart inne i huvet när det här humöret kommer. Men med tanke på hur trött jag är efter två dygn med Viggo så tvivlar jag på att det blir nåt. Är glad om jag orkar ta mig ur lägenheten de första månaderna. Kanske är det nedförsbacke nu, vem vet. Av nån anledning tror jag inte det. Småbarnsföräldrar brukar se trötta ut av nån anledning gissar jag. Fattar inte att de törs skicka hem honom med oss, vi är ju totalt clueless när det gäller barn. Det skulle behövas en istruktionsbok tycker jag!

Nu kom jag på att vi ska ju åka och kolla på hus på lördag, i Stenungsund. Hur ska det gå, då måste vi ju ta med oss Viggo. Tänk om han måste amma mitt i alltihop! Eller om det är massa dagisbarn där med äckliga bacillusker? Vi bör ju ha sett huset båda två innan vi bestämmer oss. Men å andra sidan kanske Viggo vill se det också om det är där han ska växa upp. Kanske kan hämta hundarna på vägen hem, deras hotell ligger i Stenungsundstrakten.

Nu är det visst dags att äta igen säger Viggo.

Kapitel 19, i vilket mamma får teknikångest.

För första gången får Viggo sova i mitt rum. Vi får rå om os själva hela nätten, mysigt tycker jag! Hah! Mysigt my ass. Det börjar i alla fall bra. Ammar klockan elva, Viggo äter 30 ml. Helt ok. Sköterskan tycker att det räcker bra, han vaknar nog bara lite fortare och är hungrig. Viggo sover gott, mamma pumpar i lugnoch ro, diskar amningsnapp, går och lägger sog. Somnar så gott vid halv ett. Jag har en snäll unge!

Vaknar vid två av att aparaten plingar, alltid ett tecken på att Viggo håller på att vakna. Då sparkar han lite så att det ger utslag på aparaten. Skakar yrvaket på huvet. Kliver trött upp och plockar i ordning alla grejor, ammar. Viggo är Piggo och äter bra känns det som. Mycket fortare än vanligt. 30 ml igen, eller kanske 25. Helt ok tycker jag. Eftersom han somnat i min famn lägger jag honom i sängen. Inte poppis! Han bara gnäller och har sig, jag provar vända honom, båda sidorna och magläge, inget är bra. Tar upp och rapar honom, ingen rap. Lägger ned honom igen, stoppar om, vänder kudden till fotändan och ligger och vaggar sängen. Lite mindre gnäll men fortfarande gnäll. Så fort jag slutar börjar han gråta. Tar upp honom i min säng och tänker rapa honom igen. Han försöker äta upp mina fingrar. Ah, han är hungrig igen. En timma efter han slutat amma. Bara att göra iordning allt igen.

Bäbis är tokig. Allt krånglar. Jag är trött som om nån slagit mig i huvet. Känns som om jag kollar i kors. Sensorn på foten lossnar, övervaket plingar, amningsnappen far på golvet när Viggo fäktar vilt. Koka napp med vilt fäktande och gallskrikande bäbis. Grimman lossnar, maskinen larmar. Mamma vill bara slänga ut allt vad teknik heter och gå tillbaks till stenåldern där inte en sladd eller slang finns att se hur mycket man än letar (varför man nu skulle vilja leta). Tillslut är allt på plats och Viggo suger på för brinnande livet. Puh! Mamma somnar under amning för första gången. Försöker vakna nog för att byta sida. Viggo har också somnat. Väger och ser att han ätit 25 ml. Försöker igen med andra bröstet, vill sova mer än en timme till nästa amning. Viggo vaknar inte, trots att jag testar alla knep. Rapa mot axeln väcker honom tillfälligt, tills jag tar ned honom. Kittlas hjälper inte alls. Han ska inte äta mer helt enkelt. Lägger tillbaks honom i sängen. Då vaknar han såklart. Grrrr... Tur att man inte har allt för kort stubin.

När Viggo äntligen somnar lite är klockan 6. Kokar napp. Lägger mig i sängen får sova till halv nio. Då är det matdags igen. Går bättre nu, Viggo är inte hysterisk och jag lite piggare. Hinner precis somna efter han är i säng när sköterskorna kommer för att höra hur det gått under natten. Hehe. Jättebra! Han är så snäll min lilla ängel, äter så bra. Säger till när han är hungrig. Samtidigt ringer ic. Ringer tillbaks när sköterskorna gått, klockan är då kvart i tio. Han lovar McDonaldsfrukost. Hinner sova 20 minuter innan han kommer typ. Men det var gott med frukost i vart fall! Skulle kunna leva på Sausage McMuffin och chokladmunkar. Bar jag får sova lite först. Men tänkte vara smart. Amma igen, duscha och sen sova. Men nu behagar den unge mannen sova ungefär hur länge som helst. Han är väl trött efter natten. Han ska få lite på nappflaska om han inte orkar äta helt mål nu, så han får vila lite mellan amningen. Snällt. Tur att nån ser till att stackars Viggo får sova, inte som dumma mamma som håller honom vaken hela natten...

Kapitel 18, i vilket Viggo tar saker i egna händer.

Svårt att hinna skriva idag. Ic är hemma och är sjuk så jag har ingen som byter av mig. Lika bra det för jag gick på pressbyrån och köpte en ostfralla till middag och en risifrutti och kaffe. Hann precis äta upp det innan Viggo var hungrig igen. Han ammar fritt nu så när han säger att han är hungrig är det bara att lyda. Hade ic varit här hade vi ju åkt nånstans och inte hunnit tillbaks innan han vaknade. Nu känner jag mig aningen fången här.

I natt var jag lite snurrig. Sen jag började sova här så vaknar jag mitt i natten varje natt och är säker på att de varit och väckt mig för att Viggo vill ha mat, fast de har ju inte det. Jag brukar komma på det när jag vaknat lite mer och så kan jag somna om. Men i natt så var det så verkligt. Innan jag gick och lade mig sa sköterskan att hon hoppades att Viggo skulle sova genom två-matningen så jag fick sova. Men halv tre kom hon in och skrattade lite och sa att Viggo var vaken, säkert bara för att vi sa att han skulle sova. Jag sa att visst, jag kommer och så gick hon. Sen vaknade jag halv fem med ett ryck, kollade på klockan och tänkte att fan också, nu somnade jag om och stackars Viggo ligger och hungrar ihjäl. Satte mig upp i sängen, funderade lite. Kunde inte för mitt liv komma på om det var en dröm eller inte. Var rädd att sköterskorna var sura på mig för att jag somnat om (fånigt, jag vet). Kom fram till att det var en dröm. Lade mig igen. Nä fan, det var ju ingen dröm bestämde jag mig för. Klädde på mig och gick till salen. Då stod sköterskan och bytte på Viggo och tittade förvånat på mig. Jag frågade om de hade väckt mig men nä, inte då. Men Viggo hade just vaknat och var hungrig så det var ju exakt rätt tidpunkt att vakna tyckte de. (som en parantes så somnade jag faktiskt om vid nästa matning). Lyckades med samma sak en gång till idag, kom in på salen precis när han började röra på sig,jag måste ha ett sjätte sinne eller nåt. Mamma-sinnet.

Hann väga honom och nästan sätta mig innan jag såg att nåt var annorlunda. Rackarungen hade ryckt sonden igen. Suck! De sa att de skulle låta det vara till nästa mål, visst tänkte jag, mindre grejor att trassla in sig i. Men tji, vid nästa matning hade de betämt att låta bli att sätta tillbaks den. Så nu är han sondfri och otejpad i ansiktet! Sen kom doktorn och sa att de satt ut det urindrivande medlet och salterna får han inte när han inte har kvar sonden. Det enda som är kvar nu är niferex och torskmedicinen som han ska ha typ en dag till eller så. Ett steg närmare hemgång.

Hela förmiddagen var jag glad. Men nu vet jag inte. Det räcker inte så länge, jag är så less. Jag vet att alla framsteg är ett steg närmare hemgång, men det känns som det är ungefär ett långt segt maratonlopp kvar än. Jättefånigt, det är ju så nära nu, men ni har ingen aning om hur många gånger jag hört det nu, allt är ju relativt. Man kanske skulle fråga hur inte-långt-kvar-nu det är i relation till vad. Men nu är jag bara grinig. Har ju en son som bestämmer själv vad han vill och när han vill det, och är han släkt med mig så finns det inget jag kan göra åt det. Skulle tro att om jag gnäller blir han bara bestämd att stanna här för gott.

I övermorgon ska jag till MVC för uppföljning. På tiden tycker jag, men ganska dålig timing. Hade ju mycket mer tid förut då Viggo inte var lika tidskrävande. Får lämna ic här med en nappflaska ifall att Viggo vaknar och är hungrig. Hoppas amningen börjar funka till 100% snart, visst är det bra att kunna äta på flaska, men något bökigt. Tror jag ska göra allt jag kan för amningen och så pumpa ändå i början så att det finns lite sparad mjölk så att Viggo och ic får umgås själva nån kväll och mamma kan ta sig en redig fylla som hon verkligen förtjänat tycker jag. Bara dricka öl och snacka skit en hel kväll. Det skulle sitta gott tycker jag! Bli sådär fånigt fnissigt onykter (krävs väl bara en öl för det vid det här laget). Det sitter jag och längtar efter nu. En utekväll med min kompis Anna. Normalt folk och inte en sköterska så långt ögat kan nå. Det är nummer två på listan över saker jag önskar mig mest just nu.

Kapitel 17, i vilket mamma (och Viggo) får efterlängtad sovmorgon

Nu får Viggo äta lite när han vill, han sover tills han blir hungrig och ammar så mycket han orkar. Ibland är han trött och då får han lite extra på sonden, men det känns som framsteg. Att inte titta på klockan och väcka honom för att han ska få äta. Efter femmatningen sov han gott till halv tio. Guuuuud så skönt!

Nu har min mjölk återkommit efter en låååång frånvaro. Plötsligt kommer det massor när jag pumpar, vet inte vad som hjälpt. Det som inte hjälpt är det alla tjatat om hela tiden: Vila mycket, drick massor och ät ordentligt. När finns tid för sånt? Sen jag flyttat hit så har jag inte tid/lust att äta, det blir ett ordentligt mål om dagen, kanske lite småfika om jag blir hungrig. Jag har lagt ned lingondrickan helt, blev less på att pina i mig 4 liter lingondricka om dan. Och vila, ja när ska man vila när man har småbarn? Jag har ju turen att kunna lämna honom på salen om jag vill, men hur ska jag klara mig hemma om jag inte vänjer mig nu redan? Jag är nog glad att jag får sova över ett mål på natten då Viggo också sover. Ja eller, fick ska jag nog säga, för nu ska han ju säga till när han är hungrig, så i natt blir det att kliva upp. Längtar hem, då man inte behöver klä på sig och sånt utan bara kan sätta sog och amma och lägga sig igen efter. Här är det mer ett projekt på nätterna. Med vägning och allt sånt också. Blöjbyte får man hoppa över när det inte är nr2 i blöjan. Skönt!

Vi sitter här och velar lite jag och sambon. Vart ska vi äta idag? Jag är hungrig, funderar på ett Superman Returns meal igen på BK. Har ätid massor av såna i sommar, de är så grymt goda, men snart försvinner de väl. Tråkigt med tillfälliga burgare! Inte världens nyttigaste mat, men mättande i vart fall. Sen velar vi om hur vi ska göra med besöket av hundarna. Jag vill inte riktigt åka när Viggo nu får bestämma själv när han vill ha mat, missade en matning igår och det kändes tråkigt. Är rädd att mjölken sinar igen om jag slarvar med amning och pumpning. Tror det var det som hände sist. Skickar nog iväg sambon själv. Innerst inne så tror jag lite att vi snart får åka hem. Vill inte att det ska behövas två veckor. Men det rackarns syret måste bort snart, både Viggo och jag blir så less på grimman.

Tror förresten att min liia buse blivit förkyld, en liten flicka på avdelningen är det och sen igår har Viggo snorat mycket, jag trodde det var för att han hade grimman så mycket på dagarna. Kontaktsköterskan sa att om ett barn blir förkylt sprider det sig som en löpeld sen. Hoppas inte det är det, jag vet ju hur sjuk han blivit de två gångerna tidigare han fåt infektioner. En gång gav inte sänkan utslag så det var väl ett virus då också. Då går allt bakåt igen, syrebehovet ökar och han blir tröttare och allt blir tråkigt. Jag vill ju hem nu, hinner inte med nån förkylning. Tänker på vagnen som står i hallen. Vaggan och barnstolen väntar också. Vill hem och stryka sängkläderna och bädda fint i vaggan och vagnen. Ta hit åka-hem-kläderna. Har funderat ut det där med vad han ska ha på sig. För nu börjar det bli kyligt ute. PoP bodyn, svart med vita ränder. Sen har jag byxor och jacka i rött och svart med dödskallehund på från kapp ahl tror jag. Små söta sockar. En mössa behöver han nog också, men har ingen som passar tror jag. Utom en ful vit basker som jag inte ska utsätta mitt stackars barn för. Sen blir det väl sjömanskostym efter det. Hugaligen!

Sen när vi kommit i ordning ska jag ta vagnen och åka till stan och visa upp honom. Stoltare morsa får man leta efter! Fast på nåt infoblad om prematurer stod något om att man ska undvika folksamlingar som IKEA. Då funderar jag, vart i denna stan undviker man såna. Spårvagnen går ju bort direkt. Coop likaså. Inget fika med polare. Låter ju helsjukt att man inte ska kunna ta ut och visa upp sin bäbis för världen. Jag måste fråga nån om detta. Eller är folk som går på IKEA sjukare än folk som veckohandlar på Coop? Mysterierna tätnar.

Nu ska jag gå och kolla vad ic och Viggo pratar om i mysfåtöljen. Viggo säger eh eh iiiih, och pappa svarar nåt liknande. Jag behöver en tolk!

Kapitel 16, i vilket Viggo sätter sprätt på hela barnbidraget.

Viggo har fått sitt andra barnbidrag. Eftersom han kände sig rik som ett troll bestämde han sig för att bjuda mamma och pappa på födelsedagsmiddag. Vitlöksbröd, 400 gram (!) Entrecote och mjukglass till efterrätt. Han är givmild vår son! Sen ville han ha en mobil att ha ovanför sängen så vi köpte honom en jätteavancerad version med ljus, ljud, och rörelser och allt möjligt. Kanske den till och med hade micro inbyggd. Han är uppenbarligen helnöjd med hur han spenderade pengarna för nu ligger han och pratar för sig själv i mitt knä, och så hickar han och tuggar på en hand.

Medan jag och ic var i stan så stoppade Viggo i sig 60 ml mat på nappflaska. Sen när jag väckte honom till nästa mål ammade han 42. Nu går det ju jättebra det här! Och alla sköterskorna tycker att han är så duktig och säger att nu är det inte långt kvar tills vi får åka hem. Jippie! Testade skippa syrgasen när han åt också, men det funkade inte så bra. En sak i taget antar jag. Jag bara längtar så mycket! Ic gav mig i uppgift att skriva en lista på saker vi behlver när han kommer hem. Såna praktiska grejor som man kanske inte tänker på. Några förslag?

Nu har jag en galen bäby i famnen, tror han börjar bli hungrig kanske, kan inte för mitt liv minnas när han åt sist, men han åt ju inte fullt mål så kanske det är dags, svårt att förstå vad han muttrar om, menhan försöker käka upp mitt finger så det kan nog vara hunger.

Kapitel 15, i vilket hela familjen firar.

Idag har vi massor att fira. Ic fyller år, grattis älskling! Men även Viggo måste firas. Till och börja med har han ätit två hela mål mat helt själv, det är!inte illa! Duktig kille! Sen har han även "fyllt" tre kilo idag, 3030 vägde han idag. Han slapp lite sladdar då de bytte ett av hans övervak till ett mer portabelt. Ja och han fyller 10 veckor grabben min. Mycket att fira blir det ju.

Jag och ic har tagit ledigt ett mål i eftermiddag och ska åka in till stan och förnya vårt bokförråd då vi hunnit läsa igenom alla bokhögar nu. Jag behöver lite kläder, ett par långbyxor vore inte fel, inget från innan graviditeten passar längre. Och sen blir det att äta gomiddag, en blodig biff tänker jag äta. Hungrig som en Viggo är jag!

Återkommer med detaljer om vårt firande. Imorgon tänkte vi fira Castors tvåårsdag genom ett besök på hundhotellet, om det går att ordna rent praktiskt.

Kapitel 14, i vilket mamma tar en paus och tillbringar en stund i verkligheten igen.

Vi bestämmer oss för att idag ska vi äta riktig mat, inte hamburgare. Så vi gick ned till Mölndals bro och hittar en mysig japansk (?) resturang. Sitter i solen på uteserveringen och äter jättegod mat. Promenaden dit och lite tid i ett par affärer på vägen tillbaks ger mig ny energi och stegen känns lättare igen. Vad lite det krävs ibland. Vi kommer fram på sjukhuset lagom till Viggos femmatning. Då håller han just på att dra ut sista biten av sonden ur näsan, busungen. Vi passar på att ta några bilder på en helt tejplös bäbis, de allra första. På de två dagar sen vi köpte nya kameran har vi redan hunnit ta slut på minneskortet. Många av bilderna har gått åt till att försöka fånga Viggos underbara leende. Tyvärr ser det mer ut som en konstig grimasch på bild. Men vi vet ju att han ler.

Senare nagelvård, han har klöst sig i pannan så jag tar en nagelfil och försöker fila ned naglarna, hans första manikyr. Han verkar gilla det för han ligger och ler ibland, han kommer att bli en meterosexual när han blir stor *fniss* Jag kanske kollade för mycket på fab 5 när han låg i magen?

Nu har ic fått igång radion på rummet och jag slipper den tryckande tystnaden. Han och viggo sitter i fåtöljen vid fönstret, solen skiner in och livet känns rätt bra. Snart är det matdags igen, men ett tag till kan jag mysa. Tänk om det hela tiden kunde kännas så här. Nu längtar jag hem lite grann, för där kan man låsa in sig och göra inget alls i flera veckor om man vill. Ingen sköterska som kommer och väcker en och säger att man har en hungrig bäbis i rummet bredvid. Bara en hungrig bäbis som säger till i vaggan bredvid sängen. Hur kan några få dagar kännas så långa?

Framör allt längtar jag till att bli lite normal igen. Det slog mig idag att på nåt konstigt sätt har jag vant mig vid att slänga fram tuttarna inför ett helt rum med folk, knöla in en rullad handduk under så att Viggo ska få rätt tag och sen trä på en amningsnapp på det och så en hungrig bäbis på allt. Sen kan jag sitta där och föra en helt normal konversation med nån slumpmässig person som är i närheten. Eller som häromdagen när jag satt och pumpade och de frågade om de kunde komma in och städa på rummet och jag sa ja. Först efteråt slog det mig att det var helknäppt! Jag har ju alltid haft komplex för mina bröst och nu slänger jag bara fram dem helt obekymrat, det kan ju bara inte vara normalt? Jag måste återta mina komplex igen eller nåt, eller kanske bli naturist. Naturist javisst... Nja... Kommer ALDRIG att amma på offentliga platser, så länge det finns en toa eller en buske att gömma sig i så är jag där.

Kapitel 13, i vilket Viggo bestämmer sig för att han är en stor pojke nu.

Jag vet att jag klagat på att det går så långsamt nu, inga stormande framsteg sådär utan en lång seg utdragen period då inget händer. Plötsligt börjar det hända saker. Det verkar funka så med Viggo. Först gör han inget alls ett tag sen händer det massor på en gång bara sådär. Nu tar jag kanske ut glädjen i förväg, men även tecken på att saker kommer att hända snart är framsteg tycker jag.

Först och främst slog han nytt maningsrekord igen i morse. Glupande hungrig var han klockan 5, som vanligt. Jag har fått nässpray som ska hjälpa utdrivningsreflexen, oxisyntin eller nåt sånt heter det. Jag har nämligen misstänkt att ena bröstet är lite trögstartat, kanske för att han igår fick ut 6 ml ur det och 20 ur det andra, trots att han höll på lika länge på båda sidorna. I morse lät jag honom amma först och sondade sen. 32 ml fick han i sig. Duktig kille! nu är det inte långt kvar tills vi slipper sonden verkar det som.

Kanske var det för att grannarna klagat på våra hundar, de skäller visst när vi är borta. Ic fick lov att köra dem til vårt hundpensionat och säga att de får stanna där tills vi kommer hem med Viggo. Vi vill inte ha arga grannar och framför allt inte olyckliga hundar. Därför sa jag till Viggo medan jag grät en skvätt att nu får han ta och skynda sig på så att vi och hundarna får komma hem igen.

På kvällen beslutar han sig för att ta saken i egna händer. Jag ligger i sängen och läser en tragisk bok om en kille vars tjej får livmoderhalscancer och måste operera bort livmodern. Viggo sover i sin säng tror jag. I bland plingar överbaket till och syresättningen går ned till 80-85%. Jag tror att det är proben på foten som krånglar, den gör ju det i tid och otid, eftersom syresättningen går upp direkt igen och ligger runt klart godkända 93% så bryr jag mig inte så hårt. Men efter att den gjort så nån gång, kanske var tionde minut eller så så kollar jag i alla fall till honom. Där ligger busungen med grimman runt halsen och ser helnöjd ut att slippa den. Han tittar på mig med stora ögon och ler lite. Åh så söt han är! Jag sätter tillbaks den i näsan igen och då blir han skitsur såklart. Han är ju stor nu, han ska äta massor och behöver inte syrgas längre så att han får följa med hem och hälsa på hundarna.

På morgonen sa nattsköterskan att han legat jättebra med syresättningen under hela natten, trots att han bara haft 21-22% syre i huven på sängen (i luften finns 21% syre för de som inte visste det). Så nog är det på gång nu! Åh vad jag längtar! Slippa allt bök med grimman som Viggo verkligen hatar, han sliter i den hela tiden och hela tiden får man sitta och peta tillbaks den. Och tänk när man slipper väga före och efter varje måltid utan man kan låta honom bestämma när han är hungrig och hur mycket han vill äta. Slippa det eviga pumpandet. Det känns som omvänd anorexia, hela tiden stenkoll på hur mycket han får i sig, hur mycket mjölk jag får ur mig. Jag sitter och spänner mig under amningen som ju ska vara en mysig stund. JAg vill slippa amningsnapparna och det eviga kokandet och mixtrandet.

Det är lite roligt hur allt har blivit ändå. Jag drömde om en naturlig förlossning, utan smärtstillande, kanske akupunktur eller nåt. Jag skulle vara som urmodern och amma fritt och med glädje. Allt skulle bara hända liksom, funka direkt tänkte jag. Och här sitter man omgiven av maskiner och mackapärer. Mediciner och amningsnappar. Pumpar och folk överallt. Konstigt att man inte blivit galen för länge sen. Nä, nån urmoder verkar jag inte vara, men kanske en urbra moder i alla fall. För om man inte var det skulle man ju gett upp för länge sen. Lite mallig får man väl vara?

Tack för tips på present åt ic. Det är lite sent för att beställa nåt. Men vi har bestämt att fira när vi kommer hem istället. Fira att Viggo har fått komma hem, att ic fyller år och att Castor faktiskt också fyller år i övermorgon, då blir ha 2 år! Och han får tillbringa födelsedagen på hundhotellet, långt borta från husse och matte. Tur att hundar inte har nån vidare tidsuppfattning efter vad jag förstått.

Oj vad långt det blev idag, nu ska jag gå och prata allvar med Viggo, han ligger och fiser i andra änden av rummet i ics famn. Snart är det matdags igen, och sen mat för mig och ic. För övrigt tog han med sig fruckost från McDonalds i morse när han kom. Underbart gott! Fattar inte hur en frukost bestående av flottburgare och chokladmunkar och kaffe kan smaka så fruktansvärt gott. Älskar min ic, han är så omtänksam!

En sista grej bara. Vill tipsa er om tre andra bloggar som jag med glädje läser nu:

Min klasskompis Lisas blogg om hennes lilla familj: http://valkommentilllisa.blogspirit.com/

Gunila från min ankomstgrupp på Aff bloggar också om familjelivet: http://branns.blogg.se/

Sist men inte mnst, mannen som fick mig att längta som en galning tills familjelivet skulle starta, en myspappa av stora mått som jag faktiskt träffat i min ungdom då han jobbade på samma tidning som min moster. Han var snäll redan då och gav mig buntar med Kerrang och Rolling Stones att läsa när jag hade tråkigt. Ronny Olovssons pappablogg: http://blogg.aftonbladet.se/8/

Läs och njut :) Jag vet att jag har lite enkelspåriga intressen just nu. Men sluta inte att läsa om mig och Viggo, vi blir så malliga när folk bryr sig om vad vi gör!

Kapitel 12, i vilket Viggo stöter på en ful fisk.

Idag var det läkarrond, doktorn undersökte Viggo och sa att lungorna fortfarande lät stela, det är nån sorts ärrvävnad som gör det, eftersom hans lungor inte var mogna när han föddes. Det är därför han måste ha syrgas än. Han sa att med syrgas får man inte gå hem, eller man får men det är ett stort projekt så tills han är fullgången är det inte aktuellt. Hoppas verkligen lungorna mjuknar, eller vad katten de nu ska göra, snart. Jag är less på det eviga bråkandet med grimman som Viggo inte alls gillar och vill slita loss hela tiden.

Doktorn kollade också i munnen på Viggo, det vita på tungan är Torsk. Det låter ju superäckligt. Ha munnen full med torsk. Blä. Tydligen är det nån svampinfektion som sprider sig ner i magen och tarmarna och så ut i rumpan till slut. Kul det låter då. Dessutom kan det hmna på mina bröst och det gör visst jätteont, tur att man använder amningsnappar. Ska inte klaga på dem igen förän torsken simmat iväg. Han skulle få medicin mot det i alla fall. Hoppas det försvinner snart!

Vaknade halv åtta av att en sköterska kom och sa att Viggo var hungrig och arg som ett bi! När jag kom in på salen så vrålade han ilsket och fäktade med armarna. Dessutom hade han slitit ut sonden, igen. Bara att yrvaket byta blöja i överljudsfart och precis när det var klart så säger sköterskan att det var ju dags att ta nakenvikt på honom. Av med kläder och blöja, väga (2910 gram tack och hej) och på med allt igen. Sen fick vi vänta på att nån hade tid att peta ned en ny sond i näsan på honom. Sen äntligen fick vi sätta os och äta.

Viggo blängde anklagande på mig medan han sög för glatta livet och muttrade nåt samtidigt. Han åt och åt och åt och jag sondade bara en spruta, 20 ml, för jag trodde han åt massor. När han tröttnat och släppt taget så vägde jag honom, han hade bara fått i sig 6 ml. Bara att ta in en ny spruta, passar på att byta bröst då fast tror väl inte att han ska vara intresserad efter 20 minuters febrilt snuttande. Men ack så fel jag har, han suger tag i det andra också. Ger han 20 ml i sonden ändå, han sög ju bra på första bröstet utan att det kom speciellt mycket. Döm om min förvåning när jag väger honom efter han släppt taget om andra bröstet. 20 ml har han ätit! Jisses, det innebär att han fått i sig 66 ml mat till frukost när han egentligen ska käka 50. Nytt rekord med 26 ml ammade, snart slipper han kanske sonden!Stockmätt somnar han på studs i sängen, trots att han vanligtvis ligger och knorrar ett bra tag efter maten. Inte ens en rap blir det. Får se fram emot att det kommer ut den andra vägen senare idag.

Nu är jag spänd på att få veta exakt hur trött jag är i kväll, vanligtvis sover jag mellan åtta- och elvamatningen. Då brukar jag ändå vara rätt spak framåt kvällen. Nu var det ju rond och allt blev helsnurrigt så ingen sömn för mig. Kanske får passa på när ic kommer. Fast Castor var visst sjuk och kräktes och hade sig så han kanske blir sen. Dessutom känns det jättetrist att sova bort den lilla tid per dag då vi faktiskt träffas. Vi spenderar inte direkt kvalitetstid tillsammans längre, han gosar med Viggo och jag gör det jag inte hinner när han inte är här. Duschar, äter frukost och såna petitesser. Konstigt, när vi bara var hit på dagarna kändes det länge att sitta med Viggo mellan två mål. Nu känns det som om ic kommer hit och vänder när han är här lika länge, plus att vi går ut och äter sen. I'm in the twilight zone!

På tal om ic så fyller han åt på lördag. Hurra hurra och allt sånt. Men hur katten fixar man en present när man inte tar sig från sjukhuset mer än ett par timmar per dag. Då han är med dessutom. Jag brukar lägga ned massor av energi på att hitta den perfekta presenten. Planeringen kan pågå hela sommaren. Nu har det inte funnits tid till sånt. Vad gör man? Några förslag? Jaja, kanske inte det viktigaste under omständigheterna, men nåt vill man ju göra.

Kapitel 11, i vilket bigfoot kommer till stan.

Idag var det baddags igen, brukar tas emot med entusiasm av vår lilla groda. Han brås på mamma sin, vatten är mysigt. Idag bestämde vi oss för att ta ett nytt fotavtryck, har tagit ett i månaden så det här blir det tredje. Men vad katten, foten ryms ju knappt på det tillskurna pappret?! Vi tar ett par stycken och så går vi till sängen och jämför med de andra. Det här avtrycket KAN ju bara inte komma från min lilla bäbis! Har han blivit utbytt mot bigfoot? Vad har hänt, inte kan väl en fot bara dubbla i storlek på ett par månader och nån dag. Tydligen kan den det för han ser så ut som Viggo fortfarande. Men helt säker kan man ju inte vara, för när det är dags för badet blir han apsur och vrålar hejvilt. Hmmm. Skumt det här, det är nog en konspiration.

Efter badet väntar jag mig en trött och spak Viggo som ska somna istället för att äta. Inte då, vattnet suger eller vad man nu säger. Hungrig som en varg (eller en yeti?) suger han tag och sen ligger han och äter som om livet berodde på det i över 40 minuter. 20 ml igen! Stolt mamma! Nåväl, han tog igen det med att sova genom hela nästa mål. Nu ligger han och frustar i sängen och jag har lärt mig ännu ett mammaknep. Man kan vagga sängen med foten så blir han tyst och jag hinner skriva min blogg. Hah, snart är jag proffs!

På lunchen var vi på coop och handlade lite sallad och så kompletteringshandlade jag frukost att ha här. Plötsligt kom jag på att det är ju rätt trist att sitta på rummet och dricka uppblött hö (mitt amningste består av alfalfa, vilket jag är rätt säker på är hö. 69 kr för en liten låda hö är rätt bra pris. Tydligen funkar det för kossorna så då ska väl inte jag vara sämre) och lingondricka hela kvällarna. Godis behöver jag såklart. Undrar hur det kunde gå så snett, för nu sitter jag och kollar på ett godisförråd som skulle kunna föda en mindre armé. Nåja, man behöver energi för att göra mjölk har jag hört, energi har jag nu så det här kan ju bara bli bra.

Vet inte om jag skrev att båda våra kameror pajat? I vart fall var ic och handlade en ny igår så nu ska här fotas! Sötare unge har ju världen aldrig skådat, så det är bäst att föreviga det innan han börjar likna sin mor eller far eller nån annan släkting. Hugaligen, stackars barn *fniss*.

Förresten vill jag tacka för kommentarerna här på bloggen, roligt att nån uppskattar att läsa om vad vi pysslar med på dagarna. Viggo är mäkta mallig över detta, tror han ligger och skryter om det för Greta i sängen bredvid.

Kapitel 10, i vilket Viggo slår rekord.

Av nån anledning är 5-matningen den bästa för både mig och Viggo. Jo, fem på morgonen menar jag. Det är lugnt på salen, Viggo är galet pigg och konstigt nog är jag också det efter bara knappt fem timmars sömn. I morse efter fem slog Viggo rekort i amning, han fick i sig 20 ml. Det ni! Han är duktig min Viggo.

Vi har det ganska mysigt här faktiskt, på kvällarna är vi här på rummet och myser. Jag läser en bok när han sover i min famn. Ibland får jag lägga bort den för att kunna titta på Viggo när han sover. Igår var han trött och jag hade inte hjärta att väcka honom för att lyfta ut honom ur sängen, då hann jag surfa lite i lugn och ro. Lite mammatid sådär.

Min kompis Lisa var online på msn, hennes son Isak hade samma dag blivit utskriven från neo, vilka lyckostar! Roligt att höra tyckte jag då jag funderat mycket på hur det gått för dem. Fast klart man blir lite avis. Jag var tvungen att fråga vår kontaktsköterska idag hur länge vi kunde tänkas ha kvar innan vi får åka hem. Hon såg lite fundersam ut och ville nog inte säga nåt. Klart hon inte ville, hur ska hon veta vad Viggo hittar på. Men tillslut sa hon ändå att kanske om två veckor. Men ibland kan det ju gå jättefort, bara sådär kan de börja äta och sånt av sig själva. Jag sa att två veckor kanske vi klarar, men innerst inne är jag lite skeptisk. Två veckor känns som en evighet, men i jämförelse med de snart tio veckor vi redan varit här kanske det inte är så länge. Faktum är att tiden går hemskt fort nu när jag bor här, det är ju ingen dötid att slå ihjäl direkt. Förut när man bara satt på salen och stirrade kunde jag bli halvt galen och bara vilja springa därifrån och aldrig komma tillbaks. Tanken på att spendera hela dagarna här var inte lite skrämmande. Men i och med att vi har ett rum att rymma till så är det inte så illa. Önskar bara att ic kunde vara här lite mer. Men hundarna måste ju också få sällskap. Jag saknar dem massor.

Nu borde jag passa på att äta frukost och ta en dusch, ic sitter med Viggo i fåtöljen vid fönstret. Men jag orkar inte. Tror jag struntar i det och är lite mammasjavig idag. Dessutom ska vi ju äta lunch/middag efter tvåmatningen. bara en timma tills dess, och så en till innan allt är klart kanske. Överlever nog. Kan äta frukost i kväll istället. Men lite päckligt amningste måste jag nog ändå plåga i mig kanske.

Kapitel 9, i Vilket mamma upptäcker att bäbisar tar tid.

Ja nu bor jag här på sjukhuset med Viggo. Han får sova med de andra barnen på salen och jag i mitt lilla rum. Fast när han blir hungrig väcker de mig, runt kl 4,30 brukar det vara. Var tredje timma äter han annars, men jag får missa en matning på natten, den vid tvåtiden sover han och jag båda igenom. Annars äter han var tredje timma, det tar lite tid, med blöjbyte och vägning och sånt och dessutom ska jag ju pumpa direkt efter, så 1-1,5 timmar tar det ju. Sen så kan vi mysa på rummet den kvaravarande tiden till nästa matning. Men då är det ju så att han inte alltid är sömnig så då måste man ju gosa (ja det är svårt att låta bli även när han sover), eller så kan man sitta och titta på honom timmar i sträck. Vilken tur att jag fick en så söt unge, tänk om jag fått en sån ful en. Jo, det finns fula bäbisar, erkänn att ni har sett åtminstone en i ert liv!

En nackdel med bäbisar, förutom att man inte hinner gör nåt vettigt alls när de är inblandade, är att de luktar ganska illa ibland. Viggo luktar exceptionellt illa. Sköterskorna noterade också det, prof på bajset fick tas med en liten skyffel i miniformat och skickas på analys. Vi väntar med spänning på svaret. Jag vet ju egentligen vad det är, jag påstod en gång stolt att min bäbis minsan inte lukatade så illa som andras ungar, han luktade faktiskt inte alls. Nu får jag straffet. Jag måste vädra rummet när han varit här. Men man vänjer sig. Fast kuvös är att rekommendera vid blöjbyte om man har en stinkbomb till bäbis, då luktar de inte alls.

Nu är det dags att mata vilden igen strax, ingen rast och ingen ro. Tur att ic är här och gosar med stinkot så jag hinner skriva lite och surfa ikapp så jag vet vad som hänt utanför den här konstiga bubblan som är mitt liv just nu.

Kapitel 8, i vilket alvprinsen firar tvåmånadersdagen.

Jag glömde att äta tårta igår, Viggo skulle ju få tårtmjölk hade jag tänkt. Han verkar rätt nöjd med alla sorters mjölk tycker jag. Kanske ni undrar över varför jag kallar honom alvprinsen? Jo det är faktiskt så att min son har världens sötaste små alvöron. Hmmm.... Undrar om den där drömmen om Legolas verkligen bara var en dröm *fniss*. Jag sa åt en sköterska att han hade alvöron och hon sa att hon märkt det, hon försökte rulla ut dem hela tiden men de rullar bara ihop sig igen så det blir en spets upptill. Jag är i smyg lite avis på de där öronen, har alltid velat ha alvöron.

Vi firade i vart fall födelsedagen med ännu en ögonundersökning, allt såg bra ut. Sen efter det var han så sur att han ammade som en galning, jag som trodde han skulle vara för trött så jag vägde inte honom innan. En halvtimma sög han och sen somnade han till slut. Jag lyckades framställa tre till bäbyrapar (ja Viggo framställde väl dem egentligen, jag bara hjälpte dem på traven), måste erkänna att nyhetens behag försvunnit lite.

Imorgon flyttar jag till avdelningen, nu funderar jag febrilt vad jag ska ta med mig. Svårt att veta hur mycket man behöver. Datorn såklart. Och lakan. Lite frukostmat. Tja, kläder kan väl vara trevligt att ha ibland också. Börjar nog bli lite nervös, jag gillar som sagt var rutiner och nu måste jag ju skapa nya igen. Gretas mamma Karin gav mig tips sen hon bott på NÄL med Greta, hon sa att jag skulle se till att gå ut en sväng varje dag. Jag får se till att lyda henne för man blir nog knäpp av att liga på isoleringen dag ut och dag in. Jo, rummet heter faktiskt isoleringen. Det låter ju hemskt, men är rätt ok, jag kollade in en sväng idag. Ska ta med vattenkokare, verkar det knäppt? Men vill koka mina amningsnappar själv och dessutom har jag köpt nåt konstigt örtté som ska öka mjölkproduktionen. Smakar päcka! Hoppas det funkar, annars häller jag inte i mig tre koppar om dan. Förutom de 4-5 liter lingondricka jag häller i mig. Jag gör ju inget utom att dricka och pumpa nu för tiden. Men från och med ska jag även gosa med Viggo så det blir bra!

Kapitel 7, i vilket mamma och Viggo bestämmer sig för att rymma till ett sjaskigt motell i närheten av highway 6.

Ja med highway 6 menar jag då E6 och med sjaskigt motell menar jag ett föräldrarum på neonatalavdelningen på Mölndals sjukhus. Och rymma är väl inte rätt ord, vi blev faktiskt tillfrågade. Jag sa såklart ja direkt, Viggo sa nåt i stil med "eh". Vet inte vad han menade med det men jag tolkade det som ja. Han lyckas ju charma sköterskorna på kvällen så de plockar upp honom och gosar ett tag, sen lägger de tillbaks honom och då är han nöjd. Så jag gissar att obegränsat mammatid inte är nåt problem. Vi ska bara vänta på att de som har rummet med syrgas i väggen blir ledigt. Isoleringen heter det. Låter rätt bra tycker jag, har inte varit isolerad på alldeles för länge.

När vi kom till avdelningen idag så lyckades vi snatta badbaljan framför näsan på Greta och hennes mamma (inte med flit så klart). Viggo plaskar glatt i badet, han brås helt klart på sin mamma. Jag funderar på hur katten man ska klara av det där på egen hand i framtiden, just nu krävs det tre pers. En som håller Viggo så han inte smiter, en som håller flushen så han får nog med syre, ja och så en som tvättar honom. Knepigt! Det här med barn är en hel vetenskap. Tur att vi har ett tålmodigt barn, han blir nästan aldrig sur. Och han är inte sur länge när han blir det. Han brås nog inte på mig i det fallet.

Dagens höjdpunkt: Jag har ammat honom ett tag och han blir knallröd i ansiktet och gör värsta fulminen. Mammainstinkterna säger att han behöver rapa. Detta är ett stort problem för mig eftersom jag vanligtvis inte lyckas rapa honom, detta är inte det enklaste. Men men, jag lyfter honom mot axeln, skumpar lite och då kommer det en jätterap! Min första bäbyrap! Coolt!

Kapitel 6, i vilket mamma äntligen får gosa igen.

När jag kommer in på salen säger sköterskan att Viggo har varit hemskt snäll sen igår, inte plingat nästan nåt. När jag svarar plingar maskinen, pulsen har gått up i över 200. Han gör så ibland när vi kommer, jag är ju så kaxig att jag tror han känner igen våra röster och blir glad att se oss. Han sover än och jag sätter mig bredvid sängen och tittar på honom. Jag lovar, det finns inte en sötare bäbis i världen. Han ligger på sidan med en hand på varje knubbig kind, som Skriet ungefär. Ibland ler han. Underbar! Jag fattar inte hur jag överlevt gårdagen utan att träffa honom.

Idag lyckas han amma 8 ml. Emma, dagens sjuksköterska, säger att snart får jag stanna hela dagarna när han ammar så bra. Jag säger att det gör jag så gärna. Sen sitter jag i stolen med Viggo och gör en mental lista på vad jag ska packa när det är dags. Funderar på hur det kommer att kännas att få vara med honom hela dagarna, planerar för hemresor så jag får hälsa på hundarna ibland och grubblar lite på om man får lämna honom på salen när man ska duscha. Sen kommer jag på mig själv med att sitta och le brett. Hmmm... Snart är han min, bara min! Längtar galet mycket!

Viggo väger 2600 gram, är 46,5 cm lång och har huvudomfånget 33 cm.

Kapitel 5, i vilket Viggo kommer till Mölndal

På väg till Östra på morgonen den dagen han ska flytta ringer sköterskan på Blå rummet. Viggo ska flytta nu, vänd och åk till Mölndal istället. Vi gör så, jag blir ledsen för jag ville ju säga hej då ordentligt. Får åka och hälsa på när Viggo blir utskriven. Vi kommer till Mölndal innan Viggo gör det, han ska även där ligga på i blå rummet. Här ser det hemskt annorlunda ut. Barnen ligger i små baljor istället för kuvöser, ja även Viggo har fått flytta ur kuvösen till vattensäng ett par dagar innan. Inget av barnen sitter fast i väggen. Föräldrar kommer och går med sina barn, det finns föräldrarum här som man får bo i med barnen innan de ska skrivas ut. Det finns ett litet rum där man pumpar, inga skärmar.

Allt är liksom likadant men lite lite annorlunda. Tillräckligt för att jag ska bli deppad. Alla mina rutiner försvinner ju nu. Jag gillar rutiner. Jag brukade gå exakt samma väg till jobbet varje dag när jag jobbade på NSD, en dag provade jag att gå över på andra sidan, men det kändes inte rätt så det gjorde jag inte om sen. Jag gillar rutiner. Viggo kommer i sin resekuvös och sköterskan säger att han varit arg hela vägen. Vi ser till att han kommer tillrätta och går därifrån efter han ätit, han behöver vila efter resan försöker jag intala mig. Men i själva verket har jag halvt panik, jag tycker instinktivt illa om det nya sjukhuset, vet inte varför. Efter nån dag går det över, vi börjar skapa nya rutiner. Fast Östra var trevligare. Kanske för att Viggo fortfarande har sygas och kan inte flyttas, vi sitter där vi sitter (men i superbekväma stolar nu) medan de andra kommer och går. De sitter och ammar i soffgruppen vid fönstret. De får gå hem. Flera stycken bäbisar i veckan går hem. Det känns surt, nu är vi igen de som varit längst på avdelningen. Men efter en vecka eller så kommer en ny bäbis till sängen bredvis, det är Greta! Skönt med en gammal bekant tycker jag.

Efter nån dag blir Viggo av med CPAPen. ÄNTLIGEN! Det eviga bruset är borta. Han behöver inte heller vattensäng.Men syret har han kvar. I sängen ligger han under en stor bubbla, när han sitter i famnen har han en grimma som tejpas fast. Han blir skitsur varje gång vi måste ta bort den. Efter nåt tag tycker doktorn att han hör ett blåsljud på hjärtat. Vi får åka till Östra och göra ultraljud på det och ett EKG, han mår bra säger hjärtläkaren, inget blåsljud hörs. Allt ser bra ut. Vi åker lugnade tillbaks. Han undersöks i ögonen också utan att nåt ser fel ut, och de gör ultraljud på hjärnan, lungorna röntgas. Allt är OK. Skönt att veta. Då är det bara syrgasen som ska bort. Han får fortfarande dippar då pulsen och syret går ned, men nu klarar han sig ur det själv för det mesta. Han har slutat att glömma att andas, även om medicinen som hjälpte honom att komma ihåg det är borttagen.

En dag kommer mina föräldrar på besök, självklart vill de hälsa på Viggo. Sköterskorna är snälla och fixar ett eget rum som vi kan flytta Viggo till så de får se honom, trots att de egentligen inte får ta emot besökare där. Självklart är de imponerade av min snygga kille, kan man vara annat? Tyvärr är inte känslorna besvarade, Viggo bestämmer sig för att dippa och blir slapp och blå. Mamma ser förskräckt ut varje gång apparatn piper. Han dippar flera gånger, till slut får vi flytta tillbaks honom på salen igen och vi får åka. Mamma ser lite blek om nosen ut, hon är ju inte van vid pipandet som vi är. Vi vet ju att han hämtar sig. Hoppas han blir gladare nästa gång de ses. Kan ju inte tro att han valde att titta ut i förtid för att han ville hälsa på släkten.

Fram till nu har jag berättat vad som hänt tidigare, nu ska jag försöka uppdatera bloggen så ofta jag kan. Men man kan ju inte börja berätta mitt i en historia. Fast de kommande inläggen blir garanterat kortare. Jag ville bara få ur mig allt så jag inte glömmer. Har redan glömt massor märker jag. Men vad jag minns är att den här sommaren har varit helt absurt solig. Sol och 30-gradig värme nästan varje dag. Viggo kom med vackert väder i alla fall!

Kapitel 4, i vilket Viggo charmar sköterskor på Östra.

Helt plötsligt är man mamma. Men man har ju inget att visa för det. Ingen får hälsa på Viggo utom vi. Vi skickar bilder till släkten, alla är förskräckta över hur liten han är. Vi får ta ut honom, men bara om vi har honom i famnen i många timmar, mellan två mål brukar vara lagomt. Cirka 3 timmar blir det i taget. Stolarna är obekväma och CPAP-en brusar högljutt. Han har sladdar överallt så det blir ett projekt att flytta honom. Dessutom har han en mössa på huvet som håller fast CPAP-slangarna så man se inte mycket av honom. Men liten är han. Min minibäbis. Jag fattar inte att han lever. Han känns inte verklig på nåt sätt. Han är söt men jag tror inte andra mammor känner som jag, jag tittar på honom och tänker att han är gullig. På samma sätt som en hundvalp är gullig. Han känns inte som min bäbis. Jag frågar ic om han känner sig som pappa, jo det gör han säger han. Litegrann i vart fall. Jag känner mig inte som mamma. Mammor ska amma, inte sitta och klämma fram små mjölkdroppar ur brösten för hand. Mammor ska kunna gosa med sitt barn när de vill, inte tre timmar i samband med måltid.

De första dagarna har jag svårt att låta bli att gråta, minsta lilla sak får tårarna att välla fram. Inte för att jag är värst orolig, faktiskt är jag inte det, men det mesta gör mig ledsen. Hormonerna gissar jag. Ingen sa att det känns lika dant att bli mamma som att vara scizofren. Huvet säger en sak men det är omöjlgt att lyssna på det, även om jag vet att jag överreagerar kan jag inte sluta. Jag tänker på Amygdalaracet som min psykologiprofessor berättat om, det som orsakar road rage. Kroppen hinner reagera innan du tänker, och när det startat går det inte att stoppa. Efter nån dag känns det bättre.

I början har han inget namn. Jag tänker att jag inte vill ge honom nåt namn, tänk om han dör. Men sen kommer jag på att även en död bäbis behöver ett namn. Så vi funderar. Varg Hilding hade vi ju bestämt. Men han ser inte ut som någon som heter så. Så vi funderar, han ser inte ut att heta nåt alls. Till slut bestämmer vi oss för Viggo Alfred Sebastian. Inget av namnen har vi funderat på tidigare, de bara dök upp. Och faktiskt, när jag tittar på honom så ser han ut som en Viggo.

Konstigt hur man kan skapa rutiner av allt. Allt blir vardag så småningom. Först bor Viggo i röda rummet. Alla pratar med låg röst där, tysta rummet står det på dörren. Det är trångt och mörkt. Det är intensivavdelningen för de riktigt små barnen. Jag får veta att det finns ett blått, ett gult och ett grönt rum också. Det gröna och gula är för de större barnen som är sjuka. Det blå för småttingar som mår bättre. Efter bara några dar så flyttas Viggo till det blå rummet. Där är det bara han och en till bäbis i början. Det är ljust och man pratar med normal röst där. Vi har ett eget hörn där, med flyttbara skärmar som man kan dra dit när man håller Viggo i famnen eller pumpar mjölk. Viggo får en registreringsskylt med sitt namn på av faster Jenny, den hänger vi upp under övervaket. Han har sin kanin i fleecetyg där också, den sydde åt honom när han låg i magen. Den är nog dubbelt så stor som honom. Vi kallar den hans övervakningskanin. Vi kommer varje dag, turas om att hålla honom. De andra barnen kommer och går, inget barn har varit där längre än vi. Vi lär känna sköterskorna, de är så trevliga. Alla har sitt sätt att sköta allt. Vi får göra så mycket som möjligt själva, byta blöjor, tvätta honom och sånt. Torka ögon och mun. Det är det roligaste med hela dagen, att få byta på honom. Då kan man röra honom som om han var en riktig bäbis. Jag kallar honom min tamagochi, man matar honom med jämna mellanrum och så bajsar han massor och man får byta. Mycket mer är det inte. Han ligger där på bröstet. Ibland piper maskinerna när han glömmer att andas eller när pulsen är för hög.

En dag kommer vi in i rummet och det står en hel hög läkare, skötersor och folk runt honom. Hjärtat i halsgropen. Han andas inte och syresätter sig dåligt. De får flusha honom för hand. Ingen hinner förklara. Vi sätter oss och tittar på. Tillslut får vi veta att det troligtvis är en infektion, alla småttingar brukar få såna eftersom de inte har hunnit utveckla immunförsvaret. Jag är gråtfärdig hela tiden. Men alla är så lugna, jag tror inte de skulle vara så lugna om han skulle vara riktigt dålig. Han får antibiotika i droppform och nästa dag mår han mycket bättre. Puh! Läkaren är från island, han är trevlig, förklarar allt för oss. Nu känns det bättre igen.

En gång till blir han sjuk under sin tid på Östra. Vi får sitta och klappa honom på ryggen hela tiden, annars slutar han andas. Vi byter av varandra hela dagen. Sköterskorna säger att han mår mycket bättre efter vi kommit, känner sig nog tryggare. Han får antibiotika igen och på natten när vi ringer mår han bra igen.

Jag börjar trivas rätt bra där i vårt lilla hörn, där kan vi sitta och kolla på de andra bäbisarna somkommer och går. De flesta får flytta till Mölndal, men en del får gå hem. Det finns en annan bäbis där, hon är född en vecka efter Viggo, Greta heter hon. Det visar sig att hon hade samma beräknade födelsedatum som Viggo. Hennes föräldrar är trevliga, de har ett annat hörn i rummet och vi hälsar varje dag. Annars pratar vi inte med så många. Vi bestämmer oss för att gifta bort Viggo med Greta. Det är helt klart att de är menade att träffas, samma födelsedatum skulle de haft. Och båda kom tidigt. Det är ju lika bra att ha sånt klart för framtiden, det kanske blir brist på bra tjejer i framtiden, vem vet. Greta och Viggo pinglar lite med maskinerna åt varandra, först börjar ena och så den andra. Som morsesignaler. En dag flyttar Greta till NÄL, nu är vi de enda långliggarna som är kvar.

Sköterskorna gillar Viggo, det säger det i vart fall. Jag gillar sköterskorna, jag tycker det känns tryggt att känna igen dem. Småprata lite när de hinner. Men så säger de det vi väntat på, Viggo är frisk nog att få flytta till Mölndal. Där bor de friska barnen som bara behöver växa till sig lite innan de får komma hem. Vi hörde talas om Mölndal redan från början och har hoppats på att få åka dit, det är ju sista steget innan han får komma hem. Blir glad och ledsen samtidigt. Trivs så bra med mitt hörn, med sköterskorna och rutinerna. Men ändå, vi får åka till Mölndal!

Kapitel 3, i vilket Viggo bestämmer sig för att det får vara nog!

Jag är på besök hos min barnmorska på MVC. Jagg säger att det har läckt lite kiss eller flytningar på sistone, kan man göra nåt, är det farligt? Nädå lugnar hon mig, ingen fara alls. Jag får ett papper på hur man gör knipövningar. Innan jag går så skriver hon ut min journal så jag kan ta med mig på semestern. Jag skrattar och säger att det är väl inte så nödvändige, ska ju bara vara borta ett par veckor men hon säger att det är bra att ha med sig den "om nåt händer", vilket det såklart inte ska.

Äntligen är det dags att åka, sveriges nationaldag. Efter den långa kalla hösten är det nu definitivt sommar. Solen gassar, alla träd är gröna, himlen blå, flaggor på alla flaggstänger. Kan knappast bli mycket bättre! Vi har packat bilen full med presenter till släkten, hundar, väskor och oss. Första etappen är till Dalarna och min storebror med familj och moster som bor i en stuga på hans tomt. När vi kommer fram sitter jag på gräsmattan och njuter. Vi stannar en dag, hundarna busar och jag får bekanta mig lite bättre med Pers son David. Snart två år och full av energi! Tänker att det inte är så länge tills jag har en såndär illbatting runt fötterna.

Torsdag den 8 juni. Vi ska åka vidare norrut till Umeå, äter en jättefrukost hos Per. Vi är som en svärm gräshoppor, kommer äter upp allt i huset och åker vidare. Vi bestämmer att åka förbi Gävle på motorvägen istället för småvägarna. Solen gassar och allt är sådär grymt vackert som det bara kan vara i början på sommaren innan man börjar ta solen för givet, det blommar fortfarande överallt.

Halvvägs mellan Falun och gävle händer nåt. Det blir alldeles blött mellan benen. Jag sväljer hårt. Tänker febrilt, tänk om det är blod! Tänk om det är ett missfall! Jag säger åt ic att stanna, känner efter i byxorna och det är vatten, inte blod. Vi vet inte vad vi ska göra, stannar vid en mack, jag tänker byta byxor, men när jag ställer mig upp så forsar det ut mer vatten, ned i skorna ut på asfalten. Jag säger åt ic att gå in och höra om det finns en vårdcentrale eller nåt i närheten, vet ju inte vad jag ska göra, vem jag ska ringa. Kommer på att jag kan ringa MVC, de har telefonsvarare men ringer snabbt tillbaks. Hon jag pratar med säger att åk inte till vårdcentralen, sjukhus ska det vara. Ger numret till förlossningen i Gävle och säger: Förstår du att det här är allvarligt? Ja säger jag. Klart jag förstår. Gävle förlossning säger kom in direkt. Jag stirrar rakt fram efter vägen. Säger att vi kanske skulle väntat med att handla bäbisgrejor. Ic säger att så kan du ju inte tänka, det här går bra. Jag är säker på att bäbisen kommer att dör, så här tidigt kan de ju inte klara sig utanför magen, jag vet minsann vad vattenavgång innebär, det är ju så man vet att man ska föda. Nåt annat vet jag inte om förlossningar, bara det och det jag sett på ER, men det vill man ju verkligen inte tänka på.

Vi hittar till sjukhuset, solen gassar och inga parkeringar i skuggan. Hundarna kan ju inte vara i bilen i den värmen, men jag vill ha med ic in. Vi vevar ned rutorna och bestämmer att fråga när vi kommer in. De är jättesnälla på förlossningen, jag börjar gråta i korridoren.

Jag får komma in i ett rum, byta om, ta prover, de kopplar in CTG så de hör barnets hjärtrytm. Barnet är inte dött, jag pustar ut lite. Ic springer ut och in, kör ACn i bilen så det blir kallt, kommer in ett tag och så samma sak igen. Finns ingen plats i skuggan. Läkaren säger att ibland går vattnet av ingen orsak, men förlossningen behöver inte starta för det, men det är risk att det blir en infektion som gör att den startar. Jag är rädd för att gå på toa för att det hela tiden rinner mer vatten. Får en jätteblöja. Känner mig fånig, antar att det är ett sundhetstecken. De säger att jag inte kan stanna i Gävle ifall att förkossningen startar för de kan inte ta hand om så små barn. Jag tolkar det han säger som att barnet dör om det kommer ut, fattar inte. Barnet är nu 26 veckor och 5 dagar. De ger mig kortison för att barnets lungor ska mogna fortare. De försöker fixa en helikopter till Uppsala men de har inte plats för mig. Jag blir besviken för jag har ju aldrig flygit helikopter. De försöker med ambulansflyg till Östra i Göteborg, men det finns inga lediga plan. Jag får åka ambulans till Karolinska i Stockholm. Ic kör efter med hundarna. Innan jag åker säger läkaren att jag ska höra av mig så de får veta hur det gick, och så säger han att jag och ic ska prata. Vad som än händer så glöm inte att prata med varandra, det är jätteviktigt. Han är snäll så jag får tårar i ögonen. Jag lovar. I ambulansen åker en snäll barnmorska ifall att nåt händer. Hon är jättetrevlig och säger att inget alls behöver hända, ibland kan de hålla kvar bäbisen flera veckor efter vattnet gått, det bildas nytt hela tiden. Jag frågar det jag inte vågat fråga tidigare, vad händer om barnet kommer nu? Hon tröstar och säger att de är jätteduktiga nu och klarar så små barn som v 23. Så det är stor chans att barnet klarar sig. HUR stor chans undrar jag. Det vet hon inte. Jag undrar om det är 5o% eller mer, mer tror hon. Sen pratar vi om resor, hon har rest jorden runt. Hon berättar hur hon fastnat i inbördeskrig i sydostasien och hur vackert det är på Bali. Vart hon hört att det är fint att dyka. Nya Zeeland och fotvandring. Vips så är vi framme. Skicka kort när du vet hur det går säger hon. Det ska jag göra lovar jag.

Får ett eget rum på Karolinska. De är snälla där med. Lugnar mig. Inte säkert att nåt händer på länge än. Jag blir beordrad sängläge, får inte ens gå på toa, får använda potta bredvis sängen. De gör allt som de redan gjort i Gävle. Frågar om jag haft sammandragningar. Nej säger jag. CTGn visar hjärtljudet, men inga sammandragningar. Ic ringer och säger att han kör hundarna till firmalägenheten och kommer sen. Jag tycker synd om honom som får förfölja oss och ta hand om hundar och bil och sånt medan jag bara ligger som ett kolli. Jag får inte äta heller, ifall att de behöver snitta mig. I gävle har de gjort UL och jag vet att bäbisen ligger med rumpan ned, men det kan ändra sig säger de, den är så liten än så den vänder sig lite då och då. Jag ångrar att jag tackade nej till mat i Gävle för jag är hungrig nu. Jag får dropp med näring i, och antibiotika för att förhindra att det blir infektion i livmodern.

Kan inte sova på natten. Tänker massor. På morgonen meddelar de att de ska flyga mig till Östra med en barnmorska i planet som har dropp med sig som kan stoppa värkarna om det skulle starta. Men det gör det inte. På flyget är en snäll sköterska, och en gammal tant som ska till Borås. Sköterskan minns jag vagt från förra gången jag åkte flygambulans. Hon lovar att kolla upp om vi flygit tillsammans tidigare. Jag är rätt säker. Barnmorskan som flyger med mig är också jättesnäll. Hon lugnar mig. Inte för att jag är så orolig, ingen tror ju att förlossningen ska starta snart. Ambulans till Östra, jag oroar mig mest för att måste dela rum, men det visar sig att de bara har enkelrum på SpecialBB på sommaren. Mysigt rum. Ic kör bil till Göteborg med hundarna, jag ringer och kollar till honom ibland. Han bestämmer sig för att inte komma på besök utan sova hemma med hundarna, det hann bli sent innan han kom hem.

På Östra blir jag också beordrad sängläge, fast med toabesök och duscha fick jag också. Inget annat för på Karolinska hade de visst haft utbrått av antibiotikaresistenta bakterier. Inte lämna rummet innan proverna kommer tillbaks.

Lördag den 10 juni. Ic kommer på morgonen, han har med sig duschgrejor och läsning och Nintendo DS och annat smått och gott. Jag har ju väntat mig att stanna länge. På förmiddagen känner jag av lite mensvärk som kommer och går, jag säger till sköterskan och får en vetevärmare att lägge på. De gör CTG men det visar inte på några sammandragningar. Inget att oroa sig för. De gör gynundersökning ändå och jag har inte öppnat upp mig mer än jag hade i Gävle. Puh! Jag skickar hem ic till hundarna, det tar en timma enkel väg med spårvagnen men han lovar att komma tillbaks senare. Innan gynundersökningen tog han tid på mensvärken som kom och gick med regelbundna intervall. 2-3 minuter mellan. Men det skulle ju inte vara nån fara och de gör ju inte jätteont.

Efter han farit börjar det göra ondare, jag säger till en sköterska som ger mig panodil. Men när jag inte längre kan ligga på rygg under värkarna så får jag åka på en till underökning och jag har öppnat mig mer. CTGn ger fortfarande inte utslag på sammandragningar, även under värkarna. De gör UL igen, fortfarande rumpan ned. Då säger de: Vi får nog ta och snitta dig. Jag stirrar på dem. Idag? Ja, det är ju ingen jättepanik, men inom de närmaste timmarna i vart fall. Jag stirrar på dem. Det skulle ju ta flera veckor, jag skulle ju ligga och ha aptrist i flera veckor. Inte göra nåt vettigt alls. Inte föda barn.

Jag ringer ic och säger att du får nog komma hit, de ska göra kejsarsnitt. Han har hunnit halvvägs runt huset med hundarna. Sen flyttar de mig till förlossningen, där får jag ligga och vänta på att de ska bli klar med ett annat snitt. Värkarna gör skitont nu, jag gråter och kvider mig genom dem. De känns så fruktansvärt onödiga! JAg ska ju inte använda dem till nåt! Jag tänker på min dröm om en vaginal förlossning, utan smärtstillning. Nu inser jag hur fruktansvärt dumt det var, jag vet ju inget om att föda barn, det gör ju ONT! Skitont! Inte där jag trodde det skulle göra ont heller, mest ont gör det i ryggen. När värkarna kommer kanjag inte tänka, inte andas, inte prata. Nu kommer det ofta och är långa. Kanske en halv minut mellan dem. En sköterska ger mig dropp som ska stoppa upp värkarbetet, så det gör mindre ont i väntan på operationssalen. Det hjälper inte alls. De vill inte ge nåt smärtstillande för barnet är så litet. Ic kommer, han tog en taxi. Jag säger att det gör ont! Att vi ska absolut aldrig mer göra några barn. Han ska aldrig få ha sex med mig igen för man kan ju inte lita på preventivmedel heller tydligen. Spiralen är ju kvar än.

Tio långa minuter efter han kommit är det dags. Jag inser att de ska ge mig ryggbedövning som jag fått tidigare. Då fick jag panik så de fick söva mig, nu säger de att de inte söver mig om jag får panik igen. Men om bedövningen inte tar söver de mig. Värkarna kommer så tätt nu att jag inte orkar tänka. De försöker lägga bedövningen men varje gång de försöker kommer en värk och jag kan inte ligga still. Tillslut säger de att jag ska böja ihop mig istället för att sträcka ut när det kommer en värk och jag lyckas göra det ochvips är bedövningen där. Smärtan släpper. Gud så skönt! Otäckt att benen är helt döda, jag kan inte lyfta dem. Jag känner när nån rör mig men det gör inte ont. Så börjar snittet. Massor av folk är det och jag vet inte vem som gör vad. Jag skämtar lite ibland. Ic sitter vid huvudet. Det är skönt att ha honom där. Han har söta jättestora blå läkarkläder. Helt plötsligt säger de att här är barnet, de lyfter upp det och jag hinner knappt se det innan de springer ut med det till rummet bredvid. De ska undersöka det och se till att det mår bra. Det känns som en evighet innan de säger att ic får komma och kolla på det. Ingen hann se om det var en pojke eller flicka. Ic går och jag försäker se vad som händer där inne, men jag ser bara massa ryggar. Efter lång tid kommer ic tillbaks, det är en pojke säger han! Det visste jag ju, när värkarna startade sa jag minsann att nu är jag säker på att det är en kille, så dävla tjurskallig och envis kan inte en tjej vara!

Efter ett tag kommer de in med bäbisen, de lyfter på filtarna så jag får se honom. Jag ser inte så mycket men börjar ändå gråta. Han är så liten! Ic följer med bäbisen upp till neonatalavdelningen, men det är fler nya barn där så det är lite kaotiskt och han får inte komma in i rummet. Jag ligger kvar och blir ihopsydd, det tar mycket längre än att öppna upp mig. Jag skämtar med kirurgen som slurpar med sugen och frågar om jag kan få en fettsugning när hon ändå håller på. Jag tror inte hon fattar att det var ett skämt. När allt är klart kör de iväg mig till uppvakningen, jag får ett eget rum och två egna sköterskor. Allt för att Karolinska haft utbrott av resistenta bacillusker. Jag skakar, hela jag. Kan inte sluta. Fryser och huttrar. Tänderna skakar så jag inte kan prata. Jag får dricka lite vatten, jag är så törstig och kan inte sluta skaka. De säger att det är vanligt, det kan vara en infektion och feber eller chocken. Jag ligger där och skakar och småpratar med sköterskan, hon har också fått ett prematurt barn som mår bra nu. Jag frågar allt jag kan komma på mellan skakningarna. Efter en timma eller så slutar jag äntligen skaka och bedövningen släpper lite i taget. När jag kan lyfta på benet får jag åka tillbaks till rummet där ic väntar.

Senare kör de upp mig i sängen så jag får titta på bäbisen. Det ligger många små barn i rummet, kuvöserna plingar och plongar. Vårt barn mår bra trots allt, han behövde inte respirator. Han föddes i v 27+0. Han var inte stor, han vägde bara 950 gram och var 35 cm lång. JAg tyckte han var söt, fast han var röd och rynkig och full av sladdar. Han var ju vår. Senare i sängen funderade jag på det. Tänk om nån bytt ut honom på vägen upp. Han kanske hade dött och så fick vi nåt annat barn. Eller så kanske jag bara drömt allt, jag hade inte varit gravid alls och inte kunde jag väl fått barn, det finns ju inte en enda bild av min mage.

Kapitel 2, i vilket vi får veta lite om graviditeten.

Jag har alltid varit en kvällsmänniska. Kanske är det upplagt så att man ska uppnå mesta möjliga lidande i början av graviditeten. Jag mådde aldrig illa på morgonen, kanske nån gång, för säkerhets skull började jag äta lite frukost fast jag aldrig gjort det tidigare. Men på kvällen mådde jag pyton. Men det värsta var ändå att varje gång jag kom till frysdisken på affären började jag må illa. Dessutom var ingen mat god.

Jag var säker på att jag kände sparkar i v 12 eller så. Vid det laget hade jag varit till gyn en gång till och de har försökt ta ut spiralen utan att lyckas. Den får sitta kvar. Alla säger att man inte kan känna sparkar i v 12, men jag trodde jag kände ett fladdrande. Vi väntar till v 14 eller så innan vi berättar att vi ska ha barn, jag berättar till min bästis Anna innan dess, hon har ju varit gravid, hon förstår. Hon blir jättelycklig, jag påminner henne om att hon lovat bli gravid samtidigt som mig så vi kan gå med magarna tillsammans och fika med barnvagnen varje dag sen. Hon skrattar och säger att det är lite svårt att skaffa barn när hon inte har nån kille just då. Alla andra blir också lyckliga. Vad är det med att göra barn som får alla att bli lyckliga?

Jag är inte vidare lycklig, att vara gravid är inte så glamoröst som jag tänkt mig. Jag föreställde mig ett berg med kuddar, en snäll man som hämtar alla konstiga saker man är sugen på och så får man fräsa åt honom utan att han blir ledsen för jag är ju gravid. Istället sover jag mest hela tiden, missar tentan i arbetsrätt för jag är i chock och kan inte koncentrera mig. Jag vill inte äta nåt, allt är äckligt. Anna tröstar, tänk att du ska bli mamma, fattar du vad coolt! Det kommer en underbar bäbis efter det här. Jag känner mig inte gravid, bara trött. Och man får inte röka eller dricka heller. Efter att jag testat positivt den där måndagen i januari hade jag fyra cigg i paketet. Jag rökte upp dem samma kväll och efter det har jag inte rökt nåt. Jag försökte njuta av den sista, men det funkar ju inte. Kan ju inte njuta på kommando.

I vecka 18 är vi på ultraljud. Det är en student som gör det och hon bryter på nåt språk så jag förstår inte vad hon säger. Ic håller handen. Vi ser nåt röra sig, studenten och barnmorskan mäter här och där och säger vad det är men det är svårt att se. Vi får bilder, där ser man en liten bäbis i profil, jag försöker se om jag ser en snopp nånstans men vågar inte fråga. Det ska ju inte spela nån roll, men jag önskar mig en flicka. Det är så mycket killar i släkten ändå. Tänker på söta små rosa kläder. Kommer ihåg ett ex som dumpade mig för en norska och plötsligt började prata om små söta tubsockar, jag trodde han blivit galen, men så blir man visst. Den 8 september är beräknad födsel av mitt och ics suddiga gråspräckliga barn som sprattlar runt där i magen och sparkas så att jag känner det. Nu är jag säker på att det jag kände i v 12 var sparkar, det kändes likadant som nu fast mindre.

Jag drömmer att jag får barn, dostret är bara 18 veckor gammalt, men när det kommer ut är det helt perfekt, som ett riktigt barn. Det är en pojke och vi döper honom till Samuel. Konstigt, jag har aldrig ens tänkt på namnet Samuel. Han är underbart söt, han har ics vackra ögon men mer intensiv färg. Han har liksom en bäbytuppkam med råttfärgat hår. Supermjukt. Han är perfekt. När jag vaknar gråter jag, längtar, vet att det är en kille nu.

Jag tackar ja till att jobba i Dalarna när jag är i v 32 och i 4 veckor. Familjeredaktör, jag är redan nervös. Vi bestämmer oss för att åka på bilsemester och hälsa på släkten innan min mage blir för stor. Vi lär inte vilja packa in två vuxna, två hundar och ett spädbarn i bilen till jul och åka hem. Eller ännu värre på tåget. Så då måste vi göra det på sommaren, vi bestämmer att åka så fort min kurs är klar. Ic tar ut semester, men sparar ett par veckor till september så han kan vara hemma innan födseln och gå ut med hundarna och sånt. Magen syns nu, alla på skolan säger det när vi har redovisning på vårt projekt. Det är tio veckor sen vi sågs i klassen och plötsligt syns minst tre stora gravidmagar. I vår grupp är nu tre av fyra gravida, så ämnet bäbisar och graviditet har vart på agendan mer än en gång. Först ut är Lisa som ska ha i slutet av juli, hon har stor mage redan i början av kursen. Sen jag i september och så får vi veta efter några veckor att Jessica ska ha i december tror jag. Sofia är snäll och står ut med vårt snack, det vet jag inte om jag skulle gjort om jag var henne.

Det är roligt när magen äntligen syns, även om den inte är så stor. JAg känner mig äntligen gravid, och ic får känna nån spark på utsidan också. Han pratar med bäbisen och den sparkar tillbaks. Härligt! Och så ska vi på turné bland släkt och vänner och visa upp magen. Jag ska vara ledig (arbetslös) i några veckor och Anna är det också så vi kan hitta på saker. Sommaren ska bli härlig, jag längtar till och med efter att få träffa släkten för en gångs skull.

Kapitel 1, i vilket vi får veta hur allt började

Nyårsafton 2005. Vi har kompisar på besök från Stockholm och jag har lagat massor med mat. Mer än vi fem kan få i oss på flera dagar antagligen. Massor av röror och saker, MASSOR av vitlök i allt. Jag är orolig att jag ska få mensen under kvällen, har haft lite mensvärk senaste veckan och jag blir så onykter när jag dricker under mensen. Kvällen är jätteskoj, vi sjunger karaoke och dricker tequila, äter tills maten står ut genom öronen. Vi har köpt en flaska gula änkan till tolvslaget, varför dricka äckligt bubbelvin när äkta champagne är så gott? Ingen mens, full blir jag ändå.

Dagen efter. Bakis. Gud så dåligt jag mår! Jag öppnar kylen för att ta nåt att dricka och vitlöksdoften slår emot mig, springer på toa och spyr. Senare på eftermiddagen beställer vi pizza, Anna vill ha extra färsk vitlök på sin. Jag börjar må illa igen så fort pizzorna kommer in genom dörren.

Dagarna därpå kan jag fortfarande inte öppna kylskåpsdörren för det stinker vitlök och varje gång börjar jag må illa. Mår allmänt lite halvkasst, skyller på att mensen borde vara på väg nån gång häromkring. Jag har inte så bra koll på när den egentligen borde dyka upp, jag har ju kopparspiral så graviditet är inget jag ens funderar på. Dessutom har jag ju alla klassiska PMS-symptom. Jag är trött och hängig, ont i magen och ryggen, grinig, brösten ömmar och känns tunga.

Efter en vecka börjar jag fundera på när jag egentligen hade mensen sist. Frågar ic, men han minns inte heller riktigt. Vi tror det var i december, men kanske november? Nåväl, mensen kommer väl när jag slutar fundera på det tänker jag.

Måndag den 9 januari. Har noggrannt ställt två klockor på morgonen. Ic är i stockholm och jag har kursens viktigaste föreläsning på morgonen. Vaknar i tid, mår apdåligt på spårvagnen men det går över efter ett tag, jag kan ju inte vända när det är så viktig föresläsning. När jag kommer till skolan så sitter alla redan i föreläsningssalen, konstigt, vi börjar ju inte förän om en kvart.Det visar sig att jag kollat fel på schemat och har missat halva föresläsningen redan, jag blir skitsut på mig själv. Bestämmer mig för att åka hem istället för att gå på andra halvan. Kanske åka förbi Frölunda Torg och käka på McDonalds på vägen hem. När jag är där köper jag ett graviditetstest på apoteket. Bara som en ingivelse, jag är ju inte gravid, jag har ju spiralen inne än. Har gjort det ett par gånger tidigare när mensen varit sen, båda gångerna visade testen inget så jag är ju egentligen inte orolig. Kommer ju inte ens ihåg när jag hade mensen sist, är nog bara lite senil.

Hemma. Tar fram testet. Väntar på att jag ska bli kissnödig. När jag väl blir det gör jag testet, lägger det på handfatet och ställer en klocka på två minuter. Kollar på stickan och ser teststrecket bli blått, när kisset når upp till andra fönstret tänker jag gå för det tar ju ett tag även om det nu skulle vara positivt, vilket det ju inte kan vara. Men hinner inte ens resa mig innan jag ser det. Strecket som inte ska vara där! Jag kollar igen, men det är kvar såklart. Blodet rusar från huvet känns det som. Jag tänker att kanske det försvinner efter de två minutrarna har gått, det kanske lixom tonar fram och sen försvinner igen om det är negativt. Haha, säkert, snacka om att leva i förnekelse. Jag går från toan, vätar till klockan ringer, går tillbaks. Det enda som hänt är att strecket nu är mycket tydligare.

Jag sätter mig ned på toan. Stirrar rakt ut. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Känner en liten ilning av lycka i magen, har ju längtat tills jag är klar med skolan så vi kan skaffa barn. Men jag är ju inte klar med skolan än. Har minst tre terminer kvar. Räknar i huvudet nio månader framåt, eller åtta för jag vet inte när jag hade mensen sist. Gissar på augusti-september. Sen kommer jag på det, spiralen. Det enda jag minns från att de satte in den var att man skulle gå till gyn om man testade positivt för det var stor risk för utomkvedeshavandeskap. Känner modet sjunka, kanske jag måste ta bort det om det är så, vet ju inte hur det funkar. Sätter mig vid datorn och surfar, hittar inget alls. Funderar lite, önskar att ic var hemma, men han kommer inte förän på onsdag.

Bestämmer mig för att ringa gyn för att ta reda på vad som gäller, vågar inte glädja mig än. Sånt här kan man ju inte berätta per telefon heller. Jag letar upp en privat gynekolog på nätet, jag har ju ingen aning om vad man gör när man är gravid. Får en tid till på onsdag morgon. När jag pratat med gynekologen i telefon börjar jag gråta hysteriskt, vet inte varför.

Tisdag den 10 januari. Jag vaknar på morgonen, pratar med ic på msn. Plötsligt håller jag på att explodera, måste berätta det för nån. Vem annars än ic? Jag tänker att tänk om jag måste besluta mig imorgon om jag ska behålla det eller ej, det kan jag ju inte göra utan att prata med ic. (Varför jag skulle behöva bestämma det just då kan jag inte riktigt förklara för mig själv, men jag är inte vidare logisk just då). Jag ber honom ringa mig, måste prata med honom. Han ringer och undrar vad jag ville, jag är tyst. Sen säger jag det. Nu är det han som är tyst. Han är på jobbet minns jag nu, kanske inte bästa stället att diskutera det här. Plötsligt börjar jag grina igen, jag bara gråter och gråter och kan inte sluta. Är du ledsen undrar han, jag vet inte säger jag. Han ska ringa tillbaks på kvällen säger han, kan inte prata där.

Vi pratar på kvällen. Vad tycker du frågar han. Jag vet inte, vad tycker du frågar jag. Jag vet ju såklart vad jag vill, men veta vad han vill först. Han är tyst ett tag. Sen säger jag att om det nu har blivit ett barn trots allt så måste det ju finnas nån mening med det liksom. Det är ju nästan som ett mirakel, i alla fall om man räknar ut oddsen för att det ska hända. Han säger att han tänkte samma sak. Så lätt är det. Vad tycker du? Sen är vi på väg att bli föräldrar. Jag ler brett hemma. Men vi måste ju vänta och se vad gynekologen säger.

Onsdag den 11 januari. Gynekologtid på morgonen. Det är sketakallt ute, vindstilla och soligt. Tidningarna säger att det är massor av föroreningar i luften för att det ligger som ett lock över stan. Jag letar mig fram till gynekologen, mottagningen ligger på avenyn. Jag är tidig såklart, var rädd att inte hitta och nervös så kunde inte stanna hemma längre. Jag går in på Lindex medan jag väntar. På nåt sätt hamnar jag på barnavdelningen. Tittar på de pyttiga kläderna. Måste gå därifrån. Går upp till väntrummet och väntar, tiden går jättesakta. Gynekologen är en äldre man, trevlig. Har aldrig haft en manlig gynekolog tidigare, vi pratar lite och sen vill han göra en undersökning och ett vaginalt ultraljud. Han pratar om annat så det känns faktiskt inte konstigt att ha en främmande man rotande där nere. Han gör UL, jag ser det på tv-skärmen, han säger att jag definitivt är gravid, kanske v 6 efter hur stort embryot är. Jag ser inget som ser ut som ett embryo men nickar ändå när han frågar om jag ser det. Han säger att jag kan klä på mig, jag funderar över varför det finns små omklädningsrum på gynmottagningar överallt. Man visar ju ändå upp allt sen.

Tillbaksa på hans kontor frågar han om jag tänkt behålla det. Jag säger att det vill jag om det går. Han säger att det ska inte vara några problem. Inga större risker med att vara gravid och ha spiral, den får sitta där den sitter. Jaha säger jag, tänk så det kan gå. Han säger att jag ska komma tillbaks om två veckor så ska han göra ett till UL. OK säger jag. På vägen ut träffar jag en klasskompis som är på väg in genom dörren. Som tur är frågar man ju inte varför nån är hos gyn. Jaha, så nu är jag på väg att bli mamma, men jag vet ju inget om sånt. Har ju knappt träffat en bäbis, har ingen aning om hur man gör. Vet inget om att vara gravid. Går till bokhandeln och tittar på gravidböckerna, men kan inte köpa nån. Jag promenerar till skolan, solen skiner och jag småler hela vägen. Ringer ic och säger att nu är det officiellt, vi ska bli föräldrar.