Kapitel 60, det sista på det gamla året.

Tänka sig, nu har det om nio dagar gått exakt ett år sen jag fick två blåa streck på den där rackarns stickan. Huuuuuu så känslosamt det var. Så för att sammanfatta året som gått så har det till stor del gått ut på graviditet och sjukhus och bäbis. Ja ärligt talat så är det väl i stort sett allt som försigått i mitt huvud, jag är rätt enkelspårig. Trots allt har det varit ett bra år. Vi fick ju äntligen flytta till vårt hus, och Viggo, ja vart ska man börja. Han är ju, trots allt han gått igenom, den härligaste bäbben av alla. Vid det här laget har sommaren suddats ut ur minnet, det är väl lite som förlossningar det där, om man kom ihåg exakt hur förbaskat ont det gjorde skulle väl ingen ha mer än ett barn?

Förhoppningar för nästa år... Ja... Vad ska man hoppas på när man redan har det mesta man önskat. Kanske en lika fin sommar som den jag missade i år. Kenske nån ny vän i närheten att fördriva lite tid med. Kanske att Viggo får fortsätta vara frisk, tänka sig att det enda han råkat ut för sen han blev utskriven är en ynka förkylning som han klarade med glans. Sen önskar jag nog inget mer just idag.

Nyårslöften har jag inga. Jag ger aldrig nyårslöften, varför skulle jag när jag inte håller dem ändå. Vad är det de säger, vägen till helvetet är asfalterad med goda föresatser ;) Hihi... Jag ska inte bidra med mina. Dessutom tror jag att summan av alla laster är konstant, så slutar jag med nåt börjar jag väl med nåt annat och kokainmissbrukare vill jag inte bli för att jag bestämde mig för att sluta bita på naglarna eller så...

Ja gott nytt år på er alla läsare som stått ut med mig och skrivit kommentarer till det jag skrivit, det uppskattas. Och såklart till er som bara ramlade in på väg någon annanstans och ändå stannade upp och läste.



Viggo hälsar också gott nytt år!

Kapitel 59, GOD JUL!

God jul önskar Viggo och mamma Maya :)

Viggo hade varit snäll i år, han fick massa fina saker som en gåstol av farmor och faster och en spjälsäng av mormor och morfar. Han tyckte julen var rätt skoj men ganska konstig, och trött var han på kvällen.

Idag har han varit lite lessen, tror han håller på att få sin första tand, han dregglar och ska tugga på allt och gnäller heeeeeela tiden. Och han bits hårt om man stoppar in ett finger för att känna efter. Stackars liten! Stackars oss! I kväll somnade han i min famn efter jag sjungit alla sånger jag kom på, de i barnkammarboken vi fick i julklapp och så läste jag kattresan. Sen sov han ääääntligen. Stackars liten, han är så ynklig. Konstigt nog så varvas det med solskenshumör av värsta sorten, han bara ler och skrattar! Hmmm... Inte lätt att vara liten gissar jag!

Andra nyheter som jag inte hunnit skriva om eftersom vi haft fullt upp är att två dagar innan jul hade vi garaget fullt med bajs, avloppet vände. Kuuuuuul! Kommunen kom med slambilen och fixade men gissa vem som fick spola ur badrummet i källaren som fick bajs över hela golvet? Jo jag såklart, urk vad päckligt!

Vad mer? Vi hade faster (min faster alltså) på besök idag och hennes man också. Hon sitter i rullstol så jag var lite orolig att hon inte skulle ta sig upp för trappan men det gick bra. De komm med blå barnkammarboken och en vacker julgrupp. Vi fikade och hade jättetrevligt! Jag älskar att få besök! Under trettondagshelgen kommer brorsan med sin fru som heter samma som jag (för och efternamn, samt smeknamn) och deras tvååring. Det blir också kul :) Funderar på att lägga in klickgolvet och måla gästrummet innan dess, får se om vi hinner. Kanske vi bara lägger golvlådorna där inne och säger att de får lägga det innan de sover ;) De har iaf gjort det tidigare.

Har även meddelat pappa att han ska komma i sommar och bygga golv och väggar i vår lilla toa. Snäll som han är så sa han nåt i stiol med jaha... Han var och rev en lada åt brorsan förra året så i jämförelse så är detta ju ett pyttejobb.

Nu klagar mamma på att vi inte hunnit köpa brandvarnare än. Ja jag vet att vi borde ha, men jag hann ju inte ens köpa julklappar åt Viggo i år så hur skulle jag hunnit det? Får ordna det i mellandagarna när jag ska spendera julklappspengarna. Brandvarnare och en ny toasits blir det. *fniss* Oj vad gammal jag blivit!

Kapitel 58, i vilket julen närmar sig med stormsteg.

Nu bor vi här, i vårt fina funkishus. Det står lådor lite överallt och allt känns smått kaosartat, men trevligt! Det är så mysig atmosfär här. Kanske det beror på att huset är av trä, inte betong. Visst betong är ett trevligt material i vissa fall. en juste betongbänk eller kruka kan vara ruggigt snygg, men ett betonghus har ingen själ. Ingen människa har hamrat och spikat upp väggarna och materialet är dött. Nä, vem vill bo i en stenkista när man kan bo så här mysepysigt!

Viggo är en helt ny bäbis sen sist jag skrev. Han är så härlig! Pratar och greppar saker och undersöker dem noggrannt. Fåglarna som flyger runt runt i musikmobilen kan sysselsätta honom länge och likaså babygymmet. Han stoppar saker i munnen för att kolla vad det är och han är hur charmig som helst. Han skrattar ofta, inte sånt klingande skratt men nåt gurglande läte av nåt slag. Han blev ett halvår den 10e, min stora kille!

Han har fått en ny säng, en spjälsäng, i tidig julklapp från sin mormor och morfar, den tycker han mycket om, vaggan var så trång för min knubbsäl. Han väger nog runt 7 kg nu lillskrutten. På kvällen ger vi honom gröt, han blir tokglad när han ser grötskeden. Tänk vilken tur att han gillar mat, vad tråkigt att måsta truga i honom maten. Det är jättekul att mata honom med gröten, han äter bara en 4-5 skedar än för hans mage måste få vänja sig, men han kladdar och tuggar och har sig och skrattar hela tiden. Gullunge!

Vi har nyss släpat upp en över 80 kg tung kyl/frys upp för trappan, puh! Min rygg är inte vad den var innan Viggo, antar att det är en kombination av konstiga lyft och graviditet och så har jag nog suttit på rumpan och latat mig för mycket på sistone! Borde börja träna nåt så jag inte blir gammal i förtid. OK, äldre, gammal börjar jag ju redan bli ;)

Ute stormar det och regnar och regnar och regnar... Översvämningar lite här och där, bland annat här... I vart fall om man tror på tidningarna. Viskan svämmar över och folk bygger vallar, här bor man i Viskafors och har ärligt talat inte märkt det. Men vi bor ju inte nära Viskan. Däremot plaskade jag genom Mölndals ån eller vad den nu heter som svämmat över söderleden i göteborg. Det var inte speciellt kul kan jag säga, sen ösregn hela vägen hem, blä! Jag är glad att jag inte bor i Göteborg längre, vet inte riktigt varför men jag var nog aldrig en stadstjej. Fast är lite nervös för att bo i en liten ort också, tänk om folk tycker man är skum...

Andra saker som hänt sen sist. Mamma var hit en sväng, hon och Viggo kom jättebra överens. Hon hjälpte mig flyttstäda, bless her soul! Vi hann inte färdigt men hon tog allt jobbigt som toan och fönstrerna. Jag har köpt talgbollar av Lions, skoj, nu känner jag mig som villaägare ;) Ska hänga dem i mitt äppelträd kanske... Eller tar ekorrarna dem då? Fast vad gör det, jag gillar ekorrar, de är gulliga och förtjänar också lite julkäk...

Imorgon kommer Maggis på besök, hon har fyllt år och jag måste skaffa en present åt henne innan hon kommer *panik* Dessutom måste jag få hem en gran, ska ha äkta i år eftersom vi får så lite normal jul. För att uppväga typ. Hur få man in en normalstor julgran i en pyttebil? Nåja, det ger sig nog! Det ska bli kul med besök i helg, maggis flyttar till Sundsvall snart, hon har fått jobb där. Men hennes exjobb var ändå slut så hon skulle åkt ändå, men jag kommer att sakna henne massor! Undrar om jag kan fixa ett jobb på Volvo åt henne istället *funderar*

Har inte kommit nån vart med julandet heller. Visst hänger det stjärnor och lampor där det ska, lite pyntat har jag också när jag ändå höll på (och jisses vad mycket lättare det blir i ett trähus, jag fick en häftpistol och ic en skruvdragare och vvi häftar och skruvar hela tiden). Men julmaten har jag inte ens funderat på, inga kakor har jag bakat, inget alls är klart. Panik! Är det detta som kallas julstress? Måste sätta mig och göra listor, det lugnar nerverna!

Nu ska jag torka ur nya kylen och se om den exploderar när jag kopplar in den, man fick inte vicka den mer än 45 grader, men hur katten får man upp den för trapporna utan att vicka den mer? Asch, det gick säkert bra! Jag trodde inte man kunde bli så lycklig för en frys, men det är jag! (vi hade ingen innan)

Kapitel 57, i vilket Viggo vänder på sig!

Jag vet att jag skrev tillfälligt avbrott, men det här var jag ändå tvungen att rapportera så jag minns det sen. Idag har Viggo lärt sig vända från rygg till mage. Duktigt va? Han har oavbrutet vänt på sig all vaken tid i eftermiddag. Tyvärr kan han inte vända tillbaks och blir apsur när han måste ligga på mage så det är bara att vända tillbaks honom direkt. Men han kanske lär sig det också sen när han kommer på knepet. Bara att hålla mer koll på honom nu när han ju faktiskt kan ta sig en bit med hjälp av vändtekniken. Förut har han kunnat hasa runt lite genom att åla sig (han brukar ofta hamna på tvären när han sover i vår säng tex, men det är ju som det brukar vara, att barn och djur tar upp all plats så jag och ic får sova i varsitt hörn utan täcke ;)

När jag nu ändå skriver så kan jag ju rapportera att vi ska på läkarbesök på östra imorgon, hos neo-läkare. Vet inte riktigt vad de ska göra men tror det aär en vanlig koll på det som kan bli komplikationer på förtidia bäbbor. Skönt att få kolla att allt är ok, och att det hanns med innan flytten så vi slipper åka så långt. Jag är lite bekymrad över hans luftvägar då han blir väldigt väsig i andningen när han anstränger sig, men förhoppningsvis är det inte nåt farligt.

På fredag blir vi husägare. Och så onsdag nästa vecka kommer flyttgubbarna och hämtar alla våra grejor (som vi inte börjat packa än, hoppsan!), det står 60 (!) flyttlådor i hallen och ger oss dåligt samvete. De tar upp större delen av hallen så de är svåra att ignorera.

Vad jag däremot har gjort är att få klart julkorten, de är frankerade och ligger och väntar på att bli skickade i julkortskuvertet vi fick från posten idag... Nu väntar jag bara på att det ska bli december så de inte kommer fram för tidigt, kanske inte alla är lika julgalna som jag och uppskattar julkort i november... Konstigt folk isåfall ;)

Kanske jag skriver lite när jag hinner ändå, det här har jag saknat. Det är bara så irriterande när man inte har sin vanliga dator med bokmärken och automagiskt ihågkomna lösenord till grejor. Det är lixom inte så kul att surfa när man inte har ett enda stackars bokmärke kvar (men däremot har jag hittat några nya att ersätta dem med). Kanske tomten kan laga min laptop till jul... Att sitta vid stationära med Viggo går ju fetbort, jag är ju så närsynt att jag alltid sitter lutad över tangentbordet för att se nåt och med en 6-7 kg klump i famnen funkar det ju inte alls. Och det är just i famnen (eller iaf tätt intill en) han vill sitta hela dagarna. Annars blir det bara gråt och skrik. Så kan vi ju inte ha det!

Om ni vill se min Viggo i tidningen så finns han i både norran och NSD, titta på norran.se och/eller nsd.se under personligt och bb-bilder eller vad det nu heter så finns han där med ett leende på läpparna. Så nu slipper svärmor tjata längre.

Nu ska jag avvika, det var kul att rapportera lite igen, ska försöka göra det oftare nu, i vart fall efter flytten är färdig. Lovar!

Tillfälligt avbrott

Eftersom jag blivit efterlyst (gud så kul att vara saknad *glad*) så tänkte jag bara lite snabbt säga att jag och Viggo mår finfint! Flyttlasset till nya huset går den 6:e december och dessutom har min laptop pajat. Så pga det så kommer jag att vara osynlig här fram till mitten av december. Men sen lovar jag att komma tillbaks och skriva igen så ni slipper oroa er över mig :)

Kram på er och ta det lugnt med julstöket!

Kapitel 56, i vilket vi får se lite fina bilder.

Viggo är glad



Gosparty i soffan...



Viggo och pappa pratar allvar ;)



Duktig Viggo kan lyfta huvet högt!



Mer glad Viggo...

Kapitel 55, i vilket Viggo visar vems morgon humör han ärvt.

Inte är det mitt iaf. När jag vaknar och tittar in i vaggan så möts jag av ett brett flin. Det är som om han vill säga att det är roligt att se mig! Sötunge! Idag lyckades jag även få några små fnitter också, det har jag inte hört förut. Man smälter som is i Sahara när man ser honom ligga där och le med tungan ute, Viggo style. Nu ligger han och pratar med mobilen (inte en sån mobil, en sån som snurrar och spelar).

I måndags ringde jag neo och frågade om provsvaren. Järnvärdet var superbra på 122 och retikolyterna (eller hur det stavar) var mindre bra, men det jämnade ut sig sa de. Så nu slipper han äta niferex och vi ska inte på fler provtagningar. Jag tror att det är därför han är så mycket gladare, hans mage mår säkert mycket bättre nu utan järnet. Han är nästan som en ny unge. Jag är också glad att vi slipper ränna till neo i tid och otid för tester. Nu har vi fått läkartid på Östra, de ville ju kolla hans lungor så det inte var nåt fel på dem eftersom BVC-läkaren tyckte han var snabbandad. Vi håller tummarna för att det inte är nåt fel, lungproblem vill vi inte dras med om vi slipper.

Annars har vi inte gjort så mycket spännande sen helgen. Jag har hamnat långt ned i julträsket nu så nu är allt jag kan tänka på glitter och julpyssel. Helst vill jag dra igång en av alla mina julskivor också men av tradition får man inte det förän första advent. Min senaste idé ar att sy en julbonad. Vi har inte så mycket pynt att det räcker till nya huset och jag tänkte att jag borde ha lite hemgjort pynt också. Inte bara sista minuten köpt plastigt pynt. Så om jag syr en bonad om året har jag några om ett tag. Men jag lär väl inte få tummen ur. Det är ju inte så svårt att göra egna bonader om man hittar nåt snyggt motiv att sno, men tyvärr så hittar jag inga snygga gammeldags tomtar på nätet nånstans. Frihandstomtar är nog inte min starka sida. Jag gjorde en fin bonad när jag gick på högstadiet, i jugendstil med julstjärnor på. Men på den tiden var jag mer händig med pennan, nu har jag inte målat eller ritat på flera år tror jag.

I pysslets tecken var jag och Viggo en snabbsväng till stan igår och gick på Panduro. Där gick jag och plockade på mig grejor jag tyckte jag kunde behöva och märkte aldrig att det började bli dyrt. När jag skulle betala hade jag inte nog med pengar på kortet så fick lägga bort lite. Det tyckte jag var pinsamt. Viggo var nöjd med sin utflykt, han låg och log eller sov i vagnen hela vägen. Vi åkte på förmiddagen för att det inte skulle vara så mycket folk på vagnen men av nån anledning var det ändå smockat. Idag hostar och snorar Viggo lite så jag är orolig att jag gett honom en förkylning till genom att trängas på vagnen. Men vad ska man göra?

Nu är han hungrig här bredvid så det är bäst att göra nåt åt det. Senare ska vi till poststället och hämta paket med böcker. Bland annat den som alla snackar om: Växa och upptäcka världen. Får se om den är så bra som alla säger!

Kapitel 54, i vilket vi har en trevlig helg.

Igår hade vi besök av Maggis och Calle. Jag tog mig till Frölunda torg på förmiddagen för att handla lite mat och en present åt Calle som fyller år idag. Jag knatade planlöst runt lite och hittade en pyamas åt mig på Åhléns. JAg har velat hitta en länge nu så att ajg inte fryser på natten när jag är uppe och matar Viggo och sen att den täcker det mesta av min nya ännu osexigare kropp är ju inget minus precis. Saknar att vara gravid, jag kände mig så vacker då, magen hade ju en funktion då typ. Nu bara hänger den där, jag ska nog vara glad att Viggo tittade ut i förtid för annars skulle den väl hänga nere vid knäna. Känns väl sådär med tanke på att jag inte direkt var nöjd innan.

Nåväl, jag var även förbi apoteket för att hämta ut nya spiralen. Jag har visst handlat mycket mediciner i år för jag behövde bara betala drygt 400 kr för den och BM sa att den skulle kosta över 1000 kr. Då blir man inte lessen direkt tycker jag! Sen blev det mathandling och så hem för att röja upp lite i röran. Ic var snäll och tog det värsta eftersom min rygg fortfarande inte hämtat sig från utfärden till sjukhuset. Men jag städade lite i köket i alla fall, och röjde undan och dammtorkade lite snabbt i vardagsrummet, så det var riktigt fint här hemma för första gången på länge. Sen gjorde jag ett riktigt fint paket åt Calle, synd att presenten inte var lika inspirerad. Men det är ju tanken som räknas, eller hur?

Sen dök de upp vid femtiden och det var jättekul att träffa Calle igen, har nog inte sett honom sen jag flyttade hit, eller kanske på halloweenfesten när jag var upp till Luleå samma höst som jag flyttade. Jag och Maggis installerade oss i köket, Maggis hade med sig så hon gjorde tunnbrödrullar med lufttorkad skinka och pepparrotsröra som vi smaskade på med lite folköl medan lammet stekte i ugnen och vi hjälptes åt att skala och skära grönsaker som skulle vara till. För att vara första gången jag lagar lammstek och dessutom utan recept så vart det supergott! Maggis och Calle hade med sig mumsigt Chilenskt rödvin att dricka till maten. Alla tyckte det var supergott och vi hade hemskt trevligt! Inget blev över oah alla var mätta och glada. Sen blev det karaoke i vardagsrummet, följt av Buzz när det började bli sent. Viggo var jättesnäll hela kvällen och sov mest i början. Efter kvällsmålet var han vaken och satt och tittade skeptiskt när vi ylade i kapp till gamla låtar i Singstar. Undrar vad han funderade på... Men han har ju varit med på karaokefest tidigare, på nyår när han låg i magen var han ju med! Sen somnade han i vaggan med lite hjälp av pappa som sövde honom. Tänk vad snäll vår bäbis är!

Idag är jag trött, inte van att vara vaken till halv tre på natten, jag börjar nog bli gammal! Är glad att jag slapp åka över halva stan efter det som Maggis och Calle var tvungen. Men trevligt var det! Idag har det mest blivit att slappa och glo på tv. NCISs halloweenavsnitt var skoj att se. Nu är jag trött så trött och vill helst gå och sova. Problemet är att imorgon är dagen S som i spiralisättning och jag vill inte! Det gjorde så djävulusiskt ont sist att jag är sketaskraj nu. Fy katten vad man utsätter sig själv för. Men nu är jag i vart fall förberedd på att det gör ont. Men jag tycker nästan det är värt det, jag slipper så gärna mensen! Och det är ju bara en gång man behöver sätta in den, sen sitter den ju där. Önskar att de kunde komma på nåt sätt att plåga karlarna istället som var lika säkert. Man tycker ju att det skulle finnas nåt sätt att knocka de små simmande rackarna innan de hinner nånstans. Det är ju inte så att de simmar runt i hela kroppen och härjar så att det är svårt att hitta dem eller nåt. Men det är väl karlar som forskar i det där och ni vet ju hur känsliga de är när det kommer till deras privata delar. Där får man inte vara och mucka, då blir de griniga som små pojkar. Men när nån tar och bänder upp ens livmoderhals och trycker in konstiga metallmojar så är det ingen som säger ett pip. Fnys! Orättvist är det! (fast det är ju inte de som behöver bära bäbis i sig i nio, eller i mitt fall sex, månader. Så kanske är det säkrast att själv vara den som ser till att det inte händer nåt när man inte är redo)

Ja gud så mycket svammel det blev. Trött är jag och svamlig, ska återkomma när min hjärna hämtat sig lite och är mer utsövd. Viggo sover i amningskudden med Castors huvud på armen, de verkar ha det mysigt där. Jag och Gimli gosar här i andra änden av soffan. Ska nog leta fram en bra bok och lägga mig i sängen och läsa lite innan jag sover.

Kapitel 53, i vilket vi är på återbesök i Mölndal.

Idag, efter två uppskjutna besök till Mölndal för att kolla Hb-värdet, så ansåg jag oss äntligen vara nog friska för att inte smitta ned hela avdelningen. Så jag packade in Viggo i vagnen med vinteroverall och vintermössa och sånt, och packade in mig i massa kläder och så begav vi oss iväg i vinterkylan. Ja om man inte är från norrland, för då var det inte alls vidare vinterkallt. Jag var lite nervös för jag har aldrig åkt buss med Viggo förut. Det gick iaf förhållandevis bra. Bussen var en sån gammal landsvägsbuss och bakre dörren gick inte att öpna utan chauffören fick komma och banka lite på den och hjälpa mig att lyfta upp vagnen för trappan. Men Viggo var snäll som ett litet lamm, sov mest hela vägen och verkade ha det rätt gosigt där.

På sjukhuset så var det alla våra favvosköterskor som jobbade så det var jätteskoj! Alla kom och beundrade Viggo och tyckte han var så söt och så stor och att det var så roligt att se honom. Han verkade tycka det var kul att se dem med för han var på sitt charmigaste humör. Gud så söt han är när han är sån. Men när det står tre brudar plus mamma och gullar med en så kan man ju inte vara annat än glad antar jag. Men inte gick han på det gamla tricket med sockervatten i munnen när de stack honom längre utan han blev tvärarg och vrålade allt han kunde och slingrade sig så att blodet skvätte överallt. Men de fick sitt prov ändå och han hade visst pluggat bra för nu låg Hb-värdet på 117 mot 97 som han hade sist (och jag måste erkänna att jag nog slarvat rätt mycket med järnet) så jag ska ringa och höra i eftermiddag vad det andra provet visar och om vi måste fortsätta med järnet. Det är ju inte så snällt mot hans mage och dessutom tycker han att det smakar pest. Det är nog svårt att minnas att ge AD-dropparna som bara ska ges en gång om dagen. Nå, vi får väl se då.

På vägen hem upptäckte jag att jag lyckats paja ryggen för det gör jätteont i svanken, till och med när jag bara går. Inget skoj alls. Samma buss och samma busscaufför på vägen tillbaks, vi skrattade lite åt det. Han var betydligt trevligare nu, jag tyckte han var rätt sur första gången. Det visade sig att han slutade för dagen nu så det var väl därför han var gladare. Viggo fortsatte sköta sig trots att han var hungrig, när vi kommit in på innergården började han gnälla och så skrika när vi kom innanför ytterdörren. Tur att jag hade förberett en flaska att ha med oss så han fick mat på studs när vi kom in.

Annars vet jag inte vad jag ska skriva om veckan som varit. Jag har varit lite nere av nån anledning. Kan inte riktigt somna på kvällen och är trött hela dagen sen. Men det kanske ger sig, idag är jag på rätt bra humör.

Vi har frisknat till iaf, Viggo fick åka till BVC på måndagen så att Ulla fick lyssna på hans väsande andning, men hon trodde också det kom från näsan, det var bara jag som nojade och trodde det satt i luftvägarna. Han väser fortfarande till och från, men inte så farligt. Hostar gör han också och så kommer det massa slem som han kräks upp över sina och våra kläder. Men han verkar mycket piggare och gladare. Han är så härlig när han är på det här humöret, även om det innebär att jag knappt kan lämna soffan för läggar man ned honom nånstans så blir han suuuuur! Han ska vara nära nära hela tiden, och så ska man helst prata med honom också. Eftersom jag flyter bort i bärsjalen så blir det soffläge mest hela dagarna, gissa om jag kan tv-tablån vid det här laget! Skulle vilja ha saker gjorda, men har inte energi till det just nu, dessutom så blir Viggo som sagt var sur när man inte är nära så det komplicerar saker lite. Men nu när han är frisk kanske man kan ta lite mer promenader, det kändes inte riktigt rätt att släpa ut honom i kylan när han var sjuk.

Jag var till Maggis och hälsade på där hon jobbade i onsdags. Hon gör ex-jobb på Volvo och behövde testpersoner till det så jag ställde upp för jag har aldrig varit där innan. Det var ju superstort där! Jag fick ha en tight skidoverol med bollar på och så filmade de olika rörelser och så blev jag till en streckfigur på datorn. Rätt kul faktiskt. Träffade de hon jobbar med också och de verkade väldigt trevliga. Fattar inte att hon nästan är klar med skolan, vi som började samtidigt i Luleå för 6 år sen nu tror jag. Fast Ida har ju varit klar länge nu känns det som. Men när man tänker efter så har jag ju bara ett år kvar jag med, om jag inte går två, men det känns inte som om jag är så sugen på det just nu. Ett år känns ju toklite när man funderar på det... Snartär det ju ett halvår sen Viggo föddes (ok, 5 månader sen nu i dagarna) och det har ju gått superfort!

I helgen ska Maggis och Calle komma hit och äta middag. Calle fyller år så han kommer ned hit då och det blir nog skoj tror jag. Vet inte vad jag ska laga dock. Handlade en lammstek på vägen hem från Volvo, de hade extrapris, men vet inte om typ 900 gram räcker till fyra pers. Ska rådfråga Maggis vad hon tycker. Kan ju göra nån förrätt så borde det räcka, trots att jag och ic äter för fyra bara vi. Lammstek med potatis och nån sås och sallad kanske... Eller lammstek och rostade grönsaker kanske, men det skulle behövas en extra ugn för det kanske. Om jag inte gör lammet i järngrytan istället... Jag såg ju på Martha hur man brässerar (tror det hette så) och det verkade inte vidare svårt, bara man är ute i tid. Fast enklast är ju att laga i ugn. Ja, det ger väl sig skulle jag tro!

Sitter här och är sugen på chips, har såna i köket men borde laga mat istället. Hann knappt få i mig nån frukost i morse så nu är jag hungrig som få. Hur kommer det sig att hur mycket tid man än har så är man ändå alltid sen. Jag tyckte att jag hade tokmycket tid och ändå höll jag på att missa vagnen. Det är älltid nåt man kommer på att man ska göra (förbereda flaska med Nan, låsa upp vagnen, packa ned bäbis, hitta busskortet osv). Jaja, kanske man vänjer sig att bäbiskompensera planeringen nån gång. Annars är jag dömd att vara en kvart sen till allt här i livet i framtiden. Inte kul för en tidsfaschist som jag, jag hatar att vara sen!

Nä, nu ska jag plundra kylen i jakt på nåt ätbart!


Viggo hälsar, här var han sjuk men det syns inte på bilden.

Kapitel 52, i vilket vi hoppas på en lugn natt.

Nu sover Viggo snällt i vaggan. Han fick en alvedon och lite neseril och så sjöng jag alla sånger jag kom på så somnade han till slut. Nu ska han få sova där lillsjuklingen, utan att behöva släpas ut i kylan för kvällstur med Gimli. Så i kväll ska jag ila ned för trapporna öppna dörren, låte Gimli pinka på första bästa buske och så ila upp igen. Jag vill verkligen inte lämna Viggo hemma utan mig, även om det rör sig om typ två minuter. Men när han är sjuk är det så hemskt att väcka honom för att gå en snabbpromenad. Vi var på en rätt lång kvällspromenad förut med en överlycklig Gimli i bävernylonoverallen som höll honom varm. Han riktigt skuttade fram hela vägen med ett brett leende på läpparna (ja i mitt huvud var det så iaf). Viggo gnällde surt i vagnen och gillade det inte alls men somnade till sist, lagom till vi var hemma. Det gör ont i mig att behöva släpa ut min sjuka lille älskling.

Hans pappa har inte hört av sig idag, han vet inte ens att Viggo är sjuk om inte svärmor skvallrat. Hon ringer oftare än min mamma, vilket inte är att förakta. Min mamma ringer så ofta att jag blir sur på henne ibland. När ic har tänkt behaga dyka upp imorgon vet vi inte och inte heller om han väntar sig att bli hämtad vid flyget. Antar att han hört av sig om han tyckt det var viktigt. Lite sur blir jag när han vet att jag är sjuk och har haft det jobbigt, men han har väl haft fullt upp eller nåt. Kanske har han snöat in nånstans utan tillgång till telefon eller dator. Kanske tycker han att jag är jobbig som bara gnäller och är sur. Får väl se om han dyker upp imorgon. Det ligger ju nåt i det i och för sig, jag ÄR gnällig och sur. Men så har jag fått mensen idag också så det kan ju bero på det.

Måste komma ihåg att ringa MVC på måndag. Dags att få hormonspiralen insatt nu. Kanske slipper man mensen då, inte för att jag ens märkte av mensvärken den här gången. Men jag hade ju massor av annat att tänka på. Kanske är det så att nu när jag klarat av de här jobbiga dagarna är inte de vanligt jobbiga dagarna så jobbiga längre? Eller så blir det lika jobbigt. Vem vet. Nu svamlar jag. Ska masa mig på med ytterkläderna och ila ut på snabbtur med Gimli. Han är nog lika glad för det, han sover på min rumpa och verkar rätt nöjd med att vara inomhus. Vare sig han eller jag gillar sista turen på natten. Jag gillar inte helgnätter, inte här i alla fall.

Hoppas att det blir en bra helg och att Viggo snart mår bättre. Han är så söt och ynklig stackarn. DEt är så mysigt att kunna trösta honom och få honom att känna sig bättre, känner mig som en mycket bättre mamma idag än igår. Kan ju vara det att jag inte har så mycket feber längre.

Kapitel 51, i vilket det är syyyyynd om Viggo!

Ja nu vet jag ju varför Viggo var så lessen i går, han är jätteförkyld nu stackaren. Snorar och hostar och nyser. Feber tror jag inte han har även om han känns lite varm så visade inte termometern på nåt. Men jag mesar ju och tar i armhålan så det kanske inte är helt exakt. Han är så lessen och förstår ju inte varför han mår så illa. När han snorar som värst får jag droppa koksaltlösning i näsan på honom så han börjar illvråla och blir jättearg! Sen blir det bättre ett litet tag innan det börjar snoras igen. Storebror tipsade om att när de är så skrikiga som Viggo var igår så brukar de ge sin son en barnalvedon så blir han lugnare, så det testade jag i morse och då blev han faktiskt gladare. Han ser så groggy ut lillen, lite blek sådär och ynklig. Det skär i hjärtat! Nu fick han en dos neseril som läkaren sa att vi kunde använda i nödfall och så somnade han med barbasmartnappen i munnen. Det är skönt att han äntligen fattat hur man håller kvar den i munnen för den verkar vara till mycket tröst nu, igår var det det enda som fick han att vara tyst ett tag.

Skönt att han har sovit ganska bra i natt trots allt, jag är fortfarande aptrött och förkyld, men livet känns inte helt hopplöst. Det hjälper att veta varför han är ledsen. Då kan man ju iaf försöka göra nåt åt det. Han har suttit i bärsjalen ett tag, men det blev jättevarmt och han började snora ned hela min urigning så då fick han kliva ut. Jag fattar inte hur sjalfolk överlever, det är ju så VARMT! En bäbis är ju som en liten bakugn...

Vi var ut en liten sväng i morse också, inget regn men rätt blåsigt så Gimli ville vända nästan direkt och eftersom Viggo inte heller var glad över promenaden så vände vi då och gick in och åt frukost istället. Igår tyckte jag det var så skönt ute, det blåste lite ljumt sådär och småskvätte lite, Viggo sov så gott i vagnen och till och med Gimli verkade rätt belåten med promenaden, det var svårt att gå tillbaks hem till det kaos som nu är min lägenhet efter flera dagars sjukdom och stress. Ser ut som en bomb gott av här hemma. Men jag är ju lite feg av mig så vill inte springa på smågangsters härute i ghettot på natten. Men i stormen har de väl bättre ställen att hänga på gissar jag.

Nu längtar jag bara efter att ic ska komma hem så jag får vila lite. Jag är helt slut efter de här dagarna, önskar att jag och Viggo fått en bättre första gång att vara för oss själva. Mindre storm och mindre feber hade suttit bra. Tyvärr sa ic igår att han också kände sig förkyld, så då blir det väl två bäbisar att ta hand om sen istället för en ;) Jag tänkte säga att killar är så ynkliga när de är sjuka, men så ynklig som jag varit de här dagarna så har jag nog ingen rätt att klaga. Det enda jag kan klaga på är att jag är hundra gånger bättre på att ta hand om honom när han är sjuk (saker som koka te och laga mat och så, sånt gör jag själv när jag är sjuk tyvärr). Men så är det väl. Nu ska jag ju snart bli frisk har jag bestämt. Orkade till och med fota av Gimlis stamtavla och testikelintyg och skicka till uppfödaren som jag lovat men inte kommit mig för tidigare, så det tyder på att jag börjar friskna till. Nu medan Viggo sover och jag är för hostig för att sova (kyla, vind och fukt är inte det bästa när man är förkyld uppenbarligen) ska jag dra igång Obliviobn igen och se om jag kan rädda världen lite till. Jag roade mig med att spela i början av veckan när jag inte matade Viggo eller så, det var det enda jag orkade ta mig för. Det är alltid uppfriskande att sparka några elakingar i rumpan när man är lite hängig...

Nån som har nån aning om vad de små figurerna i Opel Corsa-reklamen är för några? De där Come on!-typerna? Har sett dem på MTV också nån gång och undrar om jag är helt blåst som inte fattar vad de är...

Kapitel 50, i vilket mamma håller på att ge upp.

Fattar inte hur vi ska klara det här en dag till. Efter en hyfsat lugn eftermiddag (så länge Viggo fick vara nära hela tiden, annars skrek han) har vi haft kvällen från h-vete. Två gånger har jag fått lägga honom i vaggan och låta honom skrika bara för att jag inte vetat vad jag ska göra och frustrationen blev för stor. Jag som ALDRIG låter honom skrika länge om jag kan göra nåt åt det. I kväll kunde jag inte det och min energi är helt slut och tillslut grinade vi ikapp, helt hysteriska båda två. Vet inte om det är nåt att fira men han grät riktiga tårar för första gången i kväll. Men inget hjälper. I eftermiddags sov han gott hängande över min axel, men så kunde jag ju inte ha honom hela kvällen. Men så fort jag tog ned honom blev han arg. Till slut hjälpte inte det heller. Till slut fick jag tyst på honom med hjälp av en napp och så fick han sitta upp mot mina ben när jag hade dem uppvikta, en väldigt jobbig ställning, särskillt som man ska vagga samtidigt, annars hjälper det inte. Sen när han lugnat ned sig lite kunde han sitta i babysittern, men nu börjar han knorra igen. Han verkar inte ett dugg trött, men det är jag. Börjar tro att hela det här mammeriet var en hemskt dålig idé, om jag inte klarar två dagar själv, hur ska jag klara resten av livet? Stackars Viggo som fick en sån värdelös mamma. Hon bara grinar och frågar hjälplöst vad han vill. Men inte fattar hon vad han försöker säga. Dessutom hostar och nyser han ibland så kass-mamma har visst smittat honom med förkylning också. Vad kul vi har här hemma. Om inte Gimli kommit och pussat på mig hade jag nog aldrig slutat böla. Funderar på att ta en riktigt lång promenad ute i regnet för då är han tyst iaf. Säkert bra för min förkylning att bli kall och blöt, men det skiter jag i så länge han är tyst.

Mycket klagande nu, men tyvärr har jag ingen annan att klaga till. Gimli blir bara less och går iväg om jag gnäller för mycket. Så då blir det här istället. Skitdag, en skitbra förtsättning på gårdagens lika skitiga dag. Plus regnstorm. Dubbelt så skit blir det då. Kanske går jag vilse med flit och stannar inte förän i övermorgon när underpappan är hemma och får tyst på Viggo bara genom att magiskt lyfta upp honom, något jag aldrig lyckas med.

(bara för att ingen ska tro att allt BARA är skit så hade vi några lyckliga minuter mitt på dan när Viggo bara log och var glad, charmigare unge får man leta efter när han är på det humöret, men det gick över fort)

Kapitel 49, i vilket vi är ensamma hemma.

Jahapp, igår drog ic norrut för att stanna till på lördag. Kan inte säga att jag var vidare lycklig med tanke på att jag hade ordentligt med feber både på kvällen innan och morgonen. Som tur är tog han en taxi så jag slapp kliva upp i ottan och köra honom till flyget. Första dagen var ett töcken. Vi saknade bla Nan och jag hade inte en ynka liten panodil hemma, så mitt första projekt under min första ensamma dag var att åka och handla med feber och bäbis. För första gången måste jag tillägga. Viggo var på sitt värsta humör och satt och gallskrek i bilbarnstolen medan jag klädde på mig, mitt huvud höll på att gå i bitar och svetten rann pga febern. Men som tur var så tystnade han när jag lyfte honom och vi överlevde utfärden. Viggo var snäll tills jag helt färdig kom hemsläpandes med bilbarnstol och kassar, upp för alla trappor (de går vanligtvis rätt bra, men nu fick jag vila halvvägs) packa upp grejorna, hämta Gimli, bära ned Viggo igen och så promenad med vagnen, upp igen och så äääääntligen vila. Trodde jag. Viggo var som sagt på sitt värsta humör. Varje matning tog ca 1,5 timme och efter en halvtimma var han hungrig igen. Dessutom genomleds varje matning genom illvrål från den unge herrn. Som tur var gav febern med sig lite och efter vårt besök på apoteket så gjorde panodil och nässpray susen så jag kände mig lite bättre. Mycket te blev det också.

Framåt kvällen lugnade det ned sig lite. Jag bytte Viggos kläder till pyamas för jag tänkte ju inte ut mer innan jag kom på att Gimli säkert inte skulle bli glad åt att inte få sin kvällstur. Men då sov Viggo så sött så byte var det inte tal om. Jag hann till och med göra sen middag något som jag aldrig trott jag skulle hinna med eftersom Viggo sov max en halv timma i taget. Vid tio bestämde jag mig för att nu fick jag lov att väcka Viggo för Gimlis kvällstur. Jag drog på honom sockar och en jacka och mössa ovanpå pyamasen och bar ned honom till vagnen, lade ned honom och knatade ut. Där måtte vi min älskling Ceasar, våra hundars "polare" (ja det råder delade meningar om det beroende på vem man frågar, han är inte alltid poppis). Jag stod och pratade med hans matte ett tag och böjde mig för att pussa lite på Ceasar som är så himla go och då får Gimli frispel och flyger på honom (verbalt, inte biter alltså, det enda skador som uppstod var att Ceasar snodde en tuss av Gimlis svans), här ska ingen pussa på matte minsann. De skäller och bråkar ett tag men Viggo säger inte ett pip. Sen komme Gimlis hatobjekt en golden gående så då blir det livat igen, då går vi vidare i natten. Ett snabbt varv runt huset och så upp igen, jag får av Viggo kläderna igen och lägger honom i vaggan. Där ligger han snällt som om han inte alls varit på äventyr ute. Efter tio minuter vaknar han och är hungrig, så jag matar och så somnar han snällt igen. Rummet snurrar som om jag är full när jag lägger mig. Det har sällan varit så skönt att sova! Matning vd tre igen och så vid sju. Skön natt, men min förkylning vill sova mycket längre!

Idag mår jag bättre, men inte alls bra. Storm ute, början på storm iaf. Den största sen Gudrun sägs det. Det innebär att regnet öser ned när jag ska ut med Gimli. På med Viggos kläder, mina kläder, Gimlis kläder (han är ju som en unge han med, jag får en skymt av framtidens vintrar när barn och hundar ska kläs in i lager på lager av kläder) och det tar 45 minuter och jag är helt slut innan vi är klara. Viggo gallskriker medan jag klär på Gimli. Sen ned, låsa upp vagnen, ned med Viggo på med regnskyddet och så ut. Sen får jag dra Gimli efter vagnen (han hatar regn och blåst) runt huset, han lyfter på benet under protest en gång efter vägen och blir överlycklig när vi kommer in. Den enda som verkar nöjd med promenaden är snällViggo. Sen in med vagnen av med regnskyddet, låser igen. Upp för trapporna, av med allas kläder (utom mina blöta för Viggo är hungrig och gallskriker igen) sen får jag paniklaga lite mat åt Viggo och så är han sådär jobbig och skrikäter igen. Min feber är tillbaks och jag är lite kall och fuktig och svettig samtidigt. Fy katten. Men Viggo somnar så småningom så jag har just gjort lite te och bytt till mjukisbyxor och sitter ingosad i soffan mellan sovande hund och sovande bäbis. Livet är rätt ok ibland faktiskt trots allt. Men gud vad jag saknar ic, han kunde ha valt en bättre tidpunkt att åka.

En annan av dagens höjdpunkter är att eftersom jag är förkyld vill de inte att jag kommer in på neo och smittar de små sötungarna så jag slapp iaf släpa mig dit idag i ösregnet. Skönt för det finns inte tid att duscha och efter ttre dagars feber är jag sluskig som få!

Jag måste ta tillfället i akt att säga att jag beundrar alla ensamstående föräldrar där ute som går igenom dett varenda dag. All respekt till er! Jag skulle ALDRIG klara det! Ni får dagens tapperhetsmedalj... Och så tror folk att vår sommar var tuff, den var nog inget alls i jämförelse...

(och ja jag vet att jag tycker synd om mig själv och klagar, men det är svårt att göra nåt annat när man känner sig så ynklig!)

Kapitel 48, i vilket mamma är ynklig!

Bläk, vaknade med hosta i morse, sen har det bara gått utför. Nu känner jag mig helynklig och trött. Hoppas hoppas hoppas jag inte smittar Viggo, men det går ju inte att låta bli att vara nära honom när han behöver mat och tröst och ic jobbar. Nummer två på önskelistan är att jag, om det nu blir värre (vilket värken i lederna tyder på) är att jag ska bli någolunda frisk innan ic sticker till Luleå på onsdag. Då ska jag och Gimli ta hand om Viggo själva från onsdag morgon till lördag. Nog nervöst utan att vara sjuk, katten vad dålig timing jag har. Och tänk om Viggo blir jättesjuk när jag är själv, då vet jag inte vad jag ska göra. Bläk säger jag igen och det är allt jag orkar säga för idag.

Ni får iaf en liten bild som jag tog igår på vår älskade lilla knubbsäl när han vädrade rumpan och vattnade vardagsrummet med sina fontäner... Glad var han då och det är ju huvudsaken!

Kapitel 47, i vilket jag återupplivar bloggen.

Jag har inte orkat skriva på jättelänge nu känns det som. Jag har varit på väg flera gånger men sen inte vetat vad jag ska skriva. Kände bara för att gnälla och inte ens jag orkar läsa gnäll så jag struntade i det helt enkelt. Viggo har haft en bråkperiod och bara gnällt och knappt sovit nåt, jag har kännt mig allmänt deppig och inte ens orkat fantisera om huset. Men nu är allt bra igen!

Viggo har blivit en liten person plötsligt, han kan faktiskt vara vaken utan att gnälla eller gråta och han blir sötare och sötare för varje dag! Vi var på läkarundersökning på BVC i onsdags och då vägde han hela 5200 gram och var 56,5 cm lång. Han fick också sin första vaccination, en spruta i benet som gjorde att han pep till lite förvånat och såg aningens förnärmad ut. Men inget gallskrik som jag väntat mig. Han är ju van att bli stucken min lilla hjälte. Sen på kvällen var han asförbannad, kanske hade han ont i benet som BVC-Ulla sa att han kunde ha, men verkade inte ha ont när man rörde vid det så han fick klara sig utan alvedon.

Han sover mer på nätterna nu också, och i sin egen vagga (för det mesta)! Jag saknar honom i sängen ibland, men mest är det skönt att få lite mer plats och kunna kramas ibland utan att mosa Viggo. Torsdag natt så somnade han vid nio på kvällen i vaggan, vid tolv släckte jag efter att ha väntat på att han skulle bli hungrig och gett upp (annars äter han var tredje timma för det mesta), sen sov han till tre på natten (6 timmar!!!) då var han vrålhungrig och slurpade i sig maten på mindre än en kvart och somnade om på studs efter ett ljudligt rap. Sen sov han gott till klockan sju på morgonen. Najs! Det kan han få göra om om han vill.

Det är så mysigt att kunna umgås med honom på ett annat sätt, han tittar storögt på en när man pratar med honom och gör grimascher. Man kan hålla nåt ovanför honom som han ligger och stirrar på länge och följer med blicken. Och framför allt så ler han oftare nu, det gulligaste är när han ligger och sover med stängda ögon och ett brett flin på läpparna. Gullunge! Jag kallar honom för min lilla knubbsäl.

På tal om sälar gjorde jag en liten miss när jag badade honom sist. Han har ju lite mjölkskorv på huvet och när man badar så blir det lite uppblött och äckligt, när han hade sånt i pannan tidigare gned jag lite försiktigt med en tvättlapp av frotté och så lossnade det mesta. Så nu gjorde jag så på huvet och visst lossnade en del, men vad jag inte väntat mig var att håret också gjorde det! Nu har han lite Fanta germany-stil med kala fläckar här och där stackaren! Eller kanske kallas det comviq-täckning? Nåväl, det växer ju ut igen, men lite dum kände jag mig när badbaljan var full med hårtottar. BVC-Ulla fnissade lite när jag berättade vad som hänt. Ja, de flesta gör faktiskt det. Jag med om jag ska vara ärlig!

Annars har jag inte direkt haft nån lugn stund på sistone. Var till slottskogen och knatade runt med Wai-Ching som gick i min klass i ettan. Kände mig nyttig som knatade i typ två timmar, jag som egentligen inte gillar att promenera, det går så långsamt. Cykla är mer min grej, eller moppe om jag får välja. Kul att träffa Wai-Ching igen också, senast var jag med henne till stallet där hennes häst stod och det var ju minst ett och ett halvt år sen tror jag. Nu bor hon ju i danmark så jag har en ursäkt i vart fall.

I fredags så lämnade jag Viggo hemma och gick ut och partade lite med Anna, Anna och Erik från klassen. Det var riktigt roligt, men jag glömde att jag knappt druckit nåt sen nyår och blev nog lite väl onykter. Jag får alltid sån ångest då för jag tycker innerst inne att jag borde veta när jag ska sluta dricka, det finns ju bättre saker att slänga pengar på. Men vi hade ju så rackarns trevligt! Kom väl hem vid halv ett tror jag och mådde inget vidare dan efter. Det är min förbannelse, jag behöver knappt dricka nåt alls och jag mår ändå illa morgonen efter. Fast nu hade jag nog förtjänat det. Vi tröck i oss av stans godaste kebabbrullar när Maggis ringde och bjöd in sig själv på soppkväll. Självklart tyckte vi att det skulle bli trevligt och det blev det också! Gulaschsoppa och fullkornsbaguetter tills det rann ut ur öronen (vi har dessutom kvar så det räcker till en gång till med matkoma efteråt). Sen kollade vi SVTs 50-årsgala, den var rolig emellanåt, mindre rolig ibland (typ Malena Ivarsson, urk!) och kändes hemskt folklig! Inte för att det är nåt dåligt men jag blir lite nervös när jag kollar på saker som mina föräldrar skulle gillat. Det räcker med barn, bil och villa för att jag ska få åldersnoja. Det roligaste var ändå alla kängor de gav nya regeringen i smyg sådär.

På tal om regeringen så gör nya budgeten mig mörkrädd. Jag vet inte vart jag ska börja, men att höja a-kasseavgiften från 90 kr/månad till över 300 gör mig skitsur! Inte alla har såna marginaler och kommer då att skita i att gå med i a-kassa och sen går allt åt helvete. Förutom att jag helt egoistiskt hatar att betala a-kassan. Då betalar jag helldre hög skatt för det märker jag ju aldrig att de drar. Nä budgeten verkar inte vänta sig till studerande/arbetslösa mammalediga människor som jag. Fattar inte vad folk tänkte på när de röstade. Men de får väl skylla sig själva anser jag, och inte klaga när deras kassor sinar. Nog politiskt snack nu, jag var bara irriterad.

Just nu lider jag av IKEA-abstinens. Jag vill gå dit och ströva runt och kolla på fina grejor. Självklart behöver vi inga nya grejor just nu, vi har nog med saker att flytta. Dessurom är jag pank som en kyrkråtta ungefär, till FK får tummen ur och betalar ut min tillfälliga föräldrapenning vilket århundrade som helst. Fast nu hinner jag väl få den vanliga föräldrapenningen innan jag ser skymten av de pengarna gissar jag. Min snälla mamma har iaf satt in pengar på mitt konto så jag ska kunna köpa mig en snygg dunkappa som jag kollat in på H&M. Snällmamma.

Förresten ringde mamma igår och meddelade att hon skulle på kurs i Örebro runt lucia och funderade på att komma hit och vakta Viggo medan vi packade. Självklart ska hon komma tycker jag, om inte annat för att hälsa på Viggo och kolla in huset. Första och enda gången hon träffat Viggo låg han ju på sjukhuset och glömde att andas hela tiden så han blev blå och alla appagrunker pep och hade sig. Låt mig säga att min väldigt nervöst lagda mamma inte var sig lik efteråt. Jag trodde faktiskt inte att nån av mina föräldrar skulle lyckas komma hit förän nästa sommar kanske och var lite ledsen för det, men nu får ju iaf mormor hälsa på Viggo lite. Kanske morfar också kan komma förbi nån gång när han är i närheten på jobb.

Nä, nu ska jag busa lite med Viggo, han liggger och muttrar för sig själv i babygymet men verkar börja bli lite less på att vara där helt själv. Tror han behöver lite pussar på hamsterkinderna!

Kapitel 46, i vilket mycket händer.

Ja som vanligt när jag inte hinner skriva så händer det en hel del här hemma. Jag ska försökja börja från början så jag inte glömmer nåt, jag har velat skriva av mig lite länge nu men så blir man ju så senil när man inte får sova som man ska att hälften ramlar bort.

Ja när jag skrev sist var jag ju på väg till special MVC på östra. Där träffade jag en läkare som pratade lite om vad som hände när Viggo föddes. Hon sa att de var rätt så säkra på att det var spiralen som orsakade vattenavgången och att det är vanligt att det händer när det är en spiralgraviditet. Hmmm... Jag frågade gynekologen alldeles i början, jag frågade min MVC sköterska och jag frågade på ultraljudet om det var nån fara med spiralen och alla sa nej. Ja de sa ju att man helst skulle ta ut den men att det inte var nån fara. Detta var MVC-doktorn skeptisk till, tydligen vet ju "alla" att det är så att spiralen kan skava på hinnorna och orsaka vattenavgång. Jaja, det är sent att klaga nu. Skönt att veta att det inte var mig det var fel på och att jag slipper oroa mig för att jag ska föda tidigt igen om Viggo nån gång får ett småsyskon. Ja eller risken är liten i vart fall, lika stor som för alla andra. Men tro inte att jag inte kommer att oroa mig ändå, jag menar jag mådde ju helt normalt under den här graviditeten och så pang så hände det bara. Så orolig kommer man ju att vara, men som tur är ligger det rätt långt fram i tiden så behöver inte fundera på det just nu.

Sen var vi till BVC igår. Vi vägde och mätte och på Viggos fyramånadersdag (eller en månad och två dagar korrigerad ålder) så vägde han hela 4880 gram och var 55,5 cm lång. Dunderklumpen typ. Hans viktkurva går rakt upp nästan, hoppas den planar ut snart för annars måste vi skaffa lyftkran för att byta på honom om nån månad *fniss*. Men han ligger lite ovanför medelkurvan på längd och rätt mycket ovanför på vikt, men inget att oroa sig för sa Ulla. Hon undersökte honom och Viggo var på sitt alldra charmigaste humör, han tittade förundrat på henne när hon pratade med honom och följde leksaken med blicken som han skulle och verkade supernöjd. Första gången på flera dar, och direkt jag la ned honom i vagnen började han illvråla igen. Jaja, han vet när man ska uppföra sig i vart fall. Ulla sa i alla fall att han är helt normalt utvecklad för en ettmånaders bäbis, han följer skaer med blicken och allat vad han nu skulle göra. Hans huvud plattar också till sig fint, han har ju haft lite ihoptryckt huvud som prematurer har eftersom de belastar sidorna så mycket när de ligger i säng istället för i magen. Sen pratade vi om amningen, och jag sa att jag tänkt sluta. Ulla tyckte att vi varit duktiga som kämpat så länge och att det är helt ok att sluta om nån av de inblandade inte vill längre. Inget mer, bara att han kommer lpngt på den mammamjölk han redan fått. Det var så skönt att det inte blev nån stor grej, jag hade förberett ett litet försvartal och allt, men jag borde förstått att det inte behövdes. Gud vad jag kommer att sakna Ulla när vi flyttar. Man går alltid därifrån med känslan att allt är ok. Och om man oroat sig för nåt så är man säker på att det löser sig.

Jag får fortfarande inte sova längre än till tre på nätterna, ja eller igår sov jag faktiskt till fyra. Då hade han sovit ända till halv två innan han vaknade så ic fick mata honom då. Sen satt jag uppe med honom. Tyvärr har han blivit så kinkig på sistone och bara gnäller och bråkas när han är vaken, med små undantag då han är alldeles underbar och ler och är hur social som helst. Ja så nu börjar jag tro att han går igenom en sån utveckligsfas som Lisa berättat om i sin blogg, hon hade läst nån bra bok som jag tänkt beställa länge nu men det blir aldrig av. Ja där stod att första såna fasen kom runt fem veckor och Viggo blir ju fem veckor i helg. I vart fall hoppas jag det är det, för ska han vara sånhär så ger jag bort honom snart. I morse var jag så frustrerad att jag började gråta! Jag tror de ord jag oftast använder nu för tiden är: Jag vet inte vad du vill! Det säger jag jämt och ständigt till Viggo, men han svara aldrig, i alla fall inte så jag förstår. Därför kommer den här frasen på andra plats bland mest använda fraser i familjen just nu: Jag förstår inte. Även det riktat till vår lilla skrikmaskin.

Då var vi framme vid idag. Efter tre timmars sömn, kanske fyra så packade vi in oss i bilen och tutade iväg till Borås. Där skrev vi äntligen på kontraktet på huset, så nu är det vårt! Gissa om jag är glad? Det är jag i alla fall. Vi svängde förbi banken och skrev på lite papper där med och sen hem igen. Då kan vi ju genast berätta om fras nummer tre i hushållet just nu: "När vi flyttat till huset skulle vi kunna..."

Hemma var det dags att mata Viggo och så iväg till vetten med Gimli. Han behövde ett testikelintyg eftersom han gått och blivit pappa förra veckan. Minns inte om jag skrev det, men fem underbara tikvalpar blev det. Tre puffar och två nakna. Uuuuuursöta! Ja sen fick han recept på antibiotika också, mot hostan. Som tur är så verkar Castor ha slutat hosta nu så då blev det inte så dyrt som sist. "Bara" ca 800 kr. Fast då ska Gimlis uppfödare betala för intyget så lite mindre blev det kanske. Ja så nu är Gimli helt och hållet vår, det känns ju skönt! Hoppas valparna växer upp och blir lyckliga vackra hundar!

Efter vetten så kom vi hem, Viggo och jag satte oss med en flaska Nan och kollade på Martha, mitt favvoprogram. Jag minns inte om det var idag eller igår som hon visade sitt pysselrum, guuuud så avis jag är. Inte nog med att det är stort som hela vår lägenhet, grejorna hon hade (i oklanderlig ordning) gjorde mig grön av avund. Jag tror jag pysslar för lite. Ska genast sätta mig och sy julkort i korsstygn eller nåt. Kanske sy fördigt Gretas nalle. I vilket fall som helst så somnade Viggo under programmet så efter det var slut så lade vi oss i sängen och somnade båda två, Viggo på min arm och GImli mellan mina ben och Castor under täcket på sidan om oss. Sen hände det bästa, för första gången sen Viggo kom hem så vaknade jag inte av barnskrik utan av mig själv. Så kunde jag ligga och titta på Viggo när han vaknade och bara myyyyysa. Det ni, det är vardagslyx! Vi sov faktiskt efter Martha igår med, det funkar bra för ic jobbar ju då och jag behöver mer än tre timmars sömn per natt. Jag minns att jag läste en artikel om alternativa dygnsrythmer, tydligen så fanns det nån forskning som visade att vår klassiska sova åtta timmar inte alls var så bra. Man kunde bli mycket piggare av att dela in dygnet i fler sovperioder enligt olika modeller. Det kanske är nåt att testa nu när jag har chansen. När man jobbar kan man ju inte direkt lägga sig och sova mitt på dan. Fast jag lärde mig att inte experimentera med sömnen när jag gick på gymnasiet. Då vakade jag och en kompis en natt i veckan för vi ville inte sova bort en tredjedel av våra liv. Jag behöver väl inte berätta att det inte funkade så bra? Men vi testade i alla fall i ca ett halvår innan vi gav upp.

Imorgon ska jag fika med Anna nere på stan, det ska bli så roligt! Jag har ju inte fått utlopp för det uppbygda sociala behov jag känt av på sistone. Så det är väl bäst jag sover lite så jag är utvilad och inte somnar under fikat. Hoppas Viggo sover i natt, varför han nu plötsligt skulle börja med det. Men om han inte sover så hoppas jag han är på bättre humör imorgon.

Kapitel 45, i vilket mamma tar en ledig dag och Viggo får rutiner.

I lördags kom ics syrra tillbaks, det var trevligt med lite sällskap, men nu har vi insett hur dåligt det funkar med besök i den här lägenheten. För besökarna måste sova i vardagsrummet, och för att göra mat åt Viggo på nätterna måste vi gå igenom det, vilket är lite trist. Men det värsta är att när Viggo är grinig på nätterna så kan inte den som ska mata och så gå in i vardagsrummet och låta den andra sova, så istället för en hypertrött förälder blir det två, och då funkar ju inget riktigt som det ska dan efter. Skönt att vi ska flytta snart!

Viggo har i alla fall börjat få lite rutiner nu känns det som. tyvärr inge bra såna. Han somnar vid 19-20 snåret på kvällen och sen sover han så gott så gott tills 23-24 uungefär då han blir hungrig. Då kan man trycka i honom massor med mat för han verkar vara alldeles jättehungrig på kvällarna av nån anledning, och sen sover han snällt till 3-4 på natten. Sen är det kört. Han är helt hyperpigg då och kan inte somna om alls förän framåt åttatiden eller kanske nio eller så. Somnar han så sover han oroligt. Och även sen på morgonen och förmiddagen sover han oroligt. Ja då kan ni ju tänka er hur mycket sömn man får när man inte vill gå och lägga sig vid sju åtta på kvällen. Och inte har man hjärta att väcka honom, då vill han ju inte äta så mycket för han är trött och jag är rädd att han ska bli gnällig och övertrött. Men hur ska man få honom att sova hela natten? Hade han somnat senare hade det ju funkar lysande, man hade varit ordentligt utsövd på morgonen, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till att flytta sovtiderna. En sak till att fråga BVC-Ulla imorgon.

Eftersom mitt sociala behov inte gårr över under helgen så beslutade jag mig för att strunta i att alla är upptagna jämt så jag tog ledigt från Viggo och tog mig till Svenska Mässan och gick på Hem och Villa mässa. Jag tycker av princip att det är tråkigt att gå på såna grejor själv, men till min förvåning hade jag jättetrevligt! Insåg snart att det är mer bekvämt att vanka omkring själv i folkmassan utan att behöva hålla reda på nån annan. Jag hittade massa trevliga montrar att kolla i och var och kollade på Johnny och Mattias från Room Service två g´ånger under dagen. Jag sparkade mig hårt för att jag tittat på kameran innan jag gick hemifrån men beslutat att lämna dem, jag ville ju ha en bild på mig och snyggingarna! Man fick gå och prata med dem efter varje föreläsning, men jag är ju blyg och visste inte vad jag skulle säga så jag struntade i det. Men det var kul att se dem på riktigt, de var roliga live med.

På grund av min väldigt begränsade budget blev det inga större inköp, trots att det fanns roliga grejor och mcket billiga böcker och tidningsprenumerationer. Jag investerade i tre fina amaryllislökar, om bilden stämmer så blir de tokfina till jul. Amaryllisar är en av de få blommor som verkligen trivs i min vård, de ska helst inte ha nästan nåt vatten och att glömma att vattna är min specialitet! Jag fick en amaryllis av mormor en jul som skickade upp blommor ända frem till sommaren. Förutom det gick jag med i Vi i Villas konsumentpanel och pratade med en pelletsgubbe som var trevlig. Vi har ju tänkt byta panna i huset så fort det går. Jag testade en kökskran med inbyggt kolsyrat vatten i, jätte coolt! Hittade massa annat smått och gott också, men dagens höjdpunkt var ändå Johnny och Mattias. Jag är en sucker för killar i snickarkläder. Och de verkar så trevliga också!

När jag kom hem hade Viggo nog vuxit ett par meter och vägde minst två kilo mer än när jag for. Dessutom var han hundra gånger sötare. Ack, jag är en sucker för små söta killar med blöja och hamsterkinder. Stora söta killar med spya på axeln är inte heller helt fel, särskillt som de tagit hand om ens son hela dan, då blir de extra sexiga!

Nu ska jag iväg till specialmödravården på nån sorts uppföljning, har gruvat mig hela helgen. Känns onödigt men lika bra att gå. Bra att få det bortgjort!

Kapitel 44, i vilket Viggo är på återbesök i Mölndal.

Idag var vi på återbeök i Mölndal för att kolla Hb-värdet igen och så de andra grejorna, de omogna blodkropparna som jag aldrig minns vad de heter. Nu hade Viggos Hb-värde ökat från 88 förra veckan till 97 den här, jippie! Inget nytt blod som det ser ut. Dessutom sa de att bäbisarna bara brukar behöva äta Niferex till de väger 4 kg så de skulle höra med läkaren om vi kanske kunde sluta med det nu. Det vore jätteskönt för den brukar paja magen och kanske får vi lite lugn och ro här hemma igen. De skulle ringa imorgon och lämna provsvaret från det andra provet också.

Vi åkte i tid för sist var det svårt att hitta parkering, mebn idag fick vi snurra runt på parkeringen i 25 minuter innan vi hittade en plats (ok, jag snodde den helt fräckt framför en annan bilists näsa), vid det laget hade Viggo gallskrikit i baksätet i typ 10 minuter och jag var redan fem minuter sen. Snacka stressande. Dessutom var jag så orolig för att hans Hb skulle gått ned och att det kanske var därför han är så gnällig. Men de trodde inte det brodde på det, kanske magen sa de. Han äter nu nästan bara Nan nu och så Niferex på det. Han ammar fortfarande ett mål per dag, men under protest. Ska prata med BVC-Ulla på tisdag när vi ska dit nästa gång, då blir han fyra månader och det känns som en bra dag att sluta på om nu inte Ulla kommer på nån bra anledning för att fortsätta. Jag är lättövertalad, men bara pga mitt dåliga samvete.

I natt har det inte blivit så mycket sömn, Viggo är verkligen inte en glad kille numera. Kanske han får i sig maten för fort i den nya flaskan, men jag tycker han äter mycket bättre med den. Jag ska åka och köpa en ny dinapp, stl 1 istället för 2an som han har nu. Fast de sa på affären att ettan bara var för bröstmjölk och sån får han ju inte på flaskan nu. När jag varit vaken tre timmar eller så med Viggo i natt och han vaknade en timme efter det och var hungrig igen var ic snäll och tog upp och matade honom och höll honom sällskap tills åtta då han var tvungen att börja jobba igen. Jag vet inte hur mycket vi kom på att han ätit i morse när vi började lägga ihop allt vi matat honom, men mycket var det. Kanske behöver han mer mat än vi gett honom (vi ger 120 ml per mål och sen får han påfllning om han inte är nöjd efter ett lagont tag) så han är småhungrig hela tiden, för han äter mycket oftare än han gjorde på sjukhuset till och med, och då var det var tredje timma som gällde. Visserligen kan han sova fyra timmar ibland om man har tur, men det är sällan. Det är stressande att inte gå till BVC en gång i veckan längre, jag vill inte ringa och fråga saker då jag har lite telefonskräck och tror jämt att jag överdriver saker.

I går kväll hände något mycket märkligt. Jag skulle lägga mig tidigt, vid nio, för jag var så trött efter allt gnäll i flera dar nu. Sen när jag lagt mig började tankarna fara som vanligt och helt plötsligt insåg jag att jag saknade norrland och framför allt snön! Hur sjukt är inte det? Jag har ALDRIG tidigare längtat efter snö, särskilt inte när det i stort sett är sommar ute än. Jag tänkte på hur mysigt det är att vara ordentligt påklädd ute i skogen, med doften av snö som snart ska falla i näsan och snötunga träd. Knarrandet av snö under fötterna när man går på den pudervita marken och röken ur munnen när man andas. Jag trodde jag skulle vara den sista i världen som skulle drabbas av lappsjuka. Jag blev så chockad att jag var tvungen att springa ut i vardagsrummet och kramas lite med ic som snällt höll med om att jag antagligen blivit sjuk. Sen kändes det bättre.

Jag tror att jag egentligen längtar till julen, när vi var på IKEA hade de tagit fram julgrejorna och vi pratade om att skippa resan till Dalarna som vi planerat eftersom vi ska flytta. ic har lovat att vi kan ha riktig gran i år eftersom vi har plats. Hoppas det blir snö till jul, de säger ju att det blir en kall och snörik vinter när det är mycket rönnbär på träden och det var massor i Borås när vi var där. Lite konstigt känns det att inte fira med familjen, men mysigt att fira med ic. Annars firar vi alltid på varsitt håll, men det funkar ju inte längre. Ett år har vi firat ihop, samma år som den enda gången jag inte firade med släkten, det var när vi var i Brasilien. Året efter hade jag den grymmaste julabstinensen, så i jul får jag väl anstränga mig lite för att skapa julstämning i flyttröran, även om vi bara är tre i år. Jag älskar julen.

Idag har jag fått ett ryck av socialabstinens. Insåg var trist det är att inte träffa nån utom ic på jättelänge så jag försökte ordna ett fika med Anna, men hon var upptagen. Då tänkte jag att maggis nog ville hitta på nåt i helg, men hon var i spanien. Ja så då knatade jag iväg för att hälsa på min gamla bästis som jag kännt sen lekis som råkar bo i samma hus som jag (men jag har inte hälsat på henne en enda gång faktiskt, vi har vuxit ifrån varandra rätt rejält känns det som) men hon var inte hemma. Nu har jag skickat ett sms till Kia i Borås och frågat om hon vill hitta på nåt på söndag, hoppas verkligen att hon har lust, för nu har jag gått igenom min hela enorma bekantskapskrets. Visserligen kommer ics syrra tillbaks imorgon och sover en natt här så lite sällskap blir det då, men jag vill göra nåt, är så rastlös nu. Funkar det inte med Kia så tar jag och packar in oss i bilen och åker till Alingsås och hälsar på min faster, det är så desperat jag är! Väldigt olikt mig, men när jag börjar få lappsjuka så är det bäst att sysselsätta mig tror jag. Kan inte sitta och glo på Martha Stewart hela dagarna, då blir man ju knäpp (jag råkar älska Martha Stewart).

Nu ska jag sluta babbla och kanske sy lite på Gretas nalle när nu Viggo sover för en gångs skull. Hoppas han är gladare när han vaknar.

Kapitel 43, i vilket Viggo förklarar vad han tycker om huset.

Nu är huset besiktigat, vi är 7200 kr fattigare men som tur är hittade de inga större fel. Det var väl bra? Så nu ska vi bara vänta på protokollet så vi inte missade nåt viktigt och så skriva på papprerna, sen är vi husägare. Det roligaste av allt var att när vi tittade på huset den här gången tyckte jag att det var ännu finare än det var första gången. Jag var så orolig att det skulle vara tvärt om, ibland är jag så bra på att intala mig själv att saker är bättre än de verkligen är, men inte i det här fallet. Tror till och med jag tvingat mig själv att vara lite skeptisk bara ifall att det inte skulle bli nåt av det här. Viggo verkade också gilla huset, han var vaken den här gången vi tittade. Däremot tyckte han verkligen inte om källaren, detta visade han genom att kräkas på golvet. Ja självklart träffade han av min rygg också, men jag börjar bli rätt van vid att ha bäbyspya på ryggen och axlarna. Antar att det hör till jobbet.

Sedan vi kom hem har jag bara suttit och matat och pratat med Viggo. Han är inte helt nöjd nuförtiden, gnäller mest hela tiden när han är vaken och jag vet inte riktigt hur jag ska få honom att bli nöjd, skönt att han inte gallskriker i alla fall. Men lite trött blir man, han har ju varit så snäll när han varit vaken tidigare. Bara gnällt eller skrikit när han är hungrig typ. Men det är klart, nåt ska man ju göra för att förtjäna mammapengarna också. På tal om dem så har vi insett att vi inte klarar oss på de tre dagar i veckan vi räknat ut att jag skulle kunna ta ut föra att vara hemma mina två år. Nu i tre månader framåt så blir det att ta ut sju dagar i veckan så vi klarar flytten och alla oförutsedda utgifter. Två månaders dubbel hyra blir det också om vi inte kan övertala Familjebostäder att hyra ut vår lägenhet tidigare trots uppsägningstiden. Man tycker ju att det inte borde vara nåt problem i en stad med bostadsbrist. Jag menar det är ju en superfin trea med tre balkonger som är hyfsat fräsch. Jag gillade den direkt jag såg den. Men vi ser väl hur det går.

Insåg en sak idag. Jag måste ha nåt problem med att rota mig för nu var det tre år sen jag flyttade ner hit. När jag börjar fundera så kom jag på att jag faktiskt bytt stad vart tredje år sen jag flyttade hemifrån när jag var 15. Eller nåt sånt. Först bodde jag tre år i Boden/Luleå, sen blev det Boliden och Skellefteå i 4 år sammanlagt, två år på varje ställe tror jag. Sen blev det Luleå igen i tre år och nu här i Göteborg tre år. Ja och nu är det dags att flytta igen. Jag som hade intalat mig att jag var nöjd med att bo här och inte flytta på ett tag. Nu håller jag tummarna för att jag ska klara treårsgränsen här. Det är ju två år jag ska vara hemma med Viggo och minst ett år till i skolan. Sen är det ju dags att söka jobb och då vet man ju aldrig vart man hamnar, men när man har hus är det ju lite svårare att flytta så har vi tur så trivs vi där och så hittar jag jobb i närheten. Men nu ska vi inte fundera så långt fram i tiden, nu hoppas jag bara att flytten blir någolunda smidig och att vi trivs i vårt nya hus, som ni förresten kan se här hunder. Tjipp och hej och ät en bulle åt mig på kanelbullens dag!

Kapitel 42, i vilket Viggo är kinkig och mamma med.

Nu är det vardag igen och svärmor har åkt tillbaks till norrland igen. Det var riktigt trevligt att ha henne här, trots att jag gruvat mig så. Jag blir så bortkommen hos folks föräldrar och vi har som aldrig haft nåt att prata om riktigt, men nu på hemmaplan när jag är lite mer avslappnad känndes det mycket bättre. Vi hade riktigt trevligt. Viggo verkade gilla sin farmor också, och det är ju tur. Både viggos farmor och faster tyckte att Viggo var sååååå snäll och inte alls en jobbig bäbis, han uppförde sig lysande hela helgen. Ja utom på nätterna då, som tur är verkar farmor inte vara lättväckt. Som tur är har Viggo en snäll pappa också som har skött det mesta på nätterna, jag ville helst inte smyga genom vardagsrummet där farmor sov för att laga Nan i köket, jag är VÄLDIGT klumpig när jag är trött. Dessutom gruvade jag mig för att smyga ut på toa till och med, knäppt va?

Idag har snälla Viggo passat på att gnälla hela dagen. Vi kom på att han nog inte bajsat sen i fredags eller lördags så det behöver väl komma ut lite avfall med tanke på hur mycket han sätter i sig på ett dygn. Som tur är är blöjorna alltid tunga så det mesta kommer väl den vägen. Andra tankar som slagit oss är eventuellt bråck (stavas det så?) som vist är väldigt vanligt hos prematura pojkar, eller kanske en sån utvecklingsfas som viss skulle komma här nån gång framöver. Han skulle ju varit tre veckor i helg, men jag vet inte riktigt när de där faserna kommer. Jobbigt är det dock. Nu ska jag inte överdriva, han är rätt snäll för att vara grinig, men han är så olik sig att jag oroar mig och det är jobbigt. Kanske är de de fruktade IKEA-bacillerna som slagit till, jag tempar honom i tid och otid för jag tycker han känns varm, men tempen visar att han istället är kall så jag måste klä på honom lite bättre. Vi har ju nu lyckats få ned temperaturen här hemma från över 32 grader till kyliga 24, hurra! Sjukt egentligen hur man bor, hoppas huset är svalare på sommaren, men inte kallt på vintern. Nåväl, i ett försök att få Viggo mindre gnällig, gasig och rapig köpte vi en ny flaska idag. De gamla rymde dessutom bara 120 ml så man fick gå efter påfyllning när han är hungrig. Förut hade vi Dr Browns, men de dinapparna var inte alls bra för Viggo, widenecken var för smal och blev för tjock för plötsligt om ni fattar, och den vanliga verkade lite liten. Nu köpte vi en annan, med anatomisk dinapp och ventil i botten, ultivent tror jag den heter och den rockade. Viggo slukade glatt hela målet utan att det rann i mungiporna ned på halsen, han knorrade inte, behövde knappt rapa och flaskan läckte inte. Problemet var istället att hålet var lite stort så han åt för fort och kräktes massor efter jag lagt honom i vaggan. Men det går ju att fixa genom att ta lite pauser ibland så han hinner andas lite och känna att han blir mätt. Jag har höga förhoppningar på denna rätt så snygga lila flaska. Intresseklubben noterar säkerligen nu.

Mammas kinkighet kommer från en ångest som oftast visar sig när det är dags att sova. Ingen sa att mammigheten kom med oro som insats. Det som oroar mig mest nu är den förbenade amningen. JAg får hemskt dåligt samvete för att jag inte VILL amma. Jag kan ju, har inte ont eller så. Jag bara tycker det är obehagligt. Det här med att amma varannat mål rann snabbt ut i sanden när jag kände hur skönt det var att slippa och nu försöker jag se tilla tt han får mammamjölk en gång om dagen i vart fall. När svärmor var här ville jag inte ens amma i sovrummet, så när jag lagt mig och tänkte skita i hela amningen fick jag dåligt samvete och var tvungen att smyga upp och hämta pumpen, pumpa ut och ge på morgonen istället. När jag duschar handpumpar jag lite så att mjölken inte sinar helt bara för att jag TROR att jag kanske ändrar mig. Hur sjukt är det inte att tycka att det känns obehagligt att mata sin bäbis? Och jo jag vet, det är jag som bestämmer över min kropp och allt sånt, men jag bestämmer ju faktiskt över Viggos kropp också, hans motståndskraft mot sjukdomar, allergi och annat påverkas ju direkt av mitt beslut och jag kan ju inte ens fatta beslut som gäller min middagsmat eller sånt så hur ska jag kunna ta detta beslut? Tänk om han växer upp med alla sorters allergier (som han förövrigt antagligen ärvt från min sida av släkten då ics sida inte lider av sånt), blir överviktig och konstant sjuk tills han hunnit bilda egna antikroppar. Visst kan allt detta hända ändå, men det känns inte rätt att riskera det för att jag är lat. Nä, fy katten, vad enkelt livet var när man inte sattit en annan person till världen, då påverkade man ju bara sig själv med sina beslut.

Andra saker jag oroar mig för är husköpet, det närmar sig besiktningsdagen. Tänk om allt är skit med huset och vi får punga ut med 7200 kr för inget alls. Och är inget fel med huset så är det flytt att oroa sig för, dubbla hyror i två månader för att familjebostäders kontraktsfolk varit sjukskrivna så att vi inte kunnat höra hur vi ska göra med uppsägningen och nu är det för sent. Ja sen är det sånt som oljepris och såna oförutsedda kostnader som man inte har nån aning om när man aldrig köpt hus tidigare. Sen oroar jag mig för hundarna, Castor blev aldrig riktigt frisk från ina noskvalster vilket innebär att det antagligen inte var såna, och nu har Gimli också börjat harkla sig i tid och otid och verkar allmänt nere. Mest blir det när Viggo skriker och jag misstänker att han kanske blir stressad. Han tuggar även på en knöl på ena tassen som jag inte vet vad det är. Castors nos svällde upp en kväll och blev jättestor, men bara längst ut och sen försvann det på kvällen. Dessutom får han knölar som kommer och går här och där, som insektsbett. Jätteskumt. Borde ta båda till vetten, men sist kostade det nästan 2000 kr och nu vill jag hellre vänta lite och se hur det går. Men jag oroar mig. Dessutom skulle jag ju ta nya bilder till Gimlis uppfödare, tiken är jättetjock och ska föda vilken dag som helst nu och de har ingen bild på pappan. Men det har inte funnits tid nog för att fixa detta med husköp och besökare och bäbis. Jag har så dåligt samvete! Måste väl ta Gimli till vetten för testikelintyg i vart fall, men det betalar uppfödaren för.

Ja som ni kan se är jag i en total orosperiod och har jättesvårt att somna, vilket leder till att jag är jättetrött på dagarna och just nu leder det till total apati på dagarna, orkar inte ta mig för nåt alls utom att gosa med Viggo och sånt. Jag tror det är tillfälligt, även om jag normalt är en oroare av naturen. Men jag brukar inte låta oroandet påverka min vardag så mycket som det gör nu. Det kanske ger med sig när vi får lite koll på husaffärerna. Jag längtar verkligen tills vi ska kunna flytta in, om allt går som det ska, det känns som om detta är vad jag behöver nu, et nytt fett projekt och att få komma ut en bit från stan. Jag är sjukt less på detta nu, fattar inte hur jag kundet ro att jag var en stadsperson. Jag älskar att ha stan att åka till, gå i affärer och sånt, men vill inte bo såhär med folk överallt och utan att känna nästan nån i närheten. Kanske man kan lära känna lite roligt folk i grannskapet där. Visst gör villafolk sånt? Umgås med grannar och så? Hoppas det. Tycker lite synd om ic också som faktiskt inte känner nån här utom mina kompisar, men han får i vart fall åka till Stockholm ibland och träffa sina gamla kompisar, även om det var ett rejält tag sedan. Men han kommer väl igång med det också så småningom, när vi fått lite ordning på tillvaron.

Nu har Viggo somnat i vaggan i sin söta pyamas som han fått av Anna, på fårskinnet som han fått av farmor. Det ser väldigt mysigt ut så jag ska passa på att göra nåt annat ett tag. Kanske sy lite på nallen till Greta, huvudet är klart nu, bara resten kvar!

Kapitel 41, i vilket släkten är på besök.

Nu har svärmor och faster kommit. Faster har hunnit åka vidare till Mallorca där hon ska gå kurs en vecka och är tillbaks här igen om en vecka. Det är riktigt trevligt att ha besök mot all förmodan. Viggo gillar att vara i centrum och han har fått presenter i massor. Bortskämd unge! Igår trotsade vi alla råd och tog med oss Viggo och åkte till IKEA. Det var visserligen fredag mitt på dan och inte mycket folk och Viggo satt i bärsjälen hela tiden (oj vad varmt och tungt det blev efter ett par timmar!). Nu sitter jag bara och väntar på att han ska visa tecken på sjukdom. Jag kan inte för mitt liv fatta varför det ska vara så farligt, han rör ju inget alls och ingen kommer nog nära för att flåsa bacilusker på honom, men man har ju hört varningarna. Nu ligger ha i alla fall på sin nyfådda (inte nyflådda som tur är) fårskinnsfäll och gosar i soffan. Värsta utvikningskillen. Han är stilenligt klädd i brun PoP-body med beiga sniglar på och bruna plyschbyxor som han har nästan jämt för de är så snygga på honom. Om han inte låg och fes hela tiden så skulle lyckan varit fullkomlig.

Ic och hans mamma är inne i stan och kollar runt, i motsats till mina föräldrar tyckte hon att man faktiskt skulle ha sett mer än Tynnered och Kållered när man är i storstan och det har hon ju helt rätt i. Synd bara att inte ic hittar så bra i stan han heller, Nordstan är väl det enda stället han varit på om man överdriver lite (men inte mycket). Vi är inte ofta in till stan, och det mesta finns ju faktiskt där. Men själv tyckte jag nordstan är rätt trist, jag gillar små konstiga affärer ju.

Faster och farmor var så impade av vår lilla charmknutte, de tycker han är snäll som en liten ängel (vilket han i rättvisans namn har varit på dagarna), men de sover på nätterna när han kinkat två nätter i rad nu. Det är jätteskumt. På dagen så äter han jättebra, rapar ett par gånger och är nöjd. På natten bråkar han hela tiden när han äter, sväljer massvis med luft och får ont i magen och ligger och krystar som en galning, vrider sig som en mask och verkar allmänt sur. Inga rapar går att få ur honom hur man än skumpar och lirkar. När han rapar så hjälper det liksom inte, han verkar fortfarande missnöjd. När han ätit färdigt, vilket tar jättelång tid, ligger han och knorrar och småskriker och ålar sig jättemycket efteråt och inget hjälper. Inte att rapa på axeln, inte att ligga på mage på mamma eller pappas bröst, inte att ligga på sidan eller rygg, inte att gosa nära mamma eller pappa. Inget. Han är bara grinig. Tills det är dags att kliva upp, då är han åter den lilla ängeln Viggo, vita vingar, gloria och allt. Bara jllrar lite och tittar sig omkring med stora ögon eller sover snällt vart man än lägger honom. Äter snabbt och utan att bråka, rapar som han ska och är nöjd och belåten. Vad är det för fel på den lilla busen? Förutom att han är sjukligt söt alltså?

Glömde att det var ett tag sen jag skrev. I torsdags var vi till BVC på morgonen. Då vägde guldklimpen över 4200 gram, var 54 ståtliga cm och hade 38,7 cm tjock skalle. Det ni! Snart orkar jag ju inte bära honom längre. Nästa BVC är på hans fyramånadersdag den 10e. Sen var vi hem, stoppade i oss lite mat och sen iväg till Mölndalför Hb-prov. Där såg jag mamman till pyttetvillingarna som föddes på Östra nästan samtidigt som Viggo, jag tror den minsta av dem vägde sisådär 500 gram. Träffade också en av våra favvosköterskor som var så glad att se oss. Det kändes konstigt att vara där igen, fick lite ont i magen av nån anledning. Tyvärr var Hb-provet inget bra, han har gått från 103 till 97 för två veckor sen och nu var det 88. Sköterskan visste inte riktigt vad hon skulle göra men ringde dr Hrolfur och frågade. Det var tal om blodtransfusion igen, men vi fick en ny tid nästa vecka då vi skulle kolla Hb igen och även förmågan att bilda nya blodkroppar. Nu är vi övernitiska med Niferexet här hemma och håller tummarna för att värdet inte sjunker mer till nästa vecka. Varje gång han har fått blod tidigare (kanske 4-5 ggr) så börjar han binda vatten också och måste få vätskedrivande för att inte lungor och hjärta ska påverkas av att han blir så svullen. Dessutom tar det nån timma och det betyder några timmar till på Mölndal, något vi hade hoppats slippa. Men det löns inte att oroa sig, det går som det går helt enkelt och behöver han blod så är det ju bra om han får det.

Idag fick vi också ett paket från Viggos mormor. Hon skickade lite söta kläder i större storlekar och även några grejor som jag haft när jag var liten. Det var kul att se! Tror inte jag kommer att använda så mycket, men de var så söta. Stickade små bodysar och nån hemmasydd jacka och mössa i luddigt material. En jättesöt liten tröja med får på och nån liten body som skulle vara jätteinne nu fast den är från 70-talet. Aningens liten kanske men vi får se, jag ska tvätta lite för det luktar gamla kläder om det. Nåt som jag inte klarar av, jag tror det beror på traumatiska minnen från när jag var barn och fick fördriva tiden med att leka med skor på second handaffärer medan mamma kollade runt i vad som kändes som timmar. Den där läskiga lukten är det ingen av mina syskon eller jag som riktigt klarar av längre. Jag undviker gärna second handaffärer om jag kan, även om jag blir avis på alla som fyndar coola kläder på såna. Jag hittar bara konstiga fulkläder som inte gör nån lycklig om jag försöker mig på ett besök. Jag gissar att man måste ha nån speciell talang för att hitta grejor som är coola. Köpte en tjocktröja en gång bara för att jag skulle ha köpt nåt men använde den aldrig och det slutade med att jag gav tillbaks den till emmaus igen. Tycker inte den läskiga lukten går ur riktigt. Däremot har jag köpt mönster till häftiga kläder där, 50-talsklänningar och sånt. Önskar bara att jag kunde sy efter mönster. Men nån gång ska jag lära mig det också!

Gud vad jag svamlar idag! Nu tror jag att jag ska ägna mig åt min bok som jag läser just nu. Caipirinhia med döden, en bok som varmt rekommenderas, jag tycker den är jättebra än så länge. Mycket rolig idé till en bok. Jag känner igen mig i huvudrollen också av nån anledning, kan bara inte sätta fingret på varför. Undrar innerst inne om det är bra.

Jag bara undrar en sak innan jag går. Är det nån som har ställt en flaska bröstmjölk i kylen över natten och sen tagit ut den och sett att den blivit grön?! Hur kan mjölk bli grön bara sådär, flaskan och pumpen var ju rena och jag har inte förut haft grön mjölk vad jag märkt. Detta är dagens mysterium. Alla gissningar mottages!

Kapitel 40, i vilket Viggo uppför sig.

Efter några hemska nätter och dagar med gnäll och gråt mest hela tiden har nu Viggo bytt personlighet och är åter igen den snälla unge jag minns från tidigare. Efter besök på BVC då vi fick order om att dra ned på matandet så verkar han mycket nöjdare. Han kräks inte alls så ofta som tidigare, verkar ha mindre ont i magen och sover bättre på natten. Skönt! Jag har bara behövt kliva upp en gång per natt och mata de senaste nätterna och det är underbart. Helgen skötte som vanligt ic med bravur, trots en ovanligt sur Viggo, men sen har han varit snäll. När han är sitt vanliga glada jag så är han en underbar unge helt enkelt. Man vill bara äta upp honom. Men en sak har jag funderat på, när det var som jobbigast efter några sömnlösa nätter och jag bara klagade hela tiden så upptäckte jag att det var inte många av mammorna här på nätet som klagar som jag. Det verkar mest vara frid och fröjd på bäbyfronten i landet. Är det bara jag som ibland vill byta bort Viggo mot en hundvalp? (och jag tyckte det var mycket jobb med hundvalpar *fniss*)

En annan sak jag grubblat lite på är det här med planerade barn mot såna som bara blir till. Viggo är ju ett litet hoppsan-jippie-barn, och det kändes väldigt skönt tidigare för jag kan inte tänka mig att det någonsin passar bra att planera in ett barn. Antingen är det pengar som saknas, eller tid eller nåt annat. När allt är som jobbigast och man bara vill dra ett täcke över huvet och gå i ide, är det då lika jobbigt för planerade mammor som oplanerade? JAg menar, när man planerat måste man ju ha väntat sig vaknätter, medan när man bara blir mamma kan känna sig lite som ett offer för omständigheterna om ni fattar. Ja väldigt svamligt blir det, jag hade ju ett val, men det valet var självklart för oss. Men ibland känns det som om tillfälligheter styrt hela mitt liv, jag tar sällan några övertänkta beslut utan följer livet dit det bär mig. Och ibland gör det att jag känner mig som ett offer för mina egna val. Ja det här med offermentalitet är så djupt rotat i min familj att det är konstigt att jag inte grävt ned mig i det för länge sen. Men jag örsöker kämpa emot det, jag menar man har ju alltid ett val och livet i sig är ju summan av våra val. Nu vet jag inte vart jag vill komma med den här tankegången, jag bara funderade på det. Nu är jag ju oerhört glad för mitt lilla hoppsan-jippie-barn, särskillt när han ligger och jollrar med stora blå ögon. Men ibland funderar man ju hur livet hade sett ut om man ansträngt sig lite att göra det till något mer planerat. Vart katten skulle man befinna sig då? Jag kan ju säga en sak, detta var inte vad jag föreställde mig att jag skulle göra när jag fyller 30, vilket jag gör i februari om nån undrar. Men å andra sidan är detta inte heller så illa, tänk vad häftigt att men kan hamna så rätt trots allt.

På torsdag kommer ics mamma och syster på besök. Jag funderar lite på vad man ska bjuda på i matväg och sånt praktiskt, jag oroar mig alltid för sånt. I själva verket är de säkerligen nöjda bara de får gosa med Viggo, men jag vill ju vara en duktig svärdotter. Vill ha det välstädat och fint hemma och bjuda på god mat. Men orken vill inte riktigt infinna sig, kommer inte ens på nån bra mat att handla, det är ju aningen besvärligt att behöva nödhandla när de väl är här. Min hjärna känns som deg, har inte ansträngt den alls på sistone. I lördags knatade jag runt på Coop i säkert ett par timmar utan att märka det, det var provsmakardag så jag ville testa allt och så visste jagi nte vad jag skulle handla. Vi skulle få besök av Maggis och hon skulle ta sig från Hisingen ut till Tynnered och jag skulle bara snabbhandla. När jag kom hem hade hon redan varit där i över 20 minuter. Snacka snurrig. Nu känner jag mig lite allmänt risig också, småont i halsen och hängig. Kanske förkylning på G eller bara sömnbrist, vem vet.

Jag längtar lite till på torsdag då Viggo ska till BVC, jag misstänker att han går över 4 kg-strecket då, på nåt sätt känns det viktigt. Han börjar så smått växa ur sina stl 50-kläder nu, detär lite jobbigt för jag har inte så många större. På nåt sätt tänkte jag inte på att han faktiskt skulle bli större. Jag hade lite problema tt se att stl 50 ensk skulle bli lagomt nån gång.

Andra saker jag roar mig med är att sy en nalle åt Greta. Jag vill skicka en liten present åt henne för det var så skönt att ha en kompanjon som följde oss hela vägen under sjukhusvistelsen. Det går långsamt på grund av en viss ung herre som anser att all uppmärksamhet skall riktas mot honom, men jag ska nog bli klar innan hon fyller 18 i vart fall. JAg surfar och läser även allt jag kommer över om målning, tapetsering, kaklin och liknande och drömmer om vårt hus och hur fint jag ska göra det. Det riktigt kliar i fingrarna, jag är ju en riktig fixare innerst inne. Det ska bli så roligt! Jag kan se Viggo framför mig när han tultar omkring på gräsmattan. Men nu är han arg som ett bi så det är bäst jag slutar.

Kapitel 39, i vilket vi gör vår första klassiska fika och promenadtur.

Nu var det ju ett tag sen jag skrev igen, här har varit fullt upp. Viggo har kommit på att han inte alls vill sova på nätterna, i vart fall inte i sin vagga. Mamma har trots goda föresatser nu upptäckt att små bäbisar gärna sover i mamma och pappas säng. Om bäbis sover får mamma sova och då är det inte en så svår ekvation att räkna ut. Numera står vaggan sorgligt tom på nätterna och sängen innehåller två vuxna personer utträngda i ytterkanterna av sängen, två hundar som tar upp så mycket plats de kan och en bäbis som trots att han inte kan vända sig själv än ändå lyckas tränga ut mamma och förflytta sig ut mot kanten under natten. Magiskt. Jag är glad att vi inte har irländska varghundar eller nåt, då skulle vi fått köpa en extra dubbelsäng. Men när Viggo får sova i mitten mellan mamma och pappa sover han faktiskt hur bra som helst.

Kanske beror det också på att vi på BVCs inrådan dragit ned på maten (han vägde 3930 gram senast, en rejäl ökning från förra veckan), nu verkar han ha betydligt mindre ont i magen. Får han äta så mycket han vill äter han till han kräks och så lite till och så kräks han igen och sen har han ont i magen i flera timmar efteråt. Jag har gjort en kompromiss med amningen, ville inte sluta så nu blir det varannan gång amning och varannan Nan, utom på natten då det bara blir Nan. På så sätt får Viggo de nyttigheter han behöver och jag slipper amningsstressen.

Tidigare när vi gjort våra utflykter har ju ic varit med, men nu jobbar han ju (så gott det går med vår skrikande bäbis i närheten). Så i onsdags tog jag mod till mig och tog Viggo i vagnen och åkte till Frölunda torg för att göra en förstoring på en bild att skicka till Viggos mormorsmor som fyller år idag. En timmes framkallning var det och man kan nog påstå att jag var aningens spänd. Jag hade nämligen inte tänkt på att det skulle ta sån tid och Viggo var inte nyäten när vi for, dessutom hade jag ingen nödmat med mig. Livrädd för hungriga illvrål gick jag med krampaktigt tag om vagnen och blängde ilsket på alla tanter som såg ut att kunna vilja nypa små oskyldiga bäbisar i kinderna och sprida sjukdomar. När bilderna var klara sov Viggo fortfarande snällt och det närmaste kindnyp vi kommit var ett par tanter som kikat in i vagnen under hissfärd mellan våningarna och kommenterat hur liten han var, han måste ju vara helt nyfödd. Jo, nja, inte direkt mumlade jag medan jag misstänksamt funderade på om några kindnyp var på väg att utdelas. Sen var det bara att förklara hela för tidigt föddgrejen och oj så liten han var när han föddes. Ena tanten sa att hennes enda barn hade vägt 4300 gram, oj sa jag artigt och skrattade lite när hon jämförde med min 950 grams bäbis. Vi kom i vart fall hem utan hungervrål eller kindnyp och jag kunde pusta ut. Väldigt nöjd var jag med mig själv måste jag säga.

Idag så hade jag lovat träffa Anna, första riktiga utflykten. Promenad i slotsskogen och fika hade jag bestämt. Det är sånt mammor gör. Kaffe latte på uteservering och lite lagom motion sådär. Detta var ju vad jag planerat göra nu i två år med alla mammor jag skulle träffat på föräldrakursen som aldrig blev av. Solen skiner som om det skulle varit juni istället för slutet av september. 25 grader står termometern på. Eftersom jag på min förra utflykt insåg att min vagn inte går in på de gamla spårvagnaran så höll jag tummarna på en ny, se vilken tur man har ibland. JAg var redan sen eftersom Viggo inte varit på sitt bästa humör under morgonen och jag som vanligt inte planerat nog bra med göra-oss-iordning-tid. Viggo hade inte ätit så bra på morgonen så jag hade med mig mat åt honom och väntade mig att hälla i honom det efter vi kommit fram. Han brukar vara bestämd när det gäller sin mat. Vi åkte hemifrån vid kvart i elva ungefär. Sen träffade vi Anna vid Linnéplatsen och knatade runt lite i väntan på Viggos uppvaknande. Inget livstecken alls så vi gick på Tintin och fikade på deras uteservering bland folkilskna duvor som anföll små barn som lämnats obevakade för en sekund. Skabbduvor. Blä. Som tur var lämnade de oss i fred, men antastade alla andra. Vi satt ett bra tag och väntade på att Viggo skulle bli hungrig, men inte. Så då knatade vi ut i slottskogen. Sen tog vi vagnen till frölunda torg från botaniska trädgården, fortfarande inget livstecken. Efter en stunds fönstershopping och byte av Viggos nya mössa till rätt storlek började han faktiskt vakna. Vi hann också äta lite Ben ochJerryglass i solen. Sen ville han ha mat, då var klockan tre. Han snaskade i sig potionen, knorrade lite och somnade om. Snacka snäll unge! Undrar varför jag oroat mig? Inga tanter verkade vilja nypa honom i kinden heller denna gång så jag gissar att den skräcken också är grymt överdriven. Men alla som har sett hans kinder måste erkänna att det är svårt att låta bli att nypa i dem, därav min skräck.

Måste lämna en rapport på vad som händer på husfronten. Allt är klart med banken, säljarna har accepterat vårt bud så nu är det bara besiktning kvar så är det vårt! Inflyttning den 1 december. Så istället för att sörpla latte på stan ska jag renovera hus i en by utanför Borås. Ja och påta i trägården och beskära äppelträd och sånt. Ja om huset går igenom besiktningen det vill säga. Hoppas det för den kostar 7200 kr, mer än en månadshyra och jag får magknip när jag tänker på alla fel de kan hitta. Problemet är ju att vi måste säga upp lägenheten innan den sista september för att bli av med den till den 1 januari. Men besiktningen är den 4 oktober, vilket gör det lite knepigt. Kan ju inte säga upp lägenheten ifall att det är nåt fel på huset, då blir vi ju hemlösa i januari och det är aningens kallt att sova i bilen då. Trångt också i våran Hyundai Getz med två hundar bäbis och två vuxna, värre än i sängen tror jag. Ska höra om man kan säga upp lägenheten "provisoriskt" och hoppas på att de inte är så byråkratiska som jag tror de är. Annars vet jag inte vad man ska hitta på. Det blir nog tight med pengar över jul med en månads överlappning och flytt och sånt, två månader är inget alternativ liksom. Men det löser väl sig, saker brukar göra det. På ett eller annat sätt.

Kapitel 38, i vilket vi är ett steg närmare att bli husägare.

Som vanligt när jag inte skrivit på några dagar så tänker jag tillbaks och allt är liksom en enda lång dimma. Undrar om det där amningshormonet verkligen gör en senil? Jag menar jag hade ju inte direkt bra minne innan Viggo ens. Fredag natt var i vilket fall helt underbar! Ic var uppe och matade Viggo alla nattmål och jag fick sova en hel natt för första gången sen jag flyttade till sjukhuset för typ en månad sen eller mer. Underbart skönt! Hade glömt hur det känns att sova en hel natt.

På lördag tog jag beslut i amningsfrågan, nu har jag bestämt att amma varannan gång och flaskmata varannan. Det känns så skönt att ha bestämt nåt och det funkar faktiskt riktigt bra. Han brukar i och för sig behöva lite Nan efter amningen också för att bli nöjd, men nu kan han få amma så länge han vill och jag slipper bli irriterad för att han inte gör annat än att amma och dessutom vet jag att han får i sig det han behöver då han får äta Nan tills han är nöjd varannan gång. Det känns som om en tyngd lyfts från mina axlar nu. Jag hade tänkt sluta helt, men vill ju ändå att han ska få mina antikroppar när han nu är så infektionskänslig. Kanske när vi tränat bort amningsnapparna att jag börjar amma mer igen, om allt går som det ska.

Lördagnatt turades vi om, först matade ic med Nan och sen ammade jag nästa gång och så Nan på morgonen. Skönt! Söndag var ju också stora valdagen. Jag är alltid nervös när jag ska välja av nån anledning. Tänk om jag väljer fel liksom? Särskillt nu i år när jag inte hängt med alls i valrörelsen och alla löften hit och dit. Jag har helt enkelt inte orkat engagera mig, lat som jag är. Konstigt nog kändes det extra viktigt att välja i år, vet inte om det beror på det låga valdeltagandet förra valet eller att jag nu väljer åt Viggo också. Efter lite velande så blev det i vart fall samma parti som jag valt varenda val hittills. Ett tag innan valet började jag fundera på om jag verkligen borde rösta på det partiet, men så hittade jag en test på DNs hemsida där man kunde testa vilket parti man skulle rösta på och det blev samma. Fast för en gångs skull så röstade jag inte samma i alla tre valen, men det är en annan historia. Jag kände mig i vart fall nöjd och belåten med att åter igen ha gjort min medborgerliga plikt. Viggo var med i vagnen och gjorde även sin röst hörd, tydligen röstar inte mamma som han vill. Men sen somnade han om igen när vi knatade vidare på en liten promenad inna vi gick hem. På kvällen var det valvaka och pölsa och potatis med rödbetor. Spännande så in i norden var det ett tag, men sen gick det lix åt skogen. Nåväl, alla partier är väl mer eller mindre överens om det mesta nuförtiden så det kvittar väl egentligen. Sen kan ni ju gissa åt vilket håll jag röstade.

Sen var det dags att lägga sig och sova, vi skulle upp tidigt och åka till Borås för att prata med banken. Självklart kände Viggo det på sig, jag fick väl sova tre timmar sammanlagt. Snällt grabben. På morgonen var jag på mindre bra humör och fräste nog lite mycket åt ic om jag minns rätt. Vi hann då förbi McDonalds för att hämta frukost åt surfia (jag) och kaffe till oss båda. Sen var jag nästan folk igen. Vi var i god tid till banken och självklart vaknade Viggo och var hungrig ca fem minuter innan banken öppnade. Jag lyckades dock pacificera honom med en barbapappanapp och lite skumpande i knäet under hela mötet, helt fantastiskt. Banken var snäll med oss, vi räknade lite till höger och vänster och kom fram till att vi nog hade råd att köpa huset ändå. Vi firade med lunch på Max (ja, vi är onyttiga i den här familjen i perioder, ska skärpa mig snart. Bara jag får sova mer än tre timmar per natt) efter att ha matat stackars Viggo som vaknade och kom på att han var ju hungrig som en varg. Jag tyckte han skötte sig finfint ändå trots allt, dutti kille!

Hemma trollade vi lite med knäna och fixade fram pengar till lagfart och pantbrev som behövs till huset. Nu är det bara att ringa mäklaren imorgon och lägga bud, vi pratade med honom idag och han sa att säljarna troligtvis nöjde sig med utgångspriset och det skulle inte bli nån budgivning. Vi får väl se om det stämmer. Sen ska vi ju besiktiga huset också, men om allt går som det ska så är vi Boråsbor om någon månad! Fatta häftigt! Jag har drömt om ett funkishus, men de brukar bli så dyra. Dessutom är läget jättefint, jag skulle vilja växa upp där. I vart fall tills jag blev tonåring. Dagis finns på andra sidan gatan och skola i närheten, läkarstation ett stenkast bort, affärer och pizzeria en bit bort och nära till Borås med kommunikationenr till Göteborg. Gården är stor, över 2000 kvadrat, vi tänkte smälla upp ett staket så kan hundarna springa och härja som de vill. De kommer att älska det! Grannarna var lagom långt bort också. Men framför allt är det ett hus, med trädgård och två våningar. Vi kan väsnas bäst vi vill (inte för att vi brukar väsnas) och fixa och dona så mycket vi vill (och har råd med) utan att behöva fråga hyresvärden. Vi kan göra det till vårt eget. Jag hoppas så mycket att inget trasslar nu på slutet, då blir jag hemskt ledsen! Håll tummarna för oss!