Kapitel 7, i vilket mamma och Viggo bestämmer sig för att rymma till ett sjaskigt motell i närheten av highway 6.

Ja med highway 6 menar jag då E6 och med sjaskigt motell menar jag ett föräldrarum på neonatalavdelningen på Mölndals sjukhus. Och rymma är väl inte rätt ord, vi blev faktiskt tillfrågade. Jag sa såklart ja direkt, Viggo sa nåt i stil med "eh". Vet inte vad han menade med det men jag tolkade det som ja. Han lyckas ju charma sköterskorna på kvällen så de plockar upp honom och gosar ett tag, sen lägger de tillbaks honom och då är han nöjd. Så jag gissar att obegränsat mammatid inte är nåt problem. Vi ska bara vänta på att de som har rummet med syrgas i väggen blir ledigt. Isoleringen heter det. Låter rätt bra tycker jag, har inte varit isolerad på alldeles för länge.

När vi kom till avdelningen idag så lyckades vi snatta badbaljan framför näsan på Greta och hennes mamma (inte med flit så klart). Viggo plaskar glatt i badet, han brås helt klart på sin mamma. Jag funderar på hur katten man ska klara av det där på egen hand i framtiden, just nu krävs det tre pers. En som håller Viggo så han inte smiter, en som håller flushen så han får nog med syre, ja och så en som tvättar honom. Knepigt! Det här med barn är en hel vetenskap. Tur att vi har ett tålmodigt barn, han blir nästan aldrig sur. Och han är inte sur länge när han blir det. Han brås nog inte på mig i det fallet.

Dagens höjdpunkt: Jag har ammat honom ett tag och han blir knallröd i ansiktet och gör värsta fulminen. Mammainstinkterna säger att han behöver rapa. Detta är ett stort problem för mig eftersom jag vanligtvis inte lyckas rapa honom, detta är inte det enklaste. Men men, jag lyfter honom mot axeln, skumpar lite och då kommer det en jätterap! Min första bäbyrap! Coolt!