Kapitel 260, i vilket jag blir lite friskare.

Äntligen börjar det vända så sakteliga. Har fortfarande så ont i halsen att inte ens efter två alvedon går det vidare bra att få i sig några större mängder mat. Men nog för att överleva tror jag, hehe. Viggo var feberfri i morse, men som doktorn sa så har vi proppat honom full med alvedon ändå. Han kanske har lika ont i halsen som jag, vem vet... Han har fått kolla på Pingu och Teletubbies på tok för mycket idag, men vi har haft det rätt mysigt i soffan ändå. Jag har fått spela lite Civilisation på Ps3an också medan Idun sussat sött på eftermiddagen.

Den unga damen däremot är ett kapitel för sig. Hon verkar ihnte det minsta sjuk på dagarna, men på natten slår hon om den lilla simulanten. Nä, hon har säkert ont i halsen eller nåt hon med, men man önskar ju att man kunde förklara att det faktiskt inte blir bättre av att skrika som en tok... I går natt var hon ju vaken tre timmar och sov dåligt innan och efter det. I natt sov hon i vart fall till 4 innan hon vaknade. Först verkade det som vanligt, hon vaknar nästan jämt kl 4 och så får man klappa lite på henne och så muttrar hon och gnäller och bökar ett tag, kanske gråter en liten skvätt också men sen somnar hon om. Det började ju så, men sen blev det som natten innan. Puh, så less jag var på henne. Jag vet ju att hon inte gör det med flit, men när man inte är frisk själv och inte får sova ett par nätter i rad (jag har nog inte sovit ordentligt sen förra tisdagen då jag fick ont i halsen, vaknar av det hela tiden) så blir man ju lite putt ändå. Så jag gick mellan att tycka synd om den lilla skorven, vara smått road av hennes fanatiska snurrande (tappade räkningen hur många varv hon snurrade innan hon nog blev yr för då slutade hon plötsligt och bytte håll och snurrade åt andra hållet ett tag), vara riktigt irriterad och helt uppgiven. Fast sen kom ic som en räddande ängel kl 5 och så fort jag gick ur rummet blev det tyst. Hmmm... Jag sov en timma inne hos Viggo innan han vaknade och blev hemskt förvånad över att hitta mig där. Sen gosade vi i sängen ett tag innan han började kasta grejor på mig så då var det dags att kliva upp. Ic och Idun hade inte sovit mer men satt och inmundigade lite välling i soffan och verkade hyfsat nöjda med livet ändå. Så jag gicvk och lade mig igen och vaknade troligtvis mer utvilad än jag varit på länge. Tror dock att skruttan kan ha haft magknip i natt för hon pruttade som bara racvkarns och det mullrade i magen. Misstänker att hon inte riktigt tål fisk för det är tredje gången hon fått det med inte så bra reaktioner efteråt. Sist kräktes hon och sov dåligt då med. Så det låter vi bli nu ett tag.

Nåja, för att kompensera för natten har hon sovit lite mer under dagen. Så vi har nog haft det rätt bra ändå trots att båda ungarna var övertrötta innan promenaden och antingen grät i kör eller låg och stirrade i tomma intet på varsin av mina axlar. Det går ju det med. Dagens sötaste stod Viggo för när han desperat jagade Idun som ålade på golvet i full fart. Han hade hittat en av hennes sockar och ropade upprört DIIIDUUU TOCKE, DIDU TOCKE! efter henne och skulle prompt ha på henne socken. Jag sa att hon nog inte behövde några sockar inne och då kastade han uppgivet socken på henne och lyfte upp händerna i luften och såg lite putt ut. Här försöker man hjälpa till liksom...

Sen hade vi lite matkris i eftermiddags. Ic skulle iväg på föräldrarmöte på Viggos dagis kl 18 så vi var tvungen att äta innan. Vi hade ingen mat alls hemma idag för vi har inte hunnit veckohandla. Idun hade inte en ynka burk i skåpet heller så ic skulle snäppa iväg till Tempo och handla snabb mat åt oss och en burk åt Idun. Men så var han lite stressad och glömde Iduns burk. Då får man improvisera. jag menade verkligen att vi inte hade nån mat hemma. Men makaroner har vi alltid nån stans så jag kokade såna åt henne. Sen hittade jag tonfisk men det var ju inget bra eftersom vi tänkte undvika fisk ett tag. Så längst bak i frysen hittade jag kuber med broccoli som jag lagat till Idun när hon började med smakisar. Så såna och makaroner blev det och så körde jag så gott det gick med stavmixern så det blev lite mindre bitar. I med lite olivolja och så smakade jag. Fy tusan, det smakade mjöl och inte så mycket mer men vad gör man. Stoppade i en tugga i Idun och hon mumsade på och var inte alls brydd om vare sig smak eller konsistens. Här är man inte petig. På slutet var maten kall dessutom men hon mumsade ändå på. Nån stor bit makaron åkte väl ut men annars såg det ut som om hon aldrig ätit annat än dåligt fördelade makaroner. Skönt med snälla ungar. Viggo var också duktig och petade i sig en hel portion pytt utan hjälp av mig, han börjar bli rätt händig på ätandet nu, även om han använder händerna lika mycket som skeden eller gaffeln. Märks inte längre att han var kladdfobiker. Tänk vad ett par dagar på dagis kan göra!

Sen var det nattning och det gick väl sådär. Ic hann hem och då flyttade jag mig och Idun till sovrummet för när ena lugnade ned sig blev den andra pigg osv. De var inne på sista versen båda två men jag fegade och tog den enkla vägen ut. Trodde jag. För Idun var helt tokig ett bra tag efter jag flyttat henne (läs övertrött) och ic har inte synats till än den stackarn. Och jag är så nyfiken på hur föräldramötet gick. Nåja, lite tålamod har ingen dött av.

Kom på en grej som jag glömt att skriva om. Vi var på kräft skiva hos våra vänner Anna, Per och lille Felix. Det gick ju sådär med ungar som vägrade sova och ic fick äta efter alla andra och jag fick gå hem och natta dem. Hade trevligt den tid jag var där men det var inte det jag skulle skriva om. Det var ju min modiga lille Viggo. Han som aldrig visat ett uns rädsla för nåt i hela världen som jag kan komma på. Visst är han lite blyg men inte rädd av sig. Han var helt livrädd för deras yttepyttelilla supergulliga kattunge Sigge. Han blev helt hysterisk om den kom nära och när den nosade på honom fick han friflipp och bara grät. Hur knäppt är inte det? Ungen som kan dra gimli i öronen tills han får en rejäl utskällning (av Gimli alltså)och bara skrattar. Han är alltså rädd för små kissemissar... Helt tokigt... Fast lite kul också, om man får vara lite sån. Jag menar de hade väl hämtat den för ett par veckor sen, vad kan den ha varit? 12 v gammal? Vem är rädd för en sån liten grej? Nåja, hoppas det går över. Han är ju min modiga kille och jag har skrivit i hans babybok att han inte är rädd för nåt. Men det är klar, att vara modig är ju att vara rädd för nåt och ändå våga utsätta sig för det. Så vi får jobba på kissemissen.

Se så mycket mindre neggigt det blir när man mår lite bättre. Sen att jag pratade med en väldigt glad moster innan vi skulle natta gjorde ju att man blev lite gladare själv med. Fast nu är det nog alvedondags igen känner jag.